Jag cyklar ut till Sangenjaya för att köpa ett par röda skor, och kommer tillbaka med en blå hatt i stället. Det kunde, med andra ord, inte ha blivit mer tvärtom.
Hattar och mössor förresten, det är lite som strumporna i Tokyo. Man hittar dem i oändligt många varianter som man inte ens kan drömma om att se hemma i Svea.
Synd bara att de är ganska dyra. Och att killhattarna oftast är coolare än tjejhattarna. Det är nästan så att jag vågar påstå att om man är kille och bär en hatt med rätt attityd så är man bortom cool. Lite på samma nivå som bartendern som hade solbrillor inomhus.
Killen i hattaffären förresten! När jag frågade honom om den där hatten i fönstret fanns i fler färger blev han först lite förvånad över att jag pratade japanska, och sen när han frågade vart jag kom ifrån, och jag svarade "Sverige" så sken han upp som en sol.
"Känner du till Sverige?" frågar jag (jag tycker att det är en berättigad fråga här), "Självklart!", svarar han. "Jaså, varför då?" "Jo, alltså, jag gillar fotboll. Jag brukar hejja på Sverige när det är VM!"
Det här scenariot har faktiskt utspelat sig mer än en gång. Och vi har alltså Henke Larsson att tacka för en hel del japaners intresse i Sverige. Förutom att han är grym på fotboll så är det tydligen så att han var jättecool när han hade dreads. Det tycker till och med jag...
Så min vardag är inte den allra roligaste, inte den allra tråkigaste heller, men det är inte som om jag gör något vettigt på vardagarna. Tvätta, handla, laga mat, städa... ni hajjar (Kan gå med i 50-tals-hemmafruarnas förening. Eller, för den delen, japanska hemmafruars förening...) Det gör ingenting, jag tar igen det på helgerna.
Träffar mycket roligt folk. Sjunger karaoke, dansar på klubbar tills de stänger, allt sånt. Och det är verkligen osannolikt roligt. Hemma (i Gbg) är jag, motvilligt, ute på klubb typ två gånger per halvår... Det känns mycket jobbigare och mindre värt att gå ut i Göteborg.
Och jag intalar mig själv att jag lever mer här. Living it up, liksom. Men hur sant är det? Lever jag verkligen mer bara för att jag gör mer roliga saker på helgerna? Är inte "livet" allt det där tråkiga emellan? Utfyllnaden? Vardagen?
Det kanske är relativt? I Tokyo är "livet" det man gör på helgerna när man träffar kompisar och lär känna nytt folk (under alkoholens inflytande naturligtvis...) I Göteborg är "livet" det man gör varje dag. Skola, jobba, kolla på film, sova.
Det torde innebära att jag bara lever 2-3 dagar i veckan här. Hemska tanke.
Fast då lever jag å andra sidan som om det inte fanns någon morgondag, så det kanske kompenserar för de trista vardagarna på sitt sätt ändå.
Så jag tänkte: Jag kanske ska sluta äta så mycket choklad.
Idag har jag tänkt på choklad 57 gånger. Jag skulle kunna försörja en mindre stad med energin som går åt till att försöka låta bli att köpa chokladglassen i frysdisken.
Hur blev det så här illa?
Dagens spam:
From Dawn: "Hi! It's Dawn again. Will you ever contact me? I made those nude pictures expecially for you and..."
Nice try.
Delete.
Menåh. Sova bort hela dagen. Ska man verkligen göra det?
Den här dagen kommer aldrig igen.
Men hey, jag drömde roligt i alla fall.
Eftersom jag är oförmögen att formulera ett helt inlägg idag får ni hålla till godo med det här.
Jag försöker blogga något om hur skönt det har varit att vara ensam hemma en hel helg (familjen åker skidor igen), men det går lite sådär.
Sen försökte jag blogga om hur mycket vatten jag druckit och att jag märkte att mina fingrar var tjockare än normalt när jag vaknade i morse, och tänk om jag förvandlas till en kamel? ...men det gick inte heller så bra.
Min hjärna håller tydligen på att kokar över och vill inte alls ha med formulering av blogginlägg att göra, så vi skippar det.
Jag har försökt skriva det här inlägget tre gånger nu. Det går inte. Det hände för mycket roligt igår. Två klubbar och karaoke x 2.
Och ramenshopen! Ponchan fick mig att skratta på mig när han utbrast: "Oj, jag spall visst lite." eller något i den stilen. Jag skrattade så jag fick ont i magen och spall nudlar överallt när han böjde "Spilla".
Spilla spall, spullit.
Ifall ni undrade.
Ponchan kröntes även till Karaokekung när han valde fantastiska låtar på löpande band.
Efter att inte riktigt haft koll på vem Ponchan är (han är ju sådär norrländskt återhållsam av sig) så kan jag säga att det var väldigt roligt att se den här lustigkurre-sidan av honom.
Jag tror att jag tar och utnämner honom till min nya bror. Vi har ju ändå bott i samma familj.
Kvällens bästa karaokelåt: The Sounds "We're not living in America".
Igår: Jag kollar runt på nyligen.se i ren tristess för att se om någon har bloggat någonting läsvärt de senaste minuterna. Väljer bloggar lite på måfå och klickar på bland annat på en som heter www.salt.se, mest för att jag gillar namnet på bloggen. Kollar runt lite och hittar en fantastisk bild på rostbröd med döskallar på. Skriver en kommentar i denna okända människas blogg som ser ut ungefär såhär: "Fint. Vill ha den brödrosten." (kanske lite mer entusiastiskt, men det här var alltså bara en rekonstruktion av själva händelseförloppet)...
Idag: Ozzy säger på msn: "Min bror hittade till min blogg via din blogg."
Jag: "Va?"
Jo, Ozzys bror är bloggaren med döskallebrödrosten. Han klickade på min länk och kom till min blogg, och här finns ju, som ni vet, länk till Ozzys blogg och tja...
Ozzys bror har bloggat om detta.
Ozzy har bloggat om detta.
Och nu har jag bloggat om detta.
Cirkeln är sluten. Allt återgår till det normala.
Grillad lax med ångkokta grönsaker. Så jäääävla smidigt. Nej, jag skojar inte.
Vaddå har ingen fiskgrill? Alla har väl fiskgrill? Kolla där ugnen borde finnas. Där!
_________________________________________________________________________
If God didn't want us to eat fish she wouldn't have made it so delicious.
Ok. Simpsons på japanska. Alla låter som samurajer. Till och med Lisa. Och de misslyckades med Nelsons "Ha-ha!" Hur lyckas man med att misslyckas undrar jag? Det var roligt ändå. Mest för att det var så fel...
Ally McBeal, också på japanska. Fantastiskt. Och super-happy tv-program där någon smakar på någonting och sedan ropar "Gott!!!!" och publiken samstämmigt säger "Heeeee???" ("Vaaaa???").
Och bäst av allt. Han som åt en 1,5 kg tung tårta på 82 minuter. De snabbspolade lite. Sedan ställde de fram en jättetallrik med pasta framför tjejen som satt bredvid honom. Då bytte jag kanal.
Poängen? Jag tror inte ens att de själva vet.
Jag vaknar för fjärde gången och inser att jag snoozat mig förbi sista ringningen på mobilen. Ringer Joanna, min kinesiska vän, och talar om att jag nog blir några minuter sen. Idag är dagen då vi ska kolla in Seta Onsen, badhuset med varma källor, som ligger 10 minuter härifrån.
När jag väl kommer till stationen är jag 20 minuter sen. Nåväl. Mot badhuset! Vi får åka den roliga bussen. Alldeles gratis visar den sig vara. Hurra!
Sen är det som ett onsen brukar vara. Det är inte lika magnifikt som Oedo Onsen, men helt ok ändå. Många skrynkliga nakna tanter. En fördel som Seta Onsen har gentemot Oedo Onsen är att det finns en gemensam utomhuspool för både män och kvinnor där man kan bada iförd badkläder, vilket ju är bra om man går dit med både killar och tjejer.
Just det ja, sedan fanns det också en liten arkaddel på bottenvåningen, så när man har badat klart i hett vatten och är alldeles avslappnad kan man gå ner och banka lite på Taidotrummor eller skjuta på fienden med real life size AK-7:or med upp till tre vänner. Om man vill alltså.
推薦状 - suisenjyou: "letter of invitation; letter of recommendation; reference."
Alltså ordet som poppar upp i mitt huvud vid de mest oväntade tillfällen. När jag borstar tänderna exempelvis.
Ok, så vad är dealen med bekräftelse? Allvarligt talat? Hemma har jag vänner, familj och pojkvänner (i pluralis?) som talar om för mig att jag är bra när jag känner mig dålig, eller som säger att jag kan göra allt jag vill! Och jag tänker: Det säger ni bara för att ni i princip är tvungna till det, men jag vet ju att jag tycker att exempelvis min syster, pojkvän och bästa vänner är fantastiska människor som är grymma på allt de gör. Helt ärligt.
Så nu när jag plötsligt står ensam utan mitt sociala säkerhetsnät söker jag naturligtvis bekräftelse på annat håll. "Kom igen, tyck att jag är bra då!"
Acceptera mig som jag är och tyck att jag är bäst (eller låtsas i alla fall att du gör det), är någonting som jag inte kommer ifrån.
Vad är poängen med det här inlägget undrar jag ungefär nu... Kanske att helt harmlösa kommentarer kan hugga en i hjärtat helt oväntat, men hey vad fan, det är inte som om jag är fröken finkänslig heller. Säkert har jag sagt mycket dumheter som missuppfattats av människor, speciellt i Tokyo. Tokyorim är lite råare än Gbgrim.
Så jag ska sluta gnälla nu och sticka och käka lite tomatsoppa. Tjingeling. Suckers.
Ok, visst älskar man när någon gör en så arg över en skitsak att man plötsligt har skrivit en låt om det? Moahaha. Är det någon mer som vill göra mig arg idag?
Fan vad härligt.
Det är så fint väder att det nästan är löjligt. Cyklade bort till Takashimaya (varuhuset) i solskenet. Det är fortfarande kallt i skuggan, så jag cyklar extra långsamt i solen. Just nu önskar jag att Tokyo hade någon slags cafékultur. Det hade varit perfekt att sitta ute på en uteservering med en kopp kaffe och en bok idag.
Ok, började jag just lipa till en Death Cab For Cutie låt? Emotionellt labil i Tokyo. Det är lätt hänt.
Jag pendlar mellan att tycka att det är fantastiskt att vara här, och att känna att jag inte har kontroll över mitt liv längre. Jag bor ju här i en familj, som förvisso är helt ok, men ibland är det frustrerande att inte vara sin egna vuxna människa utan att behöva anpassa sig efter deras behov. Comes with the territory, I guess.
Dessutom är jag fortfarande sugen på semla. Och nu också risgrynsgröt. Jag som inte ens gillar risgrynsgröt så mycket. Jag har hört ryktas att det finns semlor på IKEA. Om det inte vore så långt hade jag nog varit där varje dag bara för semlornas skull.
Jag får övertala Ponchan att smuggla med sig semlor till mig nästa gång vi ses... Eller lära mig att baka egna.
Sista avsnittet av Six Feet Under. Ja, vi kommer alla att dö. Helt säkert.
Om jag nu nödvändigtis måste dö kan jag säga att jag är jävligt nöjd över att jag åkte till Tokyo. Oavsett hur det här slutar, och tro mig, det kan sluta hur som helst (det är ju Tokyo för fan, allt kan hända!) så är jag glad att jag kom hit.
Det här hade annars lätt varit en grej man ångrade att man inte gjorde på sin dödsbädd. Om man nu har en sån.
Tänker ni någonsin på om ni skulle dö helt plötsligt? Typ påkörd av en buss eller något sånt... om man dör oväntat, men ändå under några sekunder inser att man kommer dö.
Ibland har man dagar då man vet att man inte lever sitt liv som man borde. Att man håller tillbaka och inte lever fullt ut i ren feghet, eftersom man vet att det skulle förändra ens liv att leva som ens hjärta tycker att man ska. Såna dagar brukar jag hoppas att jag inte blir överkörd av en buss.
Ok, så den gamla templaten är tillbaka. Gul sol och allt. Andra färger och grejer är fortfarande lite uppfuck. Kom med förslag om ni har några.
Till min stora förtjusning har Yo Embryo börjat blogga igen. Länk till höger.
Jag kan inte göra flera saker samtidigt. Standarden är att jag har fem-sex olika projekt som jag vill ta tag i. Men det är omöjligt at göra fler än två åt gången. Jag kan välja mellan att: Spela musik och äta ordentligt, plugga japanska och fixa ny template till bloggen, plugga naturämnen och läsa inför högskoleprovet i olika variationer natruligtvis. Men på något sätt känner jag alltid att det finns mer jag borde göra.
Helst av allt hade jag spelat musik och blivit bra på japanska. Men det innebär i så fall att jag kommer att bli tjock. Efter min dekiga vecka förra veckan har jag bestämt mig för att skärpa till mig och sluta stoppa i mig choklad och kaffe. Fan vad jag saknar kaffe. Och det går åt rätt mycket energi till att inte äta chokladen som ligger i min skrivbordslåda just nu.
Ok, jag håller med. Det var en vansinnigt tråkigt blog när den var vit. Typ: jag är för cool för att orka ha färg på min blog.
Jag håller på och fixar med min gamla template nu, så förhoppningsvis är den tillbaka snart. Måste bara sitta och leka trial-and-error med HTML-koden i 100 år först.
Jag har sjukt många blåmärken på min vänstra armbåge.
Vad fan är det om?
Och på tal om skador man åsamkar sig själv på fyllan: Mitt lillfinger som jag lyckades klämma i toadörren för några veckor sedan har fortfarande inte repat sig.
Vad fan är det om?
Live Tomorrow
Its cold around me, the night is young
the sun has fallen and I’ve become
the lonely one
the moon is dancing among the clouds
and my knees are shaking,
and my dreams are braking
but I know I live
But i know i live, today
I know we could live tomorrow
But I know I live today,
I know we could live tomorrow
But I don’t think we should wait! No..
I know we could..
Taking my life in my hands!
(the power who has it?)
Taking my life in my hands!
(the power who has it?)
I don’t like to wait!
no, i don’t like to wait!
It’s happening, It’s happening..
I know we could live tomorrow
But I live today!
I know we could live tomorrow
But I don’t think we should wait!
Ok. Så. Gårdagen.
Jag trodde verkligen att jag skulle få sitta hemma och ha tråkigt på en lördagskväll. Fel var det.
Jag åkte ut åt helvete till studenthemmet där jag bodde när jag var här för två år sedan för att hänga med Bincento och hans kompisar. (Jävlar vad nostalgiskt det var.) Så fick jag då äntligen träffa den omtalade Edward. Efter vad jag hört ska han och Bincento typ sitta ihop vid höften, men det gör de icke. Besviiiiken!
Så vi sitter i Edwards 12 kvadrat stora rum, som ser exakt likadant ut som rummet jag hade (alla ser exakt likadana ut) och spelar internet-pictionary till klockan 03 innan vi beger oss till Musashi Koganei där vi tydligen ska sitta på en stängd nudelshop och dricka öl.
Av någon anledning blir det inte så. Bincentos kompisar sitter redan på en izakaya intill och det är där vi hamnar. Jag blir presenterad för sex japaner och kommer ihåg deras namn i ca 20 sekunder. Men jag fick övat lite japanska. Trevligt.
Sedan sticker vi hem till en av dem i regnet. Han bor också på ca 12 kvadrat. Vi sätter oss på golvet och trängs med hans fem gitarrer och en elbas. Sedan börjar dryckeslekarna och efter det är det lite suddigt...
Jag har glömt hur förrädiska japanska dryckeslekar kan vara. Man sitter still, man har roligt, man förlorar och måste svepa det ena eller andra och plötsligt är man apafull utan förvarning. Då byter man lek. "Sanning eller konsekvens" utan sanning.
Nu har jag sett många japanska mansrumpor... och annat. Jag var dock lite för full för att bry mig. Jag lyckades ta två snoppkort i alkoholdimmorna innan jag tröttnade.
Cyklade hem klockan 10 i kallt regn morse. Lyckades till och med köpa frukost.
It's the good shit.
Hjälp vad har hänt?! All färg är borta! Jag skyller ALLT på Ozzy. Jag ska bara testa den vita bakgrunden för att se hur det funkar. Tala gärna om vad ni tycker, om ni tycker något. Synd på den fina solen och alla timmarna jag la ner på att pimpa min blogg. Men jag har sparat allt, så det är bara att byta tillbaka om jag ångrar mig. Jag kommer nog pimpa den här också så småningom...
Jo, det är sant! Jag har börjat utveckla någon form av... inte hetsätande, utan snarare bara konstant sug efter någonting. Även när jag är mätt och nöjd blir jag sugen på allehanda konstiga saker. Det finns så mycket gott här så jag nästan aldrig vill sluta äta.
När jag berättade för Sanja föreslog hon att jag kanske egentligen hade någon form av vätskebrist som jag uppfattade som hunger eller sug efter någonting annat. Hmm... så jag gick ner och svepte ett glas vatten. Och herreminget! Hon hade rätt! Ett glas vatten gjode susen! Så nu häller jag i mig vatten like there's no tomorrow!
Det lustiga är att man känner att man blir törstig mycket fortare när man dricker mycket vatten. Men det är alltså hetaste tipset om man är sugen på mat hela tiden. Drick vatten. Då dämpas suget att okynnesäta.
Därmed inte sagt att jag inte äter godsaker. Choklad varje dag när jag tänker efter. Haha, fy på mig! (Men jag är stor nu så jag får äta godis varje dag om jag vill!) Muahaha!!!
Något av det bästa med den här staden ska jag nu försöka förklara. Eftersom jag måste vara hemma idag så MÅSTE jag gå ut och ställa till med djävulskap imorgon, annars kommer jag deppa hela nästa vecka. Jag frågar mina tråkiga svenska kompisar från gbg om de har lust att hitta på något. Nej, ingen vill med ut. En skyller på att han ska åka till Kina på söndag, en annan ska träffa en polare osv...
Men nu är det här Tokyo. Det är liksom fullt med folk överallt så det ska väl inte vara så vansinnigt svårt att hitta någon att dra med sig ut. Jag skickar telefonmejl till i alla ytliga bekanta. Kompisar till kompisar till kompisar och sådana som man träffat lite kort (på karaoke eller nån klubb någonstans) och bytt nummer med.
Så nu ska jag träffa en av Ponchans kollegor (han som gifte sig med sin flickvän innnan han åkte hit) och hitta på något imorgon. Vad, när, hur, och vart vet jag inte. Men vi är ju som sagt i Tokyo. Det är inte som att det är svårt att hitta på grejer.
Undrar hur man umgås med folk som man egentligen inte känner? Förhoppningsvis som om man redan vore kompisar... jag får undersöka den saken mer noggrant imorgon.
Jo, och så den mest fantastiska grejen idag: När jag ändå höll på att mejla alla så tog jag mod till mig och mejlade Rasmus kompis Kaoru som jag aldrig har träffat. Rasmus, den rolige filuren, tyckte att jag borde träffa henne när jag ändå var i Tokyo. Så jag skrev ett "Hej, det är jag som är Rasmus kompis. Om du är ledig och har lust någon dag så kanske vi kan hitta på något? よるしくね。". Några timmar senare får jag ett helt fantastiskt välskrivet mejl tillbaka där hon skriver att hon gärna vill träffas, men den här helgen är hon lite upptagen för hon har precis flyttat, och finns det någonting särskilt jag vill se eller göra när jag är här?
Jag gillar henne redan. Det är för så lätt att skaffa sig vänner här att det nästan är löjligt. Man kan bara gå ut och plocka på sig några stycken liksom... すてきだ。
Min kinesiska vän tar med mig till Aoyama där hon ska prova en geishaperuk för att se om hon vill ha en sådan på sig när hon gifter sig, eller om hon bara ska ha sitt eget hår. Naturligtvis blir det peruk. Tungt, men väldigt vackert. Hon ser i och för sig lite ut som en gumma, men jag tror att det beror på kombinationen jätteperuk+inget smink.
Personalen frågar om hon har någon som kommer vara med henne under förberedelserna på själva bröllopsdagen för att översätta lite (Joanna, min kinesiska vän, har alltså bott här en månad och talar ingen japanska alls, bara engelska... och kinesiska.) och det visar sig att hon inte har det, så den förutseende personalen förlänger förberedelsetiden med en halvtimme.
När vi sedan går för att äta lunch bjuder jag lite ledigt in mig själv till hennes bröllop varpå hon blir överlycklig eftersom de flesta gästerna kommer vara från brudgummens sida. Och när jag säger att jag naturligtvis gärna hjälper henne med förberedelserna på morgonen om hon vill blir hon så glad så att hon nästan börjar gråta. Hurra för att bjuda in sig själv till bröllop! Det hade i och för sig lätt kunnat bli lite pinsamt om hon inte velat ha mig där...
Så då ska jag alltså på traditionellt japanskt bröllop om en månad. Ooo! Då kan jag ha min fina klänning som jag köpte i Shimokita! Hurra!!!
Jag gillar den här dagen. Vanligtvis är det stressigt med japanskalektion, hämta kemtvätt och hänga med grabbarna till svenska ambassaden för deras svenskalektion... men idag, idag skiner solen. Och att cykla i en och en halv timme är skönt. Nästan lite svettigt!
Jag har inga planer för kvällen än så länge. Jag rensade mitt schema när Pappa-san undrade om jag kunde vara hemma eftersom han hade möte klockan 20 idag. Jag får se, om jag känner att jag absolut måste ut så kan jag ju faktiskt cykla till Shibuya. Det tar en stund, men möjligheten finns i alla fall.
Jag är desto mer sugen på att gå ut imorgon. Det är ingen annan. Så jag kanske går ut själv. Kan bli intressant, kan bli apatråkigt. Fast man har ju bara så roligt som man gör sig har jag hört...
Fan vad pepp jag är! Vad är det om? Är det verkligen bara solens förtjänst? Kanske lite "OK Go" också. Glad musik och solsken.
Will someone please tell me why this keeps happening?
さすが東京。。。
Alla hjärtans dag i Japan är något annorlunda än vad vi är vana vid i västvärlden. För att japanerna ska konsumera så mycket som möjligt har Alla Hjärtans Dag status som konsumtionshögtid exploderat. Här är det brukligt att tjejerna ger killarna choklad den 14:e februari. Naturligtvis finns det olika typer av Alla Hjärtans Dag-choklad.
Giri-choko: "Giri" betyder ungefär "plikt". Pliktchoklad ger man till män som man inte nödvändigtvis behöver vara förtjust i. Männen på arbetsplatsen, de som är ens sempai (seniorer) i föreningar, eller till killkompisar. Trots att den chokladen är av den billigare varianten går det nästan mest åt pengar på den eftersom man har så många att ge till.
Honmei choko: Choklad av det lite dyrare slaget. Honmei betyder favorit, så den ger man till pojkvänner eller pojkar som man önskar var pojkvänner.
Och tomo-choko som är kompischoklad.
Min kompis Kanako, som för övrigt måste köpa ca 25 chokladaskar á 20 SEK styck, berättar att ungefär tre fjärdedelar av all chokladförsäljning sker inför Alla Hjärtans Dag. Jag är inte förvånad.
För maximal konsumtion har japanerna också hittat på ytterligare en "högtid". En månad senare, den 14:e mars, är det nämligen "White Day". Tanken är att alla killar som fick choklad ska ge en vit gåva till tjejerna som de fick choklad av, vilket nästan låter ännu jobbigare än att ge alla av män man känner choklad.
Själv köpte jag choklad till tre killar. Smågrabbarna och deras pappa fick chokladpresent vid frukostbordet, de är de enda av manligt kön jag träffar idag... och man får ju ta seden dit man kommer...
Ibland fastnar det japanska ord i mitt huvud, ungefär som en låt som inte blir av med. Oftast är det en glosa som jag har pluggat in någon gång, men glömt vad den betyder. Just nu är det ordet あてさき (atesaki) = adress eller destination.
Jag hade så svårt att komma ihåg den glosan förrförra veckan, men nu poppar den upp i huvudet i tid och otid. Stå och plocka grönsaker i grönsaksdisken: atesaki- adress; destination, vänta på tåget: atesaki- adress; destination, beställa drink i baren: atesaki- adress; destination.
Jag antar att jag borde vara tacksam. Det här är ju ett ord jag uppenbarligen inte kommer att glömma i första taget...
Ok. Så på den här middagen med bland annat proffessorn i konspirationsteori tar jag upp en ask med minttabletter som jag köpt på Starbucks. "What is that?" säger han och rycker åt sig den för att läsa på innehållsförteckningen. "Aspartame?! You can't eat that!!!"
Ja, eller hur, konspirationer överallt, tänker jag när han förklarar hur farligt det är. "Ok, if you don't believe me try searching the web for 'aspartame+problems' or 'sweet misery'" säger proffessorn. Sök själva och se vad ni hittar.
Det måste vara jobbigt att vara proffessor i konspirationsteori. Jag tänker inte stoppa i mig någonting som jag vet innehåller aspartam i fortsättningen.
Som en förfest till körsbärsblomningen kommer plommonblomningen helt utan förvarning. En lite trevligare, mysigare festival än körsbärsblomningen kan tänkas. Kanske för att det är lite för kallt nu för att sitta på en filt och supa skallen av sig under ett träd. Skillnaden mellan plommonblommor och körsbärsblommor undkommer mig, men visst.
Många barnfamiljer som har tagit med sig mormor eller farmor ut för att titta på körsbärsblommorna. För den som är hungrig finns ramen, okonomiyaki, bakade potatisar, majskolvar och annan mat som är lätt att förtära på en picnickfilt. För mig blir det en chokladdoppad banan.
Förutom att få se alla fina blommande träd möter jag också världens kanske coolaste man. Sockervaddsmannen. Han inte bara ser cool ut, jag har aldrig i hela mitt liv ätit en så god sockervadd. Så fluffig och utan att klibba. Det var precis som en sockervadd ska vara. Som bommull!
Jag undrar om han sätter sig och äter från sin arm när arbetsdagen är slut...
Min kära vän Paula ringer mig klockan 18:50 och undrar desperat om jag inte vill äta middag med henne i kväll klockan 20:30. Varför så hastigt och lustigt undrar jag? Jo, för det är tydligen så att hon skulle äta middag med en kille som hon verkligen gillar, men nu har han plötsligt sms:at och talat om att han tar med en kompis. Jag har inte träffat Paula på två år, och när jag var här sist tog hon verkligen hand om mig. Visade mig bra ställen att shoppa strumpor på, käka på, och när jag tänker efter var det faktiskt hon som fick mig att smaka Takoyaki. Det är väl klart att jag ställer upp som moraliskt stöd på hennes nästan-dejt!
Det tar ca 100 år och tre tågbyten att ta sig till Kunitachi där middagen skall ätas så jag printar snabbt ut en resväg och beger mig. Paula möter mig vid tågstationen och nostalgin flödar. Här var jag på izakaya första gången och karaoke... och där är övergångsstället som spelar samma melodi som för två år sedan. Allt är exakt likadant.
Vi kommer till restarurangen där hennes vän och hans kompis redan väntar på oss. Jag inser förvånat att det är två västerlänningar, varav en är ca dubbelt så gammal som jag. Pojken som Paula gillar heter Drago och är från Bulgarien (precis som Paula) men pratar engelska med en australiensisk dialekt. Mannen, hans vän, heter John och är från New York. Han och Drago har skrivit en engelsk kursbok tillsammans, och förutom att vara engelsklärare är John dessutom proffessor i... och håll i er nu: Konspirationsteori!!!
Killarna är sjukt roliga tillsammans. Som en blandning av Bill Maher och Eddie Izzard. Så jävla rappa i käften båda två och man märker tydligt att de hade tillbringat mycket tid ihop. Jag tror att sammanlagt en halvtimme av kvällens konversation handlar om hur den ene var den andres bitch. Resten går åt till att skylla allt på the Bush administration. Tappat lite mat på golvet? "The Bush administration made me do it." Spillt ut ditt vinglas? "I'm sure the Bush administration made you do it."
Om ni någonsin får chansen att äta middag med en proffessor i konspirationsteori och hans bitch, do it!
John, proffessorn, var förresten den tredje (!) mannen som jag träffar som tycker att det är fantastiskt att jag är arab och pratar arabiska. Han har tydligen bott ett år i Saudi Arabien. Det börjar lukta konspiration...
Jag är seg och trött hela dagen och någonting är helt knasigt när jag inte blir hungrig på en hel dag. Vaknade och var... mätt. Att vakna mätt är ingen härlig känsla, speciellt inte för en frukostfantast. Jag trycker i mig lite misosoppa, och det står jag mig på hela dagen sen. Jag äter middag, men inte för att jag är hungrig, utan bara för att det är grillad fisk. Jag älsssskar fissssk.
Att inte bli hungrig kanske låter super, men det är astråkigt. Det är ju roligt att äta! Så framåt kvällen är jag desperat och gör något högst okarakteristiskt för en Rim. Jag tar på mig skorna och sticker ut och joggar. I en halvtimme! Jag har aldrig i hela mitt liv gått ut för att jogga. Jag hatar att springa, det är så jävla tråkigt. Det var inte roligt nu heller, men jag gjorde det i alla fall. Sen kommer jag hem, tar en dusch och får värsta energikicken. Så nu har jag tvättat, plockat ur diskmaskinen, lagt i en ny tvätt och ska precis till att plugga kanji, trots att klockan är 23.10. Weeeee!!!
En sjuk grej är dock att jag blir tyngre och tyngre trots att jag inte äter. Vad fan är det om?!
Jag möter min vän Kanako i avlsappnat trendiga Shimokitazawa, eller Shimokita, som det också kallas. Det är lustigt hur man kan ta tåget en kvart från Shibuya och mötas av ett helt annat mode. Man får ju lite fashionpanic när man är i Shibuya. Det är utpräglat magra tjejer med superkorta kjolar/kostymshorts och fluffigt hår som går omkring och ser ut som om de är too cool for school.
I Shimokita däremot är det mer normalviktiga människor som går omkring i lager-på-lager kläder. Där tycker jag mer att man faktiskt hittar fashion som är too cool for this world, buret på ett avslapnat sätt. Till exempel ser jag en kille med leopardmönstrade finskor och världens kanske coolaste jacka. Jag ska inte ens försöka beskriva den. Jag känner mig klart mer hemma i stadsdelar som Shimokita där alla ser ut som coola lumphögar.
Jag har bråttom när jag går hemifrån och eftersom det är strålande klart vårväder skiter jag i jackan. Inte ens japanerna har gått hemifrån utan jacka, och efter några timmar i Shimokita börjar det blåsa. Så jag gör som vemsomhelst annars skulle gjort: jag köper en kappa. Och för att skruva till det ännu mer köper jag en dyr klänning för mina sista yen. Den är så vacker att jag inte kan motstå den. Jag äger inte tillräckligt många vackra plagg. Jag kan meddela att vårmodet här gör gällande att det är trekvartsärmar på kappor som är the shit.
Efter en karaokekväll som inte riktigt blev en karaokekväll beger jag mig hem från Shibuya innan tågen slutar gå. Besvikelsen över att det inte blev någon karaoke får mig att svänga förbi jazzbaren igen. Ett mycket klokt beslut. Det är andra gången jag är där under min vistelse och bartendrarna Go-kun och Ta-chan är där även denna kväll. Jag beställer en grön drink och får en som smakar mint och heter "around the world". Mycket god.
Go-kun kommer ihåg hur man säger "Skål", "tack" och "varsågod" på svenska. Imponerande. Han kommer även ihåg vad jag heter, och efter en halvtimme i baren tar han fram två Billie Holiday-skivor och undrar vilken låt jag vill höra. Go-kun är uppenbarligen en man med mycket gott minne. Han säger att han är den mest korkade av bartendrarna som jobbar där. (一番 ばか。。。)
Även denna kväll pratar jag med en herre som har någon slags koppling till det fjärran arabien. Herrn som sitter bredvid mig är väldigt mycket japansk affärsman. När jag berättar att jag kan arabiska (det kommer i princip alltid upp när man pratar med en japan) tar han fram en penna och skriver sitt namn på arabiska på en servett. Jag fattar ingenting. Varför kan han det? Återigen får jag ingen förklaring till kopplingen till det fjärran arabien. Så vi pratar en stund om arabiska dialekter och nordafrikanska arabländer innan han sticker iväg. När jag ska gå får jag veta att mina drinkar redan är betalda. Go-kun förtydligar: Det var en riktig gentleman. Han betalade gärna drinkarna eftersom har tyckte att ni hade haft en bra konversation.
Herr Groda, anställd i hushållet som min tvättkorg, krävde igår höjd lön (mer smutstvätt) och bättre förmåner för sitt arbete. De tvistande parterna kunde inte enas om en lösning.
-Hans arbete består i att han står i ena hörnet av rummet och gapar. Vi kan inte ge honom mer smutstvätt än vi har. Det går helt enkelt inte, var husfruns kommentar när hon blev tillfrågad om huruvida hushållet inte varit onödigt orubbliga i förhandlingarna.
Herr Groda åt upp ett av hushållets barn i protest.
När man missat käften tre gånger kanske det är lika bra att bara gå och lägga sig...?
Oh my god, vad det var svårt att skriva något vettigt. Jag har städat hela huset, och fick extra städryck på mitt rum och bar ut massa lådor och böcker och skräp som stått i hörnen och i bokhyllorna. Sedan gick jag ut och införskaffade denna fina planta. Nu när det snart är alla hjärtans dag och allt... En dag som för övrigt är väldigt svår att undkomma här i Japan. Men mer om det i något annat inlägg
Tja... nu är det ju helt sjukt hemtrevligt här i alla fall. Eller... den där plantan är väl egentligen det enda som visar att det är någon som bor här. Jag är dålig på att installera mig... får skaffa lite tavlor och planscher och sånt att sätta upp på väggarna. Eller inte.
Oj, aj, ujujuj... jag har minst 2:a gradens brännskador i munnen. Jävla takoyakijävlar. Så goda, men ack så förrädiska. Man delar dem i halvor, för man vet att de är sjukt varma inuti. Alltså... like you've never experienced before-varma, och ändå upptäcker man att man typ stoppat i sig en halv boll med lava när man tror att det är lugnt att äta dem. Jag har två helt fantastiska blåsor i gommen nu... och en hink med isbitar.
Tokyotrollet rapporterar: Frisörerna i Tokyo fortfarande helt klart bäst i världen. Efter att ha frågat frisörvän om råd huruvida en tvärtomklipning skulle passa trollets hårtyp och ansiktsform och fått ett: "Japanerna kommer tycka att du är konstig, men om du inte bryr dig..." till svar, var saken klar. Trollet klipptes alldeles tvärtemot hur det såg ut innan, dvs långt där det var kort och kort där det var långt. Resultatet är ett mycket nöjt Tokyotroll som dock avvaktar lite med att visa upp sig på bild.
Jag är en frukostentusiast! Det slog mig igår natt när jag, precis innan jag somnade, tänkte ut vad jag skulle äta till frukost och kände att jag verkligen såg fram emot morgonen. Det måste vara något fel på mig. Men jag är glad att jag finner nöje i sådana små, simpla ting som att äta en god frukost.
Dagens frukost: Yoghurt med äpple och torkad fruktblandning, kaffe, juice, kokt ägg. Och jag känner mig så jävla nöjd med dagen redan, fastän klockan bara är 08.10.
Inte gravid! Bara stress och miljöbyte som spökar.
Som att vinna på lotto!
Det finns människor som kommer säga emot dig oavsett vad du säger. Sådana som alltid vet bäst, och hävdar att allt är precis som de säger, även när det inte alls måste vara så. Till en början tänker man: Oj, den människan har ju koll! Men så småningom börjar man tänka: Ingen har så mycket koll... och det är då man inser att de bara låtsas. Låtsas att de kan allt och vet allt, och oavsett hur bra och smarta saker man själv än säger så måste de säga något som åtminstone låter smartare. Och de måste göra det med full övertygelse. Jag kan bättre än du. Punkt.
Men snälla, inse att du är genomskådad. Jag vet att jag har rätt och du har fel när du hävdar att det inte alls är de välutvecklade länderna som står för miljöförstöringen och sätter standarden. En standard som skulle göra att jordens resurser tog slut på nolltid om alla levde som vi. Du säger emot, jag rycker på axlarna. Jag har bättre saker att lägga min energi på.
Mellan i förrgår och idag har folk hittat till min blogg genom att söka på "rim av kärlek", "tsunami", "edamame" och "henric tokyo". Den sista förbryllar mig mycket. Jag har väl aldrig skrivit om nån henric tokyo! Eller jo förresten! Det var ju han som jag träffade på decadance och lät sova på soffan! Tänk så fort man kan glömma...
Fast han hette ju faktiskt henrik och inte henric.
Klockan är halv elva på kvällen. Jag sitter och viker origami på mitt rum.
...jag är som en parodi på en japan.
This lovely vehicle will take you to the Onsen* in Nikotama. You might as well go by foot, as it takes only 10 minutes (or so I've heard) from the train station, but who'd want to miss out on riding in this baby?
*Onsen; Hot spring either outdoor or indoor bath, or both. Whether this one is an "everybody bathes naked togehter"-onsen I don't know yet. But I plan on finding out.
Jag läser Murakami Harukis "Hard-boiled Wonderland and the End of the World" (ja, på engelska) när jag känner hur det skakar till lite. Och sen lite till. Och sen lite till.
Min första jordbävning sedan jag kom hit. Tvärtemot vad man kanske tror kan jordbävningar faktiskt vara mysiga om de är små. Som om huset just fick en vänskaplig klapp på axeln eller hostade till lite.
Familjen är och hälsar på Ponchan i hans nya lägenhet. Har inte handlat idag. Tänkte äta upp de omsorgsfullt förpackade resterna av det som blev över från gårdagens pasta med köttbullar i tomatsås. Men va fan? De är borta! Någon jävel har redan käkat upp dem.
Att plugga kanji... kan faktiskt vara roligt. Jag kommer nog ägna större delen av söndagen till att plugga både kanji och glosor, och jag kommer att tycka att det är kul dessutom! Jag blev så peppad när jag , efter min första konversationslektion lärde mig två nya ord som jag senare samma dag fick höra Rino använda. Det ger en sån härlig känsla av tillfredställelse. Yes! Två ord mindre att vara tvungen att lista ut betydelsen på
Vid middagsbordet. Jag, 11-åringen och 8-åringen är själva hemma och sitter och käkar pasta med köttbullar i tomatsås. Lillkillen sitter med ett lite slugt uttryck i ansiktet och har frågat ut mig om min pojkvän. Har han skägg? Stubb? Orange stubb? Sedan utspelar sig följande:
Lillkillen (fnissigt): Har du pussat honom?
Jag (funderar på om jag ska svara undvikande eller inte, men bestämmer mig för att det inte är några konstigheter med att pussas): Ja, honom har jag pussat på massor!
Lillkillen fnissar. Det märks att han själv tycker att han är jättebusig. Efter en stunds tystnad kommer det...
Lillkillen: Har han en stor snopp? (Fnissar nästan på sig.)
Jag (vad fan svarar man på det? "Större än din i alla fall"? "Vet hut, ungjävel!"?): Hördu du, sånt där kan man ju inte fråga om. Det är väldigt oartigt. Vad skulle din pappa säga om han visste att du sa så?
Lillkillen, och numera även storebrorsan, sitter och fnissar i typ en halvtimme efteråt.
Jag kan meddela att pappan inte sa någonting särskilt om det alls. Jag berättade om vad som hade utspelat sig vid middagsbordet, och han verkade bara tycka att det var roligt. Det var det i och för sig också, och jag fattar ju nyfikenheten och att sånt är spännande när man är 8 år, men hade det varit min unge hade jag nog valt att markera att det nog inte är sånt man går och frågar folk hursomhelst. Ok, om det hade varit på fyllan eller så, men han hade ju knappt druckit ett glas mjölk!
Ute och klubbat igen. Den här gången på en av mina favoritklubbar, Xanadu. Det är en halvsunkig klubb vars största fördel är att den har billiga drinkar. En drink kostar oftast 500 yen, vilket är lite mindre än 30 SEK. Det går fort att bli full, och jag märker att klubbens största fördel blir en nackdel när jag vill ha vatten. Vatten kostar också 500 yen. Jag brukar sluta dricka sprit och bara dricka vatten när stämningen är på topp, och det slutar med att jag spenderar mer pengar på vatten än på sprit.
Sist jag var här var mina japanska kompisar imponerade över att jag tålde alkohol så bra. Jag kan avslöja för den som är intresserad att den superkraften har försvunnit. Jag blir ju full jättelätt! Lite halvtråkigt faktiskt, för då kan man inte okynnesdricka med de andra. Aha!!! Nu kom jag på en sak!!! Någon bjöd mig på en tequilashot någon gång under kvällen. Det förklarar en hel del.
Gårdagsnattens eskapader har resulterat i ett blåmärke på högra knät, ett blåmärke på vänstra vaden, och ett ömt lillfinger. Jag klämde fingret i toadörren, courtesy of reaktionsförmåga: noll. Dessutom tappade jag ut innehållet i min lilla guldiga väska vilket totalt smashade min favoritögonskugga i guld/brunt från Nouba.
På det stora hela en väldigt trevlig kväll. Bara en tjej tog mig på brösten, men hon gjorde det inte på toa, som de brukar göra, utan sträckte sig över bordet och klämde lite. Hennes kompis bad hemskt mycket om ursäkt, men van som jag är så garvade jag bara och sa att det var ok.
Kvällens coolaste snubbe: Bartendern som hade solbrillor på sig. Inne på en nattklubb. I Sverige: aptöntigt, i Tokyo - übercool.
Har du köpt en chihuaua, men blivit besviken på dess ytterst få användningsområden? I Tokyo är det lätt åtgärdat! Vi har alla medel som krävs för att göra om din larviga hund till ett farligt lejon, en kanin, eller varför inte Nasse?
OBS! Kostymerna även lämpliga för hundmaskeradpartyn.
Jag har inte hunnit fara runt så mycket i Tokyo än. Det är svårt när jag är ledig mellan 10 och 14:30 och de flesta vänner jag har går i skolan. Idag har jag dock fått ledigt eftersom kidsen åker till sina kompisar direkt efter skolan.
Jag övertalar Rino att möta mig i Kichijyouji efter min japanskalektion. Vi hittar genast till Takoyaki-stället och jag blir så förtjust att jag glömmer ta bilder av fina Kichijyouji. Takoyaki, däremot finns det massor med bilder av.
Förra gången jag var här blev jag presenterad för takoyaki bara någon vecka innan jag skulle åka hem, och det var så gott att jag drömde att jag åt det i flera månader efter jag hade lämnat Tokyo. Rino försökte förklara vad det var i dem, men jag har fortfarande ingen aning. Jag vet bara att de innehåller bläckfisk, som jag inte är så förtjust i, och ändå är det typ det godaste som finns.
Så här ser det ut när man gör takoyaki:
Jag har en ny kompis. Hon heter Joanna, är 37 år och kinesiska. Det här med 37 år har jag väldigt svårt för. Hon både ser ut, och beter sig, som om hon vore max 27. Jag träffade henne förra veckan på japanskalektionen där vi pratade lite och bytte telefonnummer. Idag har vi lunchat i Takashimaya. Vi lyckades planera in en massa saker att göra. Hon har nyligen gift sig med en japan och flyttat hit, och eftersom hon inte pratar någon japanska blir det väldigt svårt för henne att skaffa jobb här. Eftersom hon är hemmafru i ett främmande land är hon ledig mycket på dagarna, och det är ju jag med! Vi lyckades med konsten att planera in en hel del olika aktiviteter. Imorgon åker hon till Honkong för att hälsa på familj och vänner, men när hon kommer tillbaka ska vi gå på onsen (badhus med varm källa), laga mat hemma hos mig och så ska jag följa med henne och prova en peruk.
Hon och hennes japanska man är officiellt gifta, av praktiska skäl (det verkar vara mycket sånt i japan), men ska inte ha sin vigselceremoni förän i mars. De har bestämt sig för ett traditionellt japanskt bröllop, och det är till det som hon ska prova peruken.
Joanna har pluggat i Los Angeles i fem år, så hon pratar, tyvärr, väldigt bra engelska. Jag undrar om det är därför jag tycker att hon verkar vara med 27 år än 37. Hennes engelska är väldigt ungdomlig med en del "like" och "uh-huh" instoppade här och var.
I måndags bjöd Ponchan med mig på karaoke. Han hade stämt träff med några av sina blivande IKEA-kollegor i Shibuya och undrade om jag ville hänga med. Jag hade faktiskt inte hunnit med att gå på karaoke under de två veckor jag befunnit mig i Tokyo, så jag tackade såklart ja och bjöd dessutom med Yokobaby.
Jag hade inte tänkt att dricka så mycket, men jag och Yoko fick bara komma in på 飲みほうだい (nomihoudai), så det gick väl lite sådär med det.
Pontus blivande kollegor (alla killar) verkade vara väldigt roliga. Två av dem var sjukt grymma på japanska låtar, en var bara sjukt grym på karaoke och att sjunga i falsett, och en kille, 23 år gammal, hade gift sig med sin flickvän för att hon skulle kunna få uppehållstillstånd här! Shocking!
Jag har glömt hur jävla roligt karaoke är i Japan. Man sitter i sitt lilla bås och har nomihoudai, och dricker konstant (man blir ju törstig av allt skrålande!), vilket så småningom gör att man blir kissnödig. Och följande hade faktiskt helt försvunnit ur mitt minne: Det är, utan undantag, så att förr eller senare kommer någon, som varit på toaletten, tillbaka med glada japaner i släptåg. Så även denna gång. Jag tror det var Ponchan själv som bjöd in dem, och de var verkligen glada. Ställde sig och dansade och grejer. Sedan börjar en av de svenska killarna, en sån där riktigt spjuveraktig en, knäppa upp skärpet på den ena dansande japanen. Och till allas stora förvåning tycker han bara att det är kul och börjar strippa. Fick upp kameran mellan asgarven och lyckades faktiskt ta kort när han moonade oss. Tydligen hade han även visat allt, men det missade jag. Dock såg jag, när jag tittade upp från min kamera, en japan med kalsongerna nere vid knäna som stod och skylde sina privata delar.
Go karaoke!
