Shibuya Crossing - något av det finaste jag vet här i Tokyo.

Det här tycker jag är otroligt vackert. Sakta samlas det en arme av människor under tiden den röda gubben regerar, eller det är väl snarare minst fyra arméer, i en snygg stjärnformation, och när den röda gubben störtats går de till anfall och anarki råder på gatorna. Vansinnigt snyggt.

Daiei

Följde med familjen ut till Daiei idag. Ett varuhus dit de åker, bland annat, för att köpa jättestora ostar. Sticker man ut till affärerna här omkring och vill köpa hårdost kommer man hem med ca 6 skivor ost för ett orimligt kilopris.

Vi bilade till Daiei och för första gången får jag uppleva Tokyo mitt i körsbärsblomningen. Jag har ju varit i Seoul medan det blommat upp och knappt rört mig utanför mitt kvarter sen jag kom hem, så jag blev uppriktigt taget på sängen.

Och jag är ledsen, men körsbärsblomningen är helt obeskrivlig. Jag kan inte göra den rättvisa med några ord nedknappade på en skärm. Jag har försökt ta kort på körsbärsträden som står i blom, men det fantastiska med körsbärsblomningen fastnar inte på bild. Det är så sanslöst vackert att jag inte vet vart jag ska titta.

Att åka genom en allé av blommande körsbärsträd vad dagens höjdpunkt, inte långt därefter kom Daiei. Jag har aldrig varit där tidigare och för första gången sedan jag kom hit hittade jag byxor och kjolar som nästan passade och som dessutom var billiga! Hade jag haft mer tid på mig att kolla runt kanske jag kommit hem med ett par byxor, men idag blev det istället en gul klänning (gult är kanske den snyggaste färgen någonsin), ytterligare en hatt och en baddräkt. Inte illa för en halvtimmes shopping.

Och imorgon ska jag, om vädret tillåter, leka riktig hanami med Vincent och Edo i någon lämplig park. Hoppas att det blir soligt.

Prestationsångest

Jag har flera bra ämnen att blogga om, men jag är så trött hela tiden att jag är rädd att jag inte kommer göra dem rättvisa. Jag är fortfarande seg efter Seoul och hattrullandet i förrgår. Måste sova ikapp lite.

Imorgon ska jag ha svenskalektion med en japan som jag fick ärva från min bror Ponchan. Det ska bli intressant.

Måste sätta mig och leka ordentlig hanami innan körsbärsblommorna blåser bort också. Det börjar bli bråttom.

Nästa dag...

10 grader och spöregn. Omväxling förnöjer... eller nåt.

En helt vanlig dag...

24 grader varmt och körsbärsträden blommar ut i all sin prakt.

Släkten är värst.

Ok. jag försökte verkligen ha roligt. Ensam. I en främmande stad som jag inte ens ville åka till från början. Och jag skulle kunna skriva en hel artikel om mina upplevelser i Seoul, men jag orkar inte.

Jag konstaterar istället att Seoul är typ som Tokyos skitiga kusin och att mitt hjärta drog en överraskande stor lättad suck när jag landade i Tokyo igen. Som om det trott att jag hade tänkt lämna staden en längre tid och bara var nöjt över att få vara hemma igen.

Jag kanske skriver den där artikeln en annan gång i alla fall... det var inte fullständig katastrof att vara i Seoul, även om det kanske låter så...

Fortfarande i Seoul

Det blev ingen utgang igar. Jag vet, jag ar sa javla trakig. Men jag var sa sjukt trott och det ar svart att uppbada tillrackligt med motivation att ga ut nar det ar morkt och kallt och blasigt och man onskar att man var hemma i sin egen sang. Sa jag tog ur mina linser och gick och la mig vid midnatt istallet.

Sov jattelange i morse. Man kan nastan saga att jag sov bort halva dagen, men jag har inte sovit sa bra pa sistone, sa det var bara skont. Lyckades dessutom boka in mig pa ett guesthouse nagonstans sista dagen, sa nu behover jag inte oroa mig for det heller.

Tyvarr upptackte jag dock att jag lyckats ha sonder min ena lins (antagligen eftersom de var sa torra nar jag tog ut dem igar), och inte har jag packat nagra reservlinser, sa jag gar omkring i Korea med glasogon pa. Och anda flortar killarna med mig! De behover nog glasogon...

Jag lovar att det kommer mer valskrivna inlagg om vad jag haft for mig i Seoul sen nar jag kommer hem.

Sydkorea bitches!

Ok. Jag aer i Seoul. Och kommer just po att det inte finns nogra svenska bokstaver, so jag for stava som en blatte istellet. Hahaha... foerlot , jag vet hur irriterande det aer att laesa svenska utan de daer viktiga prickarna och ringarna som man aldrig saknar foran de aer borta.

Jag ville nog bara beratta om dagens tokigheter. Foerst och fraemst bara det faktum att jag aer haer. Vad fan gor jag haer egentligen..?

Dagens reflektioner bestar hittills av:

Koreanska ord aer lite krangliga att uttala, till och med foer mig.

Jag tillbringade mina forsta timmar i Korea med att sitta po en buss i en och en halv timme. Snubben som satt bredvid mig hjaelpte mig komma av vid raett hallplats (han pratade japanska) och sa: Du far inte ta tunnelbanan harifron. Det aer bara fem, tio minuter bort, ta en taxi! och stoppade mig i en taxi som han sedan skickade ivaeg mot Jeun Poon Hotel Seoul, eller vart fan det nu aer jg bor nanstans.

Problemet var vael bara att det var fredagseftermiddag och vaerldens trafikstockning. Jag akte taxi i 40 minuter. Till hallplatsen som bussen hade stannat po innan den daer jag gick av. Fruuuust.

Sen har jag ocksa lyckats med nogot helt otroligt. Jag har bokat mitt hotell den 23-27 april.

Det aer liksom mars nu.

Jag kan bo po mitt hotell i alla fall i tre dagar framot, men sista natten maste jag hitta non annanstans att sova. Det hade kunnat vara forfaerligt, men killen i receptionen som kom med det frukstansvaerda beskedet sag so ledsen ut att det naestan var komiskt. Jag skrattade och sa att det nog skulle loesa sig po nogot satt.

Nu ska jag sluta peta er oegonen med min fulsvenska.

Jag funderar po att dra ut och klubba om en stund. Fast fatta vad utelaemnad man aer naer man verkligen verkligen inte foerstar ett ord av vad nogon sager... och inte kan laesa heller. Tack gode gud att jag kan prata japanska, annars hade jag varit heelt koerd haer.

Seoul nästa.

So long suckers. Jag åker till Seoul.

Jag har ingen uppfattning alls om Sydkorea så det kan bli skitbra eller bara skit. Jag blir borta i fem dagar och har antagligen inget internet på rummet så det blir nog tunt med bloggande såvida jag inte hittar ett internetcafé precis intill hotellet (vilket jag säkert kommer göra).

Håll tummarna för att jag inte dör i Seoul. Det hade ju bara varit för kackigt. (Ska man dö nånstans ska man göra det i Tokyo för fan.)

Sitter här framför skärmen och tänker att jag borde göra något annat eftersom jag ska åka hemifrån om 40 minuter. Men jag vet inte vad det skulle vara i så fall. Smågrejer. Packa ner datorn, peta in linser, dubbelkolla att jag har pengar, pass, biljetter packade...

Jag har i alla fall lyckats köpa på mig musik i iTunes Store. Så nu har jag tre helt nya album att lyssna in mig på i Seoul. Ifall jag skulle få tråkigt liksom...

Sex saker.

Jag har blivit kullad av Ozzy (ok, ärligt, hur måga läste "knullad" istället?) och döms till att skriva sex underliga/egendomliga saker om mig själv, samt ange reglerna för spelet. Därpå ska jag välja sex nya bloggare, göra en lista av deras namn och skriva en kommentar i deras blogg för att låta dem veta att de också är smittade och måste läsa min blogg för mer info.


Ok. Sex konstiga saker. Om mig.

För att göra det hela lite intressantare skiter jag i självcencuren helt och hållet idag. Så här har ni:


1. Jag är tillhör en troligtvis ganska liten procentandel av tjejer som börjar komma i sömnen efter en viss tid i celibat. Nej, jag skojar inte. (En gång när min mor gick till en spådam fick hon höra att hon hade en son och en dotter. Det var jag som var sonen.)


2. Ibland när jag träffar folk och presenterar mig och säger att jag heter Rim kommer jag på mig själv med att undra om de kommer gå på det. Det hade varit så jävla kul ifall jag, när jag hade känt någon några månader, plötsligt sa: "Haha, du gick påååå det!" Du trodde verkligen att man kunde heta Rim, va? Sucker."


3. När jag började i fjärde klass i Solbackeskolan blev jag och Emma bästa vänner, och var så i 7 år framåt. Emma klädde sig i svart, var cool och visade sällan eller aldrig några känslor. Vi var helt enkelt väldigt olika, och jag avgudade henne. Någon gång i mitten av gymnasiet bestämde hon nog sig för att vi inte skulle vara kompisar mer (säkert för att hon trodde att hon hade ett dåligt inflytande på mig) och vi gled ifrån varandra. Fem år senare gör det fortfarande satans ont i hjärtat när jag har drömt om henne.


4. Jag hatar att bada i havet. Är inte så förtjust i vatten över huvud taget faktiskt. Jag KAN bada i havet en stund, så länge jag lyckas hålla paniken stången, men när jag har blivit nuddad av slemmigt sjögräs ett visst antal gånger så går det inte mer. Paniken bubblar upp och jag tar tag i den som är närmast och skriker "Ta upp mig NU!"

När jag var liten var jag även rädd för hajar i badkaret. Hur de nu skulle komma dit...


5. Jag har två halvsystrar. De bor med min pappa (som jag bara stött på 2-3 gånger under 10 år) och hans fru i Göteborg. Jag har bara hastigt sett en av dem när hon var ungefär fyra år gammal. Det ska bli intressant att se om vi kommer att komma i kontakt med varandra i framtiden.

6. Helst och mest av allt i hela världen vill jag stå på en scen och sjunga. Men jag är för lat för att skaffa mig ett band. Och för bekväm för att göra alla uppoffringar det skulle kräva. Fy på mig.


Och nu smittar jag följande bloggar:

Rasmus

en varm kopp te (Constantin)

Hoe-Looking Man

Jenny såklart

Tanja


Sen kommer jag inte på några fler så jag gör som Ozzy och säger att vemsomhelst som läser yellowtokyo och känner sig mottaglig för bloggvirus kan känna sig smittad.

Min kinesiska väns japanska bröllop

Tidigt, tidigt på morgonen går jag upp och tar tåget för att möta upp bruden. Jag ska hjälpa henne med förberedelserna. Eller, egentligen är jag bara översättare. Och trots att allt redan är bestämt och förberett blir det mycket frågor från personalen. Checklistor ska gås igenom: Stämmer det att du ska ha: den här kimonon/ de här blommorna/ den här frisyren/ den här klänningen/ den här maken..? i all oändlighet. Bara för att ingenting ska vara fel. Det är roligt i alla fall.

Jag får vara med under påklädningen av kimonon, och blir fascinerad av att det, vid ett tillfälle, står inte mindre än fyra personer och drar och knyter och fixar i kimonotyget samtidigt (och ytterligare två står och titta på, beredda att rycka in om det skulle behövas). Det är som när Askungen ska gå på bal och alla smådjuren flockas runt henne för att fixa hennes klänning.

När förvandligen är klar ser Joanna ut som en porslinsdocka, och kan knappt röra sig eftersom en riktig kimono begränsar en kvinnas rörelsefrihet ganska mycket. De har liksom stoppat upp den med vadd på vissa ställen. Nej, jag skojar inte. Vadd!!! Just det, och så får hon inte gå på toa. Det skulle ta för lång tid att få på och av allting helt enkelt. Det lät lite läskigt, men när jag tänker efter så gick inte jag på toa under hela bröllopsceremonin heller...

När bröllopsceremonin är över byter brudparet om till andra kläder och det blir mat och dryck och tal i bankettsalen. Trespråkigt naturligtvis. Japanska, kinesiska och engelska.

I ett av talen säger brudgummens far att det är roligt att det är så många som kommit dit från världens alla hörn och nämner Sverige som ett av länderna. (Joanna blinkar åt mig.) När allt är slut kommer det fram en japansk kille och frågar om det var jag som kom från Sverige. Det visar sig att han var utbytesstudent i Piteå under sin gymnasietid (för 15 år sedan) och så börjar han prata svenska. På norrländska!!! Jag försöker hålla mig för skratt. Det är något sjukt fint och samtidigt väldigt underhållande med japaner som pratar norrländska.

Ett japanskt bröllop är i alla fall helt klart värt att se om man har möjlighet. Om inte annat så för alla smygnorrlännigar man stöter på där...

Att lura Döden - Del III

Gå och lägg dig på kvällen.

Vakna upp nästa morgon.


Du kunde ju faktiskt ha dött i sömnen. Du har antagligen varit en hårsmån från döden mer än en gång i ditt liv, troligtvis utan att ens veta om det.

Tiden tillhör inte oss egentligen. Varje dag, varje minut, varenda liten sekund får vi på nåder. Lev så mycket det bara går, snart är de kanske slut.

It's the fashion.

Båda bildera är smygtagna på samma övergångsställe i Shibuya. Bohèmetjejen med röd tröja och Luis Vuitton-väska är ett typexempel på Shimokita möter Shibuya. Och killen hade främst coola skor. Och en fin väska.

De flesta i Shibuya ser dock inte ut såhär. Jag vågar inte ta kort på 109-killarna och tjejerna än.

Sökord:

Tio personer har hittat till min blogg genom att söka på:


ytliga

isigh

högklackade skor

gay äldre

bekräftelse

amfetamin

svenska ambassaden

cykel göteborg

spilla spall spullit

japansk tv

haremsbyxa


Åtminstone "gay äldre" och "amfetamin" måste ha blivit lite besvikna.

"A guy walks into a bar with a macbook under his arm..."

Min macbook började låta konstigt för ett tag sedan. Den klickade, ett ovanligt klickande, med jämna mellanrum där hårddisken sitter och det höll i sig i några timmar. Sedan stängde jag av den och när jag satte på den igen var klickandet borta. Det kom inte tillbaka.

Men sedan, när den slutade upptäcka den externa hårddisken, blev jag mer än orolig. Den externa hårddisken innehåller bland annat alla simpsonavsnitt som är äldre än 2 månader gamla. Bland annat liksom... dessutom har jag backupat (snyggt ord) min macbook på den. Så jag kilade ner till mac-affären i Shibuya där jag köpte datorn för någon månad sedan för att be om råd.

Killen som sålde mig datorn morsade och frågade hur det gick med den. Jag blev lite paff. Det var ändå en månad sen jag köpte den. Och detta var Shibuya. Det är inte som om det är få människor som kommer in i den affären under en dag. Hursomhelst, jag beskrev symptomen och fick en tid hos mac-doktorn nästa dag.

Här kommer då det otroliga: På övervåningen finns det en "Genius Bar", en "iPod bar" och en "the Studio". Det är faktiskt utformade som barer, med barstolar och allt, med den väsentliga skillnaden att det inte är drinkar och tilltug utan iBooks, macbooks, powerbooks och iPods i alla dess slag som står utspridda över bardiskarna.

Nu är alles frid och fröjd, och skulle datorn krascha (osannolikt) så står det i deras loggar att jag har varit där med den. Ska man ha paj en appledator så ska man fan se till att ha det någonstans där man kan gå in på en bar och få den fixad.

Nejjj.

Jag har inte sovit. Därför kan jag varken författa intelligenta blogginlägg eller tänka klart en tanke eller

Still alive.

Ja, jag lever fortfarande. Jag ska blogga snart. När jag har sovit.

Shoppingdjävulen.

Shimokitazawa igen. Älskar den stadsdelen. Finns hur mycket originellt som helst. Nästan för mycket för att man ska kunna koncentrera sig. Och så var jag där med Paula.

Paula från Rumänien som har pluggat här i fyra år och kommer bli kvar ett bra tag till. Paula som jag träffade när jag var här för två år sedan och tänkte att jag aldrig hade träffat någon som såg ut som en flygvärdinna när hon var ledigt klädd. (Det måste varit den prydligt knutna scarfen runt halsen.) Som är så varm och äkta och trevlig att vi hann bli vänner trots att vi bara träffades 4-5 gånger.

Vi lyckades med konststycket att vara vaknare än staden när vi möttes klockan 10 vid norra utgången på Shimokita-stationen. Vi fick lov att sätta oss och fika och snällt vänta på att stadsdelen skulle vakna. Shimokita är bohèmen som sover till 11, vaknar lite sömnigt och käkar en rostad macka med marmelad i sin morgonrock med morgontidningen i handen.

Jag ville ha allt jag såg; En liten myntväska formad som en döskalle med en snygg hatt (två av mina favoritsaker! döskallar och hattar); örhängen som var blåa gosedjur; en annan väska att ge bort till en vän eftersom den passade så himla bra; ca 17 hattar och diverse annat krimskrams.

Turligt nog hade vi en genialisk plan. Vi köper ingenting alls på förmiddagen, käkar lunch och går sen tillbaka och köper det vi ville ha. Tack vare den fina planen hann jag lugna ner mig lite (ibland så blir man tagen av shoppingdjävulen) och lyckades undkomma med att bara köpa ett par skor och en ny hatt.

Senare på dagen gick jag till Takashimaya och tittade på de fina dyra skorna igen. Och på något sätt lyckades jag låta bli att köpa dem. Hurra för mig!

Älskade skor.

Jag vill ha dem. De kostar för mycket. Kan verkligen inte lägga alla mina pengar på ett par skor. Det är för fan två helger kvar på den här månaden! Och jag ska åka bort nästa helg också. Tänk om jag hittar nåt fint jag måste shoppa medan jag är borta? Då är det dumt om jag har lagt alla mina pengar på ett par skor.

Om jag bara klarar mig genom helgen utan att köpa dem så kanske jag kan låta bli helt och hållet. Men det är som med ränderna. Jag hör dem ropa ända bort ifrån Takashimaya-varuhuset.

Och de gråter och frågar varför jag inte vill ha dem, och jag försöker förklara, famla efter rationella bortförklaringar, och det gör ont i mitt hjärta.

The land of the Service Minded.

Jag har verkligen gått in för att leta boende till mina vänner som ska komma och hälsa på om ett tag, och det har tagit upp en del förmiddagar, utan resultat. Men så ringde jag igår till ett ställe där de faktiskt hade en ledig "lägenhet" (20 kvm) i april som inte kostade apa, och som tre personer kunde dela på. Hurra!!!

Jag mejlar mina vänner för att tala om det goda nyheten och undrar om jag ska boka den, men så får jag ett infall och tänker att det är bäst att göra det så snart som möjligt. Så jag ringer till företaget samtidigt som jag skriver mejlet och ställer en massa besvärliga frågor om preliminärbokning och betalning och kostnad för tre personer. Till slut är den preliminärbokad i alla fall. Killen jag pratar med frågar om jag vill ha ett bekräftelsemejl på preliminärbokningen. Ja, tack, säger jag.

Innan vi har lagt på plingar det till i min inkorg. Personen jag pratat med presenterar sig i mejlet, skriver att nu är det här och det här preliminärbokat och ber min kontakta hans chef så snart jag är säker på att jag vill ha den. Jag mejlar tillbaka ett:

"Thank you!

Best regards,

Rim"



Tio minuter senare plingar det till i min inkorg igen och jag läser följande:

"Dear Ms. Rim

You are welcome.
I am not the person in charge of Waseda house, but I know about the
accommodation very well. So, if you have any question, no problem to ask me.

Where are you come from?
While you are in Japan, I can be help of you.
I can understand what you worry because I experienced staying abroad for a
long time.

Best regards,
Hiroyuki Goshima
EXE Corp."

Och hur vänliga japanerna än är så blir jag förvånad. Det här är above and beyond customer service. Lisebergare - Get inspired!

Dagens Tokyoquirks

1) Jag promenerar ut i det oförskämt fina vädret och går bort till Takashimaya för att leta linfrön (nej, jag hittar inga). På mig har jag mina stora fladdriga jeans, som vissa skulle kalla "haremsbyxor". På vägen tillbaka möter jag ett gäng byggarbetare, eller kanske är de vägarbetare, huvudsaken är att i Tokyo har byggarbetare och vägarbetare och andra med sådana slags jobb en uniform där byxan ser ut just som en "haremsbyxa". Vida och fladdriga i något slitstarkt material. När jag gått förbi dem vänder jag på huvudet för att kolla igen, det ser ju rätt lustigt ut ändå, och de gör precis samma sak allihopa och möter förvånat min blick.

Vi skrattar och fortsätter gå åt våra respektive håll. En lång stund efteråt ligger det fortfarande skratt kvar i magen och bubblar.

2) Jag går in i mataffären på vägen hem och handlar lite grejer till middagen och på vägen ut möter jag cykelparkeringsvakten. Han står där varje dag, stuvar om cyklar så att det får plats fler, hjälper en ta ut cykeln när man kommer ut från affären med matkassar hängandes från öronen, och slänger alltid iväg ett "Tack så mycket!" åt en. (Här blir man tackad när man handlat någonstans.) Idag hade jag min hatt på mig och när jag lyfter på huvudet och han känner igen mig (jag handlar där i princip varje dag) så spricker han upp i ett leende och tackar hjärtligt för att jag har handlat i hans arbetsgivares fina affär.

3) På väg från affären sitter en mamma på en trappa i solen och hennes två små barn springer runt och leker. Så går en gubbe förbi med sin lilla svarta lurviga hund och flickan blir överförtjust. Hon jagar hunden runt, runt, runt och ropar glatt "Wan, wan, wan!" ...för så säger hundarna här.

Kommunist? Jav...errr..

Jag har pratat politik med Papa-san igen. Det har stått ganska klart från början att vi tycker ungefär motsatt varandra när det gäller politik. Det har för mig tidvis varit en källa till frustration. Papa-san är ju ändå dubbelt så gammal som jag och kan säga saker med en viss pondus och utstrålning som säger: "Jag är ju ändå dubbelt så gammal som du, lilla gumman, så jag vet nog vad jag pratar om."

Och visst, han har levt längre och sett mer. Och det är mycket möjligt att jag kommer dela hans åsikter när jag är 20-nånting år äldre än vad jag är nu. Men igår råkade jag slänga ur mig att jag var socialdemokrat när vi pratade om bidragssystemet i Sverige och jag ser hur Papa-san flinar från öra till öra.

Nu hör det till saken att jag inte alls är socialdemokrat. Det bor ett förakt för socialdemokraterna i mitt hjärta och jag har ingen aning om varför jag valde just det ordet för att bekänna politisk färg. (Kanske ville jag omedvetet provocera?) Inte för den sakens skull sagt att jag sympatiserar med moderaterna. Det är lite pest och kolera över det hela liksom.

I morse halkade vi in på politik igen. Från källkritik på internet, till källkritik i verkligheten, till "om tillräckligt många säger någonting så blir det sant". "Ja, titta bara på U.S.A", säger jag, och syftar naturligtvis på de oupplysta amerikanerna. "Ja, om tillräckligt många säger att U.S.A är onda så tror ju folk det", säger Papa-san. (Snygg kontring, by the way.) Min tur att flina.

Sedan säger Papa-san, apropå att storebror tycker att det är orättvist att lillebror får vara hemma och kolla på tv och spela hur mycket han vill medan han själv måste gå i skola, att man inte har det bättre för att någon annan har det sämre. Ty, det kallas kommunism, men det kanske inte Rim håller med om? *wink*

Suck. Jaja, han får väl tro att jag är kommunist då. Jag orkar sannerligen inte rätta honom.

Livsfaligt att bry sig!

Ok, ok, jag erkänner. Jag skrev upp mig på en sån där sida som håller koll på vad jag äter åt mig. Jag började fråga Ozzy en massa saker om vad man bör hålla sig borta ifrån i matväg för att inte bli tjock, alternativt vad man kan offra för att få äta choklad med gott samvete. Ozzy har koll på sånt, men hon rekommenderade GI viktkoll. De har tydligen helt sjukt mycket koll.

Så jag gav dem mitt kreditkortsnummer och idag skrev jag in allt jag åt, samt hur mycket jag rörde på mig. I slutet av dagen behövde jag bränna 600 kalorier för att ligga på plus/minus noll, tyckte besserwissersidan.

Jag har ju faktiskt bara varit hemma idag, med undantag för en tur till affären, så när Papa-san kom hem stack jag lydigt ut och joggade. (En timmes joggande=600 kalorier.) Och jag joggade iväg till Kinuta Koen, parken som ligger 10 minuter bort.

In i parken, in i mörkret joggade jag.

Ut ur parken, ut ur mörkret... joggade jag inte. För jag hittade inte. Det var för mörkt.

Ett tag trodde jag att jag skulle få springa runt där tills det ljusnade (vilket i och för sig besserwissersidan skulle gillat), men så, av en slump, hittade jag tillbaka till samma ställe jag kommit från. 400 kalorier senare var jag hemma.

Jag drack lite vatten. Åt några katrinplommon. Skrev upp dem. Nu måste jag bränna 800 kalorier för att ligga plus/minus noll när dagen är slut, säger besserwissersidan.

Fuck you.

Säger jag.

Att lura Döden - Del II

Förr i tiden kunde jag ligga vaken om nätterna i panik över det faktum att jag var dödlig. Någon dag kommer jag att dö och inte finnas mer. Svårt att greppa, eller hur? Hur ska jag hinna allt jag vill?! Tänk vad mycket som skulle vara osagt om jag dog i sömnen inatt.

Numera har jag förlikat mig med tanken. Kanske för att jag känner att jag lever precis så som jag vill leva just nu. Om jag dog i morgon skulle jag dö lycklig. Det låter konstigt, men så är det. Missförstå mig rätt, jag har ingen som helst dödslängtan, jag är bara jävligt nöjd.

Här kommer andra delen i serien om hur man lurar döden.

Se till att det regnar. Kanske även blåser lite. För extra spänningsmoment utförs det här med fördel när det är mörkt ute.

Sätt på dig en mössa med skärm, dra ner över ögonen. Det är inte så noga hur den ser ut, det viktiga är att du ska ha max 1.5 meters fri sikt framåt, 2 om du lyfter på huvudet, sådär som småbarn gör när mössan halkat ner över ögonen.

Sätt dig på cykeln. Kanske, om du känner dig äventyrlig, lasta cykelkorgen full så att det bli ojämt och cykeln drar åt något håll, det är valfritt.

Döden sätter sig på pakethållaren och myser.

Cykla mycket i korsningar. Gärna ganska fort. Se till att någon ringer dig på mobilen så att du måste plocka upp den och svara medan du cyklar. Kanske går det till och med att ordna så att någon ringer och skäller ut dig eller så, så att du blir extra disträ? Lyft på huvudet då och då, lagom för att se en bil, eller ännu hellre lastbil/buss bromsa in bara någon meter ifrån dig.

Sätt hjärtat i halsgropen. Inse att du kunde ha dött. Döden blir naturligtvis besviken, men han fick ju i alla fall åka på pakethållaren. Fira med att göra något dumdristigt.

Sprängas?

Det här är inte sant.

Jag har ett ganska bra jobb. Ganska fri. Jobbar inte tusen timmar i veckan. Trodde jag.

Men nu börjar det bli lite mycket. Förra veckan var ena killen sjuk så jag stannade hemma. Papa-san jobbade sent eftersom han ska till Kina och ha möte så han jobbar sent för att kompensera, så jag stannar hemma om kvällarna. Papa-san åker till Kina torsdag-lördag, så jag stannar hemma. Papa-san kommer hem på lördag klockan 15, så jag jobbar halva lördagen.

Alltså egentligen bara helt ledig på söndagen.

Måndag: Andra killen sjuk, så jag stannar hemma. Papa-san säger att han kanske plockar upp kidsen från skolan imorgon, jag tänker "Härligt, då kanske jag kan gå och fika/shoppa lite (inför bröllopet på lördag) och ringer en kompis.

Det ringer från sjuka killens skola. Det är så många som är sjuka i 1:an och 2:an så de ställer in skolan imorgon och i övermorgon (får de göra så egentligen? Rätt kort varsel ändå!). Och nu verkar det som om Papa-san ska jobba sent imorgon också. Så... vad? Stanna hemma!?

Det börjar bli lite mycket nu.

Ytliga bekanta - en studie i hur man umgås... med dem.

För en tid sedan skrev jag om ytliga bekanta, och hur lätt det var att skaffa sig vänner i Tokyo som man sedan kunde okynneshänga med när man hade tråkigt.

Tanken var, just den dagen att jag skulle träffa Calle, som ursprungligen är kollega (kompis?) till min bror Ponchan, men så blev det tyvärr inte då han ställde in några timmar innan vi skulle träffas pga bakfylla. (I Tokyo en helt godtagbar ursäkt.) Så det blev ingen studie i hur man umgås med ytliga bekanta.

Den kommer nu istället!

IDAG har jag umgåtts med Calle, ytligt bekant och ursprungligen kollega till Ponchan. Vi träffades i Shibuya, och tanken var att vi skulle åka till en stadsdel som ingen av oss varit i tidigare. Jag hade tankarna åt Shimokitazawa-hållet. Där finns det säkerligen många fina affärer som bara väntar på att jag ska trilla in i dem och hitta en hatt som matchar min klänning som jag ska ha på min kinesiska väns bröllop nästa helg!

Idag blev det dock inte riktigt som det var tänkt. Det blåste och regnade när vi träffades, och ett regnigt Tokyo, kan jag säga er, är inte mycket att hänga i julgranen. Det är inte som om man kan gå runt i Nordstan direkt, och det kändes lite väl jobbigt att sega sig ut till någon okänd stadsdel och frysa.

Så när vi gått runt i Shibuya en stund och typ kollat i Bic Camera kläcker Calleさん den mest genialiska idéen någonsin: Vi går på bio. Skitsmart!

Vi hittar en biograf som kör fyra filmer. Två går inom en timme. "Doraemon" (tecknad japansk figur) och "Dreamgirls" (ingen aning vad den handlar om, men den har Beyoncé i huvudrollen). Så vi bestämmer oss för Dreamgirls och går runt och tjurar i glasögonaffärer och sånt en trekvart i väntan på filmen som faktiskt visar sig vara bra. Aaaningen lång, men svängig musik rakt igenom. (Dock hade de gott kunnat skippa "nu-brister-vi-plötsligt-ut-i-sång-som-om-det-var-en-musikal"-delarna.) När vi kommer ut har det mirakulöst nog slutat regna!

Vi käkar lunch på Royal Host där man kan beställa typ bara en stor bit kött. Skitbra, inga kolhydrater. Men när det blir "bara en stor bit kött och en jordgubbsparfait med glass, grädde, chokladkakbitar och jordgubbar" vet jag inte om det gör någon skillnad.

Sedan går vi tillbaka till glasögonaffärerna. Sjuuuukt mycket roliga bågar här. Jag är jävligt sugen på ett knallrosa par som jag såg. Helt allvarligt! Så jag kommer nog köpa glasögon här inom en snar framtid om jag har råd.

Ok, så summan av kardemumman, så att säga: Att umgås med ytliga bekanta är som att umgås med vänner. Man vet kanske inte vad deras mamma heter, vart de gick på dagis, eller ens när de fyller år, men det går tydligen lika bra ändå!!! Shocking!!!

Simma, sam, summit.

Nu är det äntligen helg! Det dröjde ända till lördag eftermiddag innan helgen kom den här gången. Jag firade helgens ankomst med att promenera bort till Kinuta Koen (en park alltså) och ta mig in i simhallen där för att, tja... simma lite.

Två saker.

Ett: Jag måste skaffa en baddräkt. Gärna heltäckande.

Två: Badmössa. Det är badmössetvång. Fast jag gillar att simma i badmössa (knallorange). Det schwooschar så fint när man simmar ryggsim nämligen. Och nej, jag kollade mig inte i spegeln efter att jag hade satt på den. Det kommer jag aldrig att göra.

Nej, TRE saker förresten.

Tre: Vattnet i bassängen. Inte lika mycket klor som hemma. Jag väntade mig det motsatta. Japaner är ju ändå hygientokiga.( Jag säger bara engångsätpinnar.)

Mindre klor eller ej, efter en halvtimme, när mina ögon hade fått så de tiggde om nåd (Jag är linsbärare även i vatten) var jag tvungen att gå upp. Undrar hur mycket kiss det var i ögonen då, med tanke på den låga klorhalten.

Oooh! FYRA!

Fyra: De hade en baddräktscentrifug! När du har simmat klart och duschat går du till den lilla baddräktscentrifugen, kastar ner baddräkten i den, trycker på en knapp och 20 sekunder senare plockar du upp en baddräkt som inte är drypande våt. Nästan torr är den till och med! Helt fantastiskt!

Despair.

Dagen är snart slut.

Jag har tagit med grabbarna till Svenska Ambassaden för deras svenskalektion och hem igen. Dagen är snart slut.


Och förtvivlan sköljer över mig som en freaking tsunami. Det känns som om hjärtat slits itu. Jag har ingen aning om varför. Jag är antagligen bara trött.

Det känns som om jag inte kan andas ordentligt... men det kanske kommer sig av att jag bor i ett hushåll som bara består av pojkar, så att ta av sig bh:n när man kommer hem är helt uteslutet.

Fuck. Jag behöver nog bara en kram.

Seeegt.

Det går jävligt segt idag. En nackdel med att planera sina dagar sjukt effektivt är att jag inte planerar in tid att blogga eller sitta och läsa bloggar. Jag får börja planera in lite roliga aktiviteter också... så att jag har något att blogga om.

Jag har på allvar gått in för det här med att hitta boende till kompisarna som ska hit och hälsa på. Tidigare har jag bara skickat iväg ett mejl hit eller dit för att höra om det möjligen finns några lediga rum tja, en sisådär runt april, men nu när april närmar sig med stormsteg så rycker jag mig i kragen.

Jag har suttit i en och en halv timme och letat och ringt och mejlat, men det går förvånansvärt segt. Just nu har jag fyra olika ställen som har bett att få ringa tillbaka och tre obesvarade mejl på vift.

Och det är ett himla pusslande om man ska försöka få in tre personer någonstans. Typ som att ingen någonsin tidigare har kommit på tanken att resa i udda antal.

Och så den stora frågan: Vill jag ha dem nära, med risk för att de inte tycker att det är tillräckligt livligt, eller kan jag tänka mig att ha dem långt bort (bara 15 minuter förvisso, men ingen nattrafik i Tokyo), med risk för att vi inte träffas så mycket?

Som det lutar åt nu kommer de hamna lite mitt emellan. Mest för att det är stört omöjligt att inhysa folk mitt i händelsernas centrum utan att de får betala multum.

Fan.

Jag har glömt hänga upp tvätten från i morse.

iSigh.

Jag har aldrig gjort det förut. Köpt musik på iTunes alltså. Men så idag helt plötsligt får jag för mig att det är dags.

"BUY ALBUM". Klick.

Men vadfalls?! Jag får inte! Jag blir automatiskt registrerad på japanska iTunes Store (inte jättekonstigt), men det innebär tydligen att jag måste ha ett japanskt kreditkort anslutet till mitt Apple-konto.

Att köpa i morgon: Presentkort på iTunes Store.

Till mig själv.

Ta-itu-med-dagen.

Jag har tyvärr inte gjort nååågonting intressant idag. Däremot sjukt mycket ointressanta grejer.

Jag har skjutit upp jobbiga och tidskrävande saker alldeles för länge, men igår (efter Erics kommentar) fick jag ryck och skrev ett dagsschema inför morgondagen (idag alltså).

Så idag har jag: gått långpromenad, duschat, ringt två resebyråer, ringt två guesthouses, handlat två gånger (mycket två:or), städat, dammsugit och pluggat kanji. Jag konstaterar härmed att dagsscheman är grymt för den som har svårt att ta itu med jobbiga saker.

Constant Crush

Oh. My. God.

Jag har skaffat en bloggkompis.

Det börjar med att jag kollar efter nypingade bloggar på nyligen.se och hittar en blogg som heter Dyslesbisk. (Någon som minns Gryffindorf?) Jag ska inte gå in närmare på vilka kopplingar jag har till det ordet, men jag var ju tvungen att kolla!

Nu när jag tänker efter så har Dyslebisk kanske ingenting med saken att göra. Men nu vet ni att det finns en sån blogg i alla fall!

Hur som helst så hittar jag på något sätt (troligtvis helt orelaterat till Dyslesbisk) en fin blogg som känns som att komma hem till någon och dricka en varm kopp te. Jag råkade nog vara på ett sånt humör att jag dristade mig att skriva en kommentar, och det ena ledde till det andra... och voilá! Bloggkompis!

Så without furher ado, från mig till er; en varm kopp te.

OBS! Känsliga läsare varnas. Bloggen kan ha oväntade effekter på latenta lesbianer. Bloggar om flator är dessutom starkt beroendeframkallande för oss som faktiskt är dyslesbiska. Consider yourselves warned. Länk till höger.

Schedule.

Ooh, look at me! I'm an apple!

"Ooo, kolla på oss. Vi är äpplen som man kan köpa i Shinjuku för 40 SEK styck. Vi är tre gånger så stora som en normalstor apelsin (6 st för 70 SEK). Vi är så speciella så vi måste ha skumgummi runt vår äppelkvist... ooooh."

Seriöst.

Vad är det med japaner och svindyr frukt?

Att lura Döden - Del I

Ibland får man tråkigt, även i Tokyo. Jag vet att det är svårt att tro, men så är det. Man tänker: Vad är det jag gör av mitt liv egentligen? Är det här verkligen vad allt går ut på?

Då kan man piffa till det lite genom att lura Döden. Som ni alla vet är jag tjenis med Döden. Han smyger runt hörn och tror att jag inte ser honom, och jag låter honom hållas, för det är lika bra. Jag är väl medveten om min egen dödlighet, men det behöver ju inte han få veta.

För att lura döden: Ställ dig på en tågperrong. Helst en sån där som skulle vara grymt jobbig att ta sig upp ur ifall du trillade ner. När sedan den vänliga högtalarrösten börjar med sitt:「 電車がまいります。危ないですから。。。」 ser man till att få en tvångstanke. Tvångstanken kan med fördel gå ut på att man ska hoppa ner på spåret när tåget börjar närma sig.

Nu blir Döden alldeles till sig i trasorna och börjar gnugga händerna i förtjusning. Håll fast vid tanken att du kommer hoppa framför tåget och föreställ dig att du faktiskt kommer att dö (i svåra plågor, eller omedelbart, det är valfritt.) Tänk över ditt liv. Du ska ju faktiskt dö nu.

Driv tvångstanken till sin spets, men låt bli att hoppa i sista stund. Titta med bultande hjärta rakt in i Dödens ögon och säg "Tji fick du!" Inse samtidigt att du faktiskt kunde ha dött. Ditt liv hade kunnat vara slut. Slocknat. Borta för alltid.

Varsågod, du har fått en andra chans. Glöm inte att leva nu!

Eller amfetamin?

Och vågen pekar stadigt uppåt mina vänner. Vad göra? Jag äter ändå relativt nyttigt här. Ordentliga frukostar utan socker och fluffigt bröd. Oftast inga kolhydrater till lunch, men däremot till middag. Dricker massa vatten. Äter massa frukt och ännu mer grönsaker. Käkar nästan ingen choklad (men ibland så går det ju fan inte). Och jag rör ju för fan mer på mig här än hemma i Sverige.

Det är på helgerna det går åt helvete antar jag. Drinkar, sprit (borde väl inte innehålla så mycket kalorier egentligen, eller?) och vara uppe hela natten= bli hungrig när man egenligen brukar sova.

Och när man är hungrig klockan 4-5 på morgonen så är man inte så noga med vad man äter. Då finns inga spärrar. Jag kan äta en halv gris och choklamousse till efterrätt.

Nu kommer insikten.

Kanske inte dricka så mycket nästa helg? Kanske inte dricka alls? Gå ut och festa på vatten? Det har hänt förr, jag är inte den som måste dricka för att ha roligt. Här gör jag bara det för att alla andra gör det typ. Men ok. Visst. Ingen sprit nästa helg.

Det ska bli intressant att se hur det här går...

Have a Hard Gay evening!

Helg igen.

Alltid samma sak. Ut i natten, ut i staden. Denna gången i Shinjuku. Tanken, den dekadenta, var att gå på strippklubb i Kabukichou, Tokyos Red Light District. Detta var framkastat som förslag i någon slags bakfyllehybris förra helgen.

Så blev det dock icke. När det väl kom till kritan och jag stod där i Kabukichou och väntade klockan 23.14 en fredagskväll så kände jag bara "Orka strippklubb." Ta en drink, käka lite mat och gå på klubb i goda vänners lag lockade fan så mycket mer. Och eftersom det här trots allt är Tokyo och en gör som en vill, så struntade vi helt i strippklubben.

Först gick vi dock omkring och kollade på alla fina skyltar med pojkar som man... ja, vad är det man kan göra med dem? Säljer de sex? Hångel? Uppmärksamhet? Jag vet inte, men samtidigt som det var lite lustigt med de här kattungslika ansiktena som man kunde välja mellan så var det lite creepy. Om det nu är sex de säljer så undrar jag vem som betalar för det? Och varför grabbarna gör det över huvud taget...



Istället för att ta reda på hur det egentligen ligger till med den saken hamnar jag på en pytteliten klubb som är smockfull med glada japaner och det tar ungefär 15 sekunder innan en (ordentligt full) japanska tar tag med båda händerna om mitt ansikte och säger "Kawaiiiiii!" Det här är ett bra ställe märker jag ju med en gång!

Natten dansas bort, men innan morgonen kommer får jag ont i magen av hunger. Det åtgärdas lätt efter en stunds irrande på bakgator, och till slut hamnar jag på ett där skylten utlovar "tex mex"-käk. Inte världens finaste restaurang, men ändock en restaurang. Med dämpad belysning och bord och allt som hör till. Därför blir man väldigt förvånad när ens servitör visar sig vara "Hard Gay" (uttalas "Haado Gei"), eller i alla fall någon som är väldigt lik. Med tillhörande catch-phrases och allting!

Det roliga är att det bara är han som är utklädd. EN Hard Gay-servitör. Resten i propra svarta skjortor och byxor med tillhörande servitör-förkläden.

Jag skulle vilja veta hur ägaren tänkte där. "Men vi kanske ska ha något knasigt också! Typ Hard Gay som servitör. ...fast vi vill ju inte att det ska bli för mycket. Bäst att vi låter det bara vara en."

Ju tråkigare, desto roligare...

Ju roligare jag har, desto tråkigare blir min blogg verkar det som... Och inte heller nu, nyvaken på en "söndagsmorgon" orkar jag sortera ut helgens skojigheter i bloggformat, så ni får vänta lite till.

Just nu ska jag gå iväg och duscha. Får se om jag lyckas. Jag är ensam med grabbarna idag och vaknade av att de höll på att smyga sig in i mitt rum. Jag som sov naken och allt!!! Ingen skada skedd dock...

Nu tjatar de om att de vill hitta på någonting idag. Helst vill de åka till Tokyo Dome eller Round-1 (som jag har skrivit om förut), men eftersom det är oplanerat och det inte finns så mycket pengar i hushållskassan tror jag att vi får göra något annat.

Killarna suckar. Men det finns inget annat att gööööööra, säger de.

Nä, för Tokyo är en skitstad. Här kan man aldrig hitta på något roligt alls.

Harajukukebab!

Ok, så efter mycket om och men så verkar det som om jag ska ut ikväll. Kanske möter upp lite svenskar också! Får se vart det bär hän. Just nu är jag bara trött.

Och jag vill verkligen skriva något intressant, men det är svårt.

Jag hade en grym japanskalektion. Fick en ny pensionärstant och man blir alltid lika pepp när någon är genuint imponerad över ens japanskakunskaper. Jag vet ju med mig att ordförrådet är apa på japanska (nu använde jag "apa" som skällsord, ber om ursäkt ifall någon tar illa vid sig. Vi härstammar ju trots allt från aporna.) Men det är roligt ändå.

Och sen gick jag runt i Harajuku och letade skor när jag blev hungrig och hittade ett kebabställe. Med äkta turkar och allt! Borde tagit kort på dem.

Hmm...

Klick................(surr).......................klick..................................(surr)...............................klick, säger min (nya) macbook.

Förutom att det är irriterande så blir man lite orolig. Det ska inte säga "klick" i en mac.

"Kopierar 81 489 objekt till extern hårddisk. Ca 16 timmar."

Men jag var ju tvungen...

"Ooo, look at me, I'm a Strawberry.

I'm so special, I cost 14 kronor på Precce."

Den var god. Lite vattnig bara.