Ni har väl inte missat min andra blogg osharepeople.tumblr.com som jag driver med en av mina fina vänner? Tanken är att vi ska ha någonstans att göra av alla fina bilder vi har tagit på kids i Tokyo.
Det finns ju så många fina outfits, hårstilar, accessoarer och tatueringar, och till och med hundar, att det är svårt att låta bli...
Kolla in.
Vaknar av att solen skiner in genom mitt jättefönster.
Det är lurvår i Tokyo, vänner.
Och eftersom det kommer regna resten av veckan tänker jag passa på att smita ut på stan en sväng.
Kanske spendera ofantliga summor på smink eftersom både min Bare Mineralsfoundation och mitt ansiktsvatten från Shu Uemura håller på att ta slut.
Fint med lördag.
Igår spenderade jag (inte) ofantliga summor på secondhandshopping i Koenji.
Kan inte minnas att jag har varit där förut, men jag kommer definitivt åka tillbaka igen.
Utbudet av schyssta grejer var lite häpnadsväckande.
Jag föll för en klänning och ett godisarmband.
Klänningen är på tok för stor i bysten, så antingen får jag äta upp mig lite, eller få den insydd.
Det vore lagom om jag hann med det till picknicksäsongen, tänker jag.
Sjukt svårt att ta en bild på sig själv i en pytteliten lägenhet, men ungefär så här ser den ut.
60 pix för klänningen, 40 för armbandet.
Äntligen!
Mitt tredje 10-timmarspass är slut och jag får vara ledig i två dagar i sträck!
Firar med en tupplur, en andrafrukost och en jävligt sen middag i gott sällskap.
Och i morgon har jag en massa kul inplanerat.
Hurra!!!
När man cyklar hem från jobbet i snigelfart.
Med det lilla som är kvar av solen i ögonen.
Och bara fryser litegrann.
Då är man lite kär i allt.
Faktiskt.
Den här veckan är halva vm-teamet i min butik (den jobbiga, högludda halvan) antingen på semester, eller på kurs.
Och jag måste bara säga att det är så jävla skönt!
Att det är lugnt och tyst.
Att man får jobba i fred.
Att ingen kommer och påpekar alla saker man "gjort fel" innan man ens är klar.
Att kunna andas, helt enkelt.
Och nej, det har alltså inte varit helt lätt hittills,
med folk som är ganska negativt inställda till en och så vidare,
och ny som jag är har jag ju trott på dem när de bit för bit hackat ner ens självförtroende.
Men så försvinner de ett tag, och plötsligt går det mycket lättare att jobba.
Får gjort mer.
Kan tänka själv i stället för att hela tiden stämma av om jag är på rätt spår.
Intressant.
Och då tänker jag att det kanske inte var mig det var fel på.
Att det kanske snarare var de ständiga avbrotten och undermineringen av självförtroendet.
Och kanske att, när de kommer tillbaka, jag vågar stå på mig mer.
Ryta till lite när de är på mig för mycket.
Är det för sent för nyårslöften?
 |
| bild från http://rodeo.net/tattoologist/ |
Jag lagade chokladen.
Den blev inte lika snygg, eftersom jag inte dekorerade den,
men kanske minst lika god.
Mäktig.
Överlevde ytterligare en säsongsstart igår och idag är jag ledig för andra gången sedan jag kom hem från semestern. Jag tänkte att jag skulle vakna, städa lägenheten lite och sen ge mig ut och hitta på någonting kul, men jag har ont i magen
Så; ny plan för idag:
Sitta hemma, under täcket, och kolla på streamade tv-avsnitt,
och sen, när jag mår bättre, tänkte jag försöka mig på att laga någonting sån't här (från sprinklebakes.com). Det är ju trots allt Alla Hjärtans Dag snart...
Jag har inte varit på New York Joe's i Shimokita på evigheter, men igår råkade jag ha vägarna förbi och tittade in lite snabbt. Och vad skådar mitt norra öga?
En klassisk Paul Smithväska.
En sån som jag har pillat på i affärer i flera år snart, utan att kunna motivera att köpa någon.
Sextonhundra kronor för en tygväska är lite svårmotiverat, även för mig.
Jag har stött på kopior, både i Shanghai för några år sen, och nu senast i Bangkok, som jag inte heller köpte eftersom de var så tydligt illa gjorda.
Det är ändå fint med äkta prylar.
Häromdagen insåg jag att jag måste hitta på någonting mer
än att bara jobba, äta sova. Någonting stimulerande, där man får träffa lite nytt folk, och som gör en glad. En hobby, helt enkelt.
Insåg, precis innan jag åkte till Thailand, att jag kanske borde testa stå upp-komedi.
Jag kanske är jätterolig, tänkte jag.
Och när jag kom hem från Thailand hittade jag en annons i Metropolis för en kör som repar i Harajuku.
KÖR!!!
Det är åtta år sedan jag var medlem i någon kör, men det är tamejtusan helt sjukt gött att sjunga ihop med folk.
Bara det att alla open mic nights är på tisdagar.
Exakt samma dag och samma tid som körrepen är.
What to do, what to do?!
Att "leva på ramen resten av månaden" är inte alls så illa som man kan tro, om man faktiskt bor i Japan.
I give you: dagens lunch.
