Beer Garden

En typiskt bra grej med Japan dock är att till exempel det finfina Starbucks-cafeet med takterrass i Harajukus "Omohara" förvandlas till en "Beer Garden" (gud vad Tokyoiterna älskar sina beer gardens på sommaren!) och man kan sitta där och dricka öl och föra oväsen till klockan 22 om man känner för't.

Sätt som Japan suger på nummer 1: Öppen rasism

Det här är en typisk grej som det tar några år att komma underfund med, men Japan ÄR rasistiskt. För att få flytta in i den här lägenheten ihop med min kille var vi tvungna att säga att vi var förlovade trots att jag tjänar 2,5 gånger så mycket som honom och därför inte borde ha några problem med att betala hyran. Minns inte så noga, men tror inte ens att lägenheten står i mitt namn, så om vi skulle göra slut så skulle det vara jag som behöver flytta, och varför? You guessed it - rasism. Jag är utlänning och alltså inte att lita på.

Var sjukt frustrerande när jag först flyttade in i min första lägenhet, men jag tänkte ändå: Kanske är det för att jag precis flyttat hit. I Japan hade jag ditintills inte betalat skatt och det enda beviset på att jag skulle ha råd att bo någonstans var mitt anställningskontrakt.

Flyttade in i den här lägenheten 3 år senare, men det var samma visa. Bläch.

åpskd

Åh, varför blir alla mobilbilder skitkassa när man lägger över dem i blogger? Astråkigt juh!

Forbidden Fruit

Innan jag börjar med alla cyniska inlägg måste jag bara berätta om Forbidden Fruit på Omotesando. Om ni råkar befinna er i Tokyo under sommaren: Det ligger i Omotesando Hills och har världens bästa vattenmelonssmooties. Misstänker starkt att det bara är vattenmelon och lite is ihopmixat, men fatta vad gott!

Slut på meddelande!

Till V

Okej, jag har varit borta rätt länge. Över ett halvår, minst. Tappat lusten att blogga helt. Av olika anledningar. 

En av dem, insåg jag häromdagen när jag mötte upp ett par twittrare som var i Tokyo för första gången. De ställde en massa "Jag har hört att xyz är vanligt i Japan, stämmer det?" och jag insåg att mina svar var väldigt cyniska och aningen bittra. 

Tokyo är inte längre det underland det var för mig för en 5-6 år sedan. Nu ser jag förbi den neonskimrande 

ytan till det smutsiga, det orättvisa, det fula under lacken. Och det kanske är det jag ska blogga om då, eftersom det är sällan man hör talas om ett Tokyo utanför Hello Kitty, j-pop, tv-spel, manga och galna gameshows. 

Det lär inte bli lika frekvent bloggande som förr, men skitsamma liksom. Det får bli som det blir.