Var ute med några av mina absoluta favoritkollegor igår. Vi snackar om syskontyper och förvånas över att folk som man definitivt trodde var äldre syskon visar sig vara yngre och sånt där...
Det kommer fram att en av kollegorna är tvilling.
Say what?!
– Jäpp. Tvillingsyster, säger han glatt.
– Vi hade ingen aning...!!!!
– Nej, men alltså, hon dog i en bilolycka när vi var 16.
– …
– Men nej, inte bli sådär konstiga nu. Det här är en av anledningarna till att jag inte brukar berätta för folk... Det är tio år sen nu liksom... säger kollegan och är uppenbarligen ganksa ok med att prata om det.
Och jag fattar. Att 10 år nog gör en del för chocken. Att man kanske lär sig prata om det utan att gå sönder inombords och sådär... Men jag lyckas ändå bara hålla masken i ungefär tre minuter innan mitt ansikte skrynklar ihop sig till en boll och det trillar stora tårar nerför kinderna.
Syskon får inte dö, juh.
Får. Bara. Inte.
Sen samlar jag ihop mig i alla fall. (Kan ju inte sitta där och böla för någon annans syster, heller!) Och vi dricker lite mer öl och pratar vidare om livet innan vi alla, i varierande berusningsgrad, promenerar hemåt i natten.
Fan. Älskar de här människorna, alltså.
0 kommentar(er):
Skicka en kommentar