Alla ni som följt bloggen en stund, och alla ni som faktiskt känner mig, vet att jag är något av en hårfantast. Jag älskar hår. Mitt och andras!
Fram till för en liten stund sedan tyckte jag att mörkt hår var lite... mjäh, och dessförinnan såg jag rent av mörkt hår som ett handikapp. När jag frågat ut pojkar om hårpreferenser och de svarat att de föredrar mörkt hår har jag alltid tänkt att de måste ha en skruv lös någonstans. Vackert, blont, oskuldsfullt eller sexigt hårsvall v.s. Brunt.
Hallå!!!?!?
Men nu!
NU!!!
Ååååh, mörkt hår (mitt)!!!
Mörkt hår är ju inte alls tråkigt!
Nu fattar jag plötsligt grejen.
Så lagom dags.
Nu tittar jag på den där bilden i inlägget före och inser att jag är lite avundsjuk på mig själv.
Fan.
2 kommentar(er):
Själv har jag ju också brunt (och f.ö spikrakt) hår så jag vet precis hur det känns - men det är inte bara viktigt att vara snygg, man vill ju ha variation också. Du fick ju faktiskt jättemycket komplimanger för ditt blonda hår också, du har väl inte glömt det??
Jag tror att du skulle vara skitsnygg och mer än så i vilken hårfärg du än hade, men om du verkligen längtar tillbaka till det mörka så kan du ju alltid färga om? :) (man ska gå mycket på känsla, tycker jag, speciellt när det gäller hår, faktiskt!)
Skicka en kommentar