Nejnejnejnejnej...
Mitt internet ar nere, sa jag sitter pa ett mangacafe i Shibuya nar jag laser den sista kommentaren till mitt forra inlagg...
Jag ar inte dod, men en av mina gamla kollegor fran nar jag jobbade pa Oslo City ar.
For nagon vecka sedan fick jag veta att hon hade blivit kidnappad och varit forsvunnen i tva veckor, och da skrevs det valdigt mycket om fallet pa vg.no, men de senaste dagarna har det varit tyst.
Sa nar jag laser artikeln pa aftonbladet... blir jag sa vanvettigt sorgsen. For det forsta... skulle de ju ha hittat henne! Jag fattar inte att en manniska som blivit kidnappad, och sjalv lyckas ringa till polisen, inte blir funnen forran hon inte lever mer...
Och sen ar det helt surrealistiskt att lasa om henne.
En varm manniska som, nar jag var helt ny och osaker avdelningsledare pa Oslo City, tog sig tiden att ta en fika med mig och snacka om jobbet, faktiskt peppa mig och sen bara fortsatte att vara hjalpsam och ansprakslos, som blivit reducerad till nagra fa, otillrackliga ord.
26-arig kvinna.
H&M-chef.
Pakistanier.
Och sa en illa tagen passbild.
Fattar ni hur sjukt orattvist det ar?
fredag, februari 26, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentar(er):
Det här är ju hemskt. Vet inte riktigt vad jag ska säga, det är ju läskigt. Hon var vacker, och utifrån vad du beskriver var hon ganska mycket som du på andra sätt också. Det ger mig den här läskiga känslan av att det skulle lika gärna kunnat vara du.
Vet inte om det jag skriver tröstar eller bara skrämmer. Vet inte riktigt vad jag ska säga som sagt.
Det är det som är grejen. Kunde varit jag, varit du, varit någon du känner. Varken tröstar eller skrämmer, men det är konstigt. Och så jävla onödigt... och samtidigt svårundvikligt... eller snarare svårt att skydda sig mot.
Att dö för att någon blivit besatt av en och klickat totalt i huvudet...
Skicka en kommentar