Det börjar bli vår här i Tokyo. Vitsippor och sådär. Men det är fortfarande rätt kallt, och jag misstänker att det kommer bli en skitkall vår, precis som förra året. Längtar tillbaka till ett 29-gradigt Thailand. Där den enda strålningen kom från solen...
 |
| kompis! |
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om, berätta om, så här
efter jordbävningen. Om att vara tillbaka i Tokyo, om det osynliga
hotet med radioaktiviteten, om att handla i mataffären och om hur
vissa vänskaper är så mycket starkare nu, medan andra inte riktigt
klarade påfrestningen. Men det kan tänkas att det blir rätt långa
texter. Och mitt tangentbord är fortfarande trasigt och jag skulle
vilja undvika förslitningsskador i tummen så lång det bara går.
Så jag nöjer mig med att berätta att allt är som vanligt, fast
ändå inte riktigt.
För sinnesfridens skull packar jag ihop lite grejer och beger mig till
Osaka med mina ständiga följeslagare Kiku och Ken. Har pratat med
ambassaden, googlat, kollat nyheter och rådslagit med vänner och det
låter verkligen som om det inte är någon fara för Tokyo alls just
nu. Men vi sticker alltså ändå. Lite för att få en paus från
efterskalven och lite för att inte driva våra vänner och släktingar
utanför Japan till oro. Och skulle det hända någonting mer nu med
kärnkraftverken har vi passen med oss och kan flyga ut från Osaka i
värsta fall.
Saker man gör när jorden inte vill sluta skaka:
 |
| fri väg |
 |
| jordbävningsväska |
Alltså, det är lite sjukt ändå. Hur mitt sätt att tänka gradvis
har förändrats under de senaste 48 timmarna. Jag blir sällan skrämd
av jordbävningar, och den här var inget undantag. Helt kolugn och
bara pyttelite orolig för folk jag inte fick tag på med en gång.
Alla jag känner, och deras familjer, verkar ha klarat sig.
På kvällen efter jordbävningen fick jag äntligen kontakt med mina
vänner via e-mail, och en av mina närmsta kompisar skrev att hon inte
ville sova själv hemma, så hon kom hem till mig och så sov vi ihop i
min lägenhet. Eller, snarare: vi låg vakna, sida vid sida, och sa med
jämna mellanrum "Fan, där kom en till. Kände du?" tills klockan blev
4:30 och vi gick upp och gjorde oss i ordning för jobbet, och undrade
om vi verkligen skulle öppna butiken och släppa in kunder när det
fortfarande var en massa efterskalv. Ingen av H&M-butikerna öppnade
igår, för övrigt. Så småningom, när vi hade ringt alla och talat
om att vi inte skulle öppna (vilket hade gått mycket fortare om inte
telefonnätet fortfarande var en smula överbelastat) gick vi och
fikade med en till av våra kollegor och bara Pratade Om Det. Känns
som om de flesta behöver få prata av sig och bara umgås med varandra.
Sen, sov hon över igår igen och idag cyklade vi till jobbet
tillsammans igen, jobbade tillsammans i en butik där musiken var på
låg volym och alla, både personal och kunder, var ganska lågmälda.
Och jag har nog aldrig varit så noga med att man ska kunna ta sig ut
ur ett rum obehindrat, även om det skulle börja skaka så att saker
och ting börjar trilla omkull.
Och så tog äntligen arbetsdagen slut och jag och min, numera
ständiga följeslagare, cyklade hemåt igen. Och när grabben, som jag
skulle träffat ikväll, hörde av dig och ställde in för att han var
sjuk, var det denna gången jag som ringde henne för att jag inte
ville sova ensam. Hon är på väg hit nu, och vi kommer förmodligen
tillbringa halva natten med att prata om kärnkraftsverket i Fukushima
och huruvida den första, stora, jordbävningen var ett förskalv och
om den riktigt stora lurar bakom hörnet.
Och ifall den kommer har vi en jordbävningsväska redo vid dörren och
en evakueringsplan med två uppsamlingsplatser. Tyvärr hjälper varken
en jordbävningsväska eller två uppsamlingsplatser om det blir en
härdsmälta i en kärnkraftsreaktor, men låt oss hoppas att vi ska
slippa det.
Jag lever och mår bra.
Hurra!
Befinner mig som tur ar inte i narheten av tsunamin.
Har en kompis med en jattestor ficklampa på vag hit for en overnattning.
kanns tryggt att vara flera aven om skalven upphort nu.
Vantar bara på att någon ska komma hit och hjalpa mig satta pa vamvattnet igen.
Det kommer vara dåligt med bloggande men jag twittrar från mobilen lite då och då
och den twitterfeeden kan man se lite langre ner på bloggen har till hoger.
ursakta bristen på kommatecken.
Fortfarande inte fått fixat tangentbordet.
Dålgt med bloggande.
