Att göra det omöjliga

Sa jag det, att jag började ta sånglektioner igen för ett tag sen?
Senast jag tog sånglektioner gick jag i gymnasiet, och det har inte blivit mycket sjunga av sen jag flyttade till Tokyo. Så för någon månad sedan kände jag att det var dags att rosta av rösten lite.
Tog en provlektion hos Bee Music school som precis öppnat i Shibuya och skrev upp mig på en gång. Jag tog med mig en, för mig, ganska svårsjungen låt: Kelly Clarksons "Because of you". Idag var jag på min femte sånglektion och sångläraren, en som jag aldrig hade haft förut, lyckades få mig att sjunga det där höga E♭(And now I cry in the middle of the night/For the same damn thing) i bröströsten.
Alltså känslan!
Inte just av att sjunga ett högt E♭i bröströsten, men av att klara av någonting som man inte trodde var möjligt... Och det sjuka?

Det satt helt och hållet i hjärnan!

Sångfröken förklarade hur jag skulle tänka rösten (Som en zombie, nerifrån och upp, men aldrig så att den flyger upp över ögonen. Låter helt sjukt, men jag fattade plötsligt exakt hur hon menade.) och jag tänkte om och provade igen. Och det gick.
Inte bara gick det, denna höga tonen som förut varit snudd på omöjlig för mig att ta i bröströsten, gick lätt!

Och det var då jag började tänka:
Tänk vad mycket vi skulle kunna åstadkomma egentligen om vi visste hur vi skulle kunna låsa upp våra hjärnor?