Så här är det

Som ni kanske har insett vid det här laget flyttade jag till Tokyo för att jag älskade det. För att det var så spännande och annorlunda gentemot någonting man någonsin kunde uppleva hemma.

Jag flyttade hit själv, festade ofta, skaffade partypolare och hittade en del genuint bra människor innan jag började jobba här på riktigt och etablerade någon slags vardag. De första två åren jobbade jag non-stop och hade verkligen inte tid att vara särskilt social. Återigen skaffade jag några vänner genom jobbet och hittade några genuint bra människor som jag vet att jag kommer att behålla som vänner resten av livet.

Men i slutet på det andra året började jag titta lite djupare på mina vänskapsrelationer och insåg att de få människor jag ansåg vara "nära vänner" också var de som inte var japaner! Inte på grund av bristande intresse från min sida, men för att det var svårt att komma människor nära.

Jag insåg att partypolarna jag hade sedan innan, trots att de var trevliga människor, kanske inte brydde sig om mig egentligen, utan mer såg mig som en accessoar. För att det är lite häftigt att vara kompis med någon som inte är japan.

Och de andra jag lärt känna från jobbet som jag tog en öl eller en fika med ibland kanske tolererade mig, gillade mig sådär på ett ytligt sätt, men förstod mig inte riktigt och försökte kanske heller inte att lära känna mig på ett djupare plan.

Efter två år i Japan hade jag skaffat endast två vänner som jag inte redan kände innan jag flyttade hit, och det gjorde att jag kände mig väldigt ensam. Hemma hade jag ju en handfull vänner som jag älskade, som älskade mig, och som verkligen brydde sig om mig utan att någonsin dömma, och som alltid såg det bästa i mig. De var förvisso inte vansinnigt många, men det hade inte krävts särskilt mycket arbete för att få dem att öppna sig eller för att känna att man kunde prata även om jobbiga grejer utan att de skulle dra sig undan.

Så jag misströstade lite och tänkte att om jag bara kunde ha icke-japaner som nära vänner skulle det bli en väldigt begränsad pool av människor att plocka ifrån.

Nu har det gått ytterligare två år och jag har inte så himla många fler vänner än jag hade innan, men jag har insett att det räcker ändå. Att man inte behöver så himla många vänner för att inte känna sig ensam. Det räcker till och med med en, om den är tillräckligt bra.

Jag har också lärt mig att inte jobba ihjäl mig och faktiskt ta mig tid att umgås med folk.
Så nej, jag känner mig inte längre sur för att folk här bor i sin egen bubbla utan att orka/våga vara vänliga mot varandra, för nu när jag accepterat att vissa saker är som de är orkar jag inte med dem heller, faktiskt.