Nu är jag sådär oinspirerad igen. Jag tittar igenom iPhoto och inser att jag inte bloggat klart om Kansai. Jag har ju inte hunnit till det trevligaste än!
Kobe.
Att åka till Kobe fanns inte med i ursprungsplanen. Det gjorde i och för sig inte Osaka heller, men jag och mina koncentrationssvårigheter fann att det var svårt att intressera sig för Kyoto mer än två dagar, och till och med det var lite mycket och Nara hann vi ju se på en enda dag.
Och Osaka kändes för stort för att sätta tänderna i på så kort tid, så vi drar vidare till Kobe som ligger 20 minuter bort med shinkansen på impuls.
I Kobe kan man äta Kobe-biff. Korna som blir Kobe-biffar penslas med sake och får massage och får dricka öl och käka lyxfoder. Suck. Jag ångrar att jag inte testade. Det var lite svårt när Pojkvännen var vegeterian.
Moving on... Kobe är en liten stad. Vi åker in till Sannomiya och shoppar litegrann innan vi tar en sväng med monorailtåget ut till de artificiella öarna. Sen kommer jag på att det var Kobe, och främst en av de artificiella öarna, som drabbades hårdast av jordbävningen 1995 då femtusen människor dog. Jag var bara 11 år gammal då, men jag minns löpsedlarna. Det såg ut som om staden helt enkelt hade gått sönder. Som när man smashar en legostad efter att man har lekt klart. Men när jag tittar mig omkring märker jag ingenting av det.
Såklart inte. Japaner är effektiva.
Dagen avslutas på en bar i Sannomiya där det bor två små glada hundar som gör en lite glad i hjärtat. 
Och det är inte förrän vi åker därifrån som det slår mig! Hur kunde jag glömma?! I den här lilla, fina, mysiga staden finns den största Yakuzagruppens högkvarter!!! Och staden kryllar antagligen av Yakuzamedlemmar. Och här har jag gått omkring och shoppat och åkt tåg och druckit whiskey på barer med hundar när jag kunde spanat efter yakuza!!!
しまった！
Jag orkar inte. Jag vill jättegärna, men jag orkar inte blogga mer om Kansai. Jag tar en liten paus. Prestationsångesten är för stor. Istället bloggar jag om vad jag har haft för mig här hemma.
När jag och Pojkvännen kom hem från Kansai i lördags hade Papa-san farit iväg för att segla under Golden Week och vi möttes istället av Farmor-san och Farfar-san. De är och hälsar på och stannar tills på söndag. Det var roligt att äntligen få träffa Farmor-san som jag ändå tillbringat sammanlagt några timmar i telefon med.
Papa-san skulle komma hem idag och har fyllt år medan han var borta, så superlektanten Rim hjälpte kidsen göra papier maché-hjärtan som de sedan skulle fylla med godis igår kväll. Och idag "bakade" hon glasstårta, med stor hjälp från Pojkvännen, efter att ha lagat middag till sju personer, varav en (Pojkvännen) var vegeterian och fick sin egen köttbefriade sås till pastan.
Så här bakar man glasstårta:
Köp en god rulltårta eller två. Två om det ska bli en stor tårta! Jag köpte en jordgubbsrulltårta och en moccarulltårta och glass i stora lass.
Ställ ut glassen så den blir mosig och smetig, dock ej smält... knepigt.
Skär rulltårtan som man brukar skära rulltårta, i typ centimetertjocka skivor.
Langa fram någon slags skål eller form. I mitt fall blev det en glasform med platt botten vilket var skitbra. Lägg rulltårtsbitarna så att de täcker botten. Om man har lust kan man göra fina mönster... Jag la jordgubbsrulltårtan i botten och moccatårtan längs sidorna. Moahhah!
Skopa i den mosiga glassen och smeta ut. Om man vill kan man roa sig med att smeta glass med olika smaker i flera lager, eller ha i lite frukt eller bär... Jag gjorde såklart både och. "Antingen eller" är för mesar.
Langa fort in i frysen igen!
Ta ut efter ett tag, vänd upp och ner på ett fat. Om man gillar grädde kan man smeta ut det över hela tårtan när man vänt den och slänga på ännu mer frukt och bär, eller så tycker man att rulltårtsbitarna gör ett sånt fint mönster att man inte vill täcka dem med tråkig grädde och då kastar man bara på lite jordgubbar.
Servera jävligt fort.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför jag sitter vid min dator när klockan är midnatt och jag är tröttare än på länge och langar tårtrecept ut på internet... Om jag inte visste bättre skulle jag säga att jag var full.
Ok, så vi sticker ifrån Nara och åker till en yttepytteliten stad vars enda feature är att det har ett äkta gammalt ninjahus och ninjorna finns på allt från tåg till brunnslock. Ninjahuset är helt klart coolare än en jättebuddha. Vi blir insläppta i grupper och får en guide som pratar jättesnabbt och berättar och demonstrerar alla gömmor och hemliga dörrar som finns i rummet vi befinner oss i.
Alla andra i vår grupp är japaner. En av tanterna (det fanns många tanter) får prova att gå in genom den hemliga dörren som leder till en hemlig utgång och när hon provat klart och går och sätter sig tecknar hon åt Pojkvännen att han också borde prova. Han får en applåd av alla pensionärerna när han osäkert reser sig upp och ställer sig framför dörren. Sen börjar alla skratta. Han är rätt lång och får ducka ordentligt för att överhuvudtaget komma in genom dörren.
Lite ninjafakta: Ninjorna hade marinblå och inte svarta kläder. Detta för att bättre smälta in och se ut som bönder. (Och ninjahuset i Iga-Ueno hade utåt sett varit en bondgård där ninjorna hade brukat jorden och bara ninjat när de fick ett uppdrag.)
Och en annan vanlig missuppfattning är att ninjorna kunde gå på vatten med sina specialbyggda träskor, men det är fel! De var till för att kunna gå i dy som ofta omgav slott (smart eftersom det varken går att gå eller simma över dy) på den tiden istället för vatten.
Innan vi sticker därifrån köper jag en ninja-kitty i souvenirbutiken.
Så till slut kom vi iväg ändå. Vi packade våra grejer, hämtade ut våra Rail Pass, köpte en ny ryggsäck i Shibuya när vi insåg att den vi hade var askass och bokade in oss på första bästa tåg till Kyoto. Två och en halv timme tar det att åka dit med Hikari, det näst snabbaste shinkansen-tåget.
Sega som vi var i starten så var vi inte framme förän vid 18-tiden. Vi knallar in på turistinformationsbyrån i Kyoto fem minuter innan de stänger och frågar om det finns nåt bra ställe att bo på. Snälla som de är så bokar de in oss på ett ryokan i närheten.
Eftersom vi är framme så sent och pojkvännen fortfarande har lite jet lag kvar i kroppen hinner vi inte med att titta på någonting särskilt. Vi ser dock att taxibilarna har hjärtan på taken. Mycket fint. Det borde vi ha i Tokyo också.
Kyoto är känt för sin shōjin ryōri, en typ av buddhistisk vegetarisk mat, vilket passar perfekt med tanke på att Pojkvännen är vegeterian. Vi hittar ett shōjin ryōri-ställe inte långt ifrån där vi bor och beställer in varsit set. Presentationen är halva upplevelsen. Jag får in en del av min mat i ett lackskrin. Bara en sån sak.
Det slutar med att vi har ca 20 olika skålar med olika matbitar i. Det mesta smakar dock socker.
Andra dagen i Kyoto åker vi till ett tempel med en stenträdgård. Jag hade kunnat sitta vid stenträdgården och bara glo hela dagen lång. När jag blir stor vill jag också ha en stenträdgård. De är grymt sköna att titta på.
Vi hinner med en sväng förbi Nijō slott där shogunen av Tokugawa bodde. Slottet är imponerande stort och har, precis som Tanja sa, "nightinggale floors" vilket innebär att man har byggt en anordning under golvbrädorna för att de ska låta när de tyngs ner. Och när vi är ett antal turister som går omkring härinne i strumplästen ger golvet faktiskt ifrån sig ett läte som inte är helt olikt fågelsång. Det är en roligt tanke att det på precis samma ställe, vid en annan tidpunkt i historien, sprungit omkring en massa samurajer här.
Sista dagen i Kyoto hinner vi med att titta på Kiyomizu-dera (Kiyomizutemplet) som är vida känt i Japan. Exakt vad det är känt för vet jag inte, men det känns skönt att kunna säga att man varit där. Träffar man på någon japan som turistat i Kyoto kommer de definitivt ha varit på Kiyomizu-dera. Det är i alla fall ett fint tempel med mycket grönt runtomkring.
Kyoto är väldigt mycket mindre än vad jag hade föreställt mig. Det är väldigt tempelorienterat också, vilket märks tydligast på busshållplatser där det står skyltat med, inte vilka hållplatser, utan vilka tempel bussen stannar vid.
Nu är jag hemma igen. Snart kommer långa bildblogginlägg från alla städer jag har varit i. Vi fastnade lite i Kansai-regionen men det var jävligt trevligt. Nästa gång åker jag lite längre bort.
