När jag började träna på SATS gick jag ut hårt som fan. Det var grimaser och "gnnnh" i slutet av varje set, men sen gick det som jag antar att det alltid gör, jag blev förkyld, var i Moss i två veckor helt utan gym, tappade farten helt enkelt. Nu har jag dock påbörjat en vårstädning av träningsschemat
Här ska det föras krig mot stillasittande minsann och jag ska befinna mig på gymmet hela fyra av veckans sju dagar. "Omöjligt!" säger ni, tills jag påminner er om hur sinnessjukt mycket fritid jag egentligen har här. Och mer fritid än jag har nu kommer jag nog aldrig någonsin få igen, så om jag någonsin ska ha en mage som inte påminner om gelé så är det nu eller aldrig.
Jag frågar Lachlan, träningsvägledaren som hjälper mig lägga upp ett nytt program, vad jag ska göra för att omvandla fett till muskler, och han säger dels "Ät inte mer än vad du gör av med.", men också "Ät jämt!" (nja, egentligen säger han att jag ska äta varannan, var tredje timme, men "Ät jämt!" är vad jag hör...) Jag har lite svårt att se hur det ska gå ihop (om jag blir jättetjock nu skyller jag bara på honom!) men jag ska naturligtvis försöka. Mest för att jag gillar att äta jämt.
Nu kommer det stora avslöjandet här då: Hela poängen med det här inlägget är naturligtvis inte att underhålla någon med mina träningsplaner. Nej, det är en ondskefull komplott mot mig själv. Nu när alla* vet vad jag har satt upp för mål kan jag bara tänka på alla som kommer bli besvikna om jag inte uppfyller mina åtaganden
Och som en bonus får ni nu en uppdatering angående spinningen jag var så glad i. Bokade in mig på ett spinningpass efter träningsvägledningen idag och var hur pepp som helst...! Ända fram till att jag satte mig på cykeln. Det känns ju för f*n som om nån har sparkat mig ordentligt där bak! Och det är ju knappast en smärta som går att träna bort heller. Så jag gav upp som en riktig soldat. Spinning är kul. Blåmärke i röven - inte kul.
*alla=en väldigt liten grupp människor som läser min blogg
