På spaning

Sitter vid min gate, C28, och undrar:
Vart är alla snygga japaner?
Visst är ni väl snyggare än så här, va?
Eller är det minnet som spelar mig ett spratt?
Så här på gamla da´r...

Alltså, danskar.
Jag vet att ni är lite ledsna för att ert språk är så fult,
men måste ni ta ut det över oförstående japaner som råkar sitta på fel plats och inte förstå engelska?
När ni jobbar i ett serviceyrke, kunde ni ansträngt er åtminstone lite, menar jag.

Saker som händer på Köpenhamns flygplats...

Nu har jag tillbringat strax över tre timmar på Köpenhamns flygplats.
På tre timmar hinner man följande:
Äta pasta.
Hitta ketchupfläckar på skjortan.
Tvätta skjortan i flygplatsens handfat.
Byta skjorta.
Byta alla kläder förresten.
Den nya skjortan passar inte ihop med resten av kläderna.
Och nu är det bara två timmar kvar tills jag får hoppa på nästa plan...
Sen 10,5 timmar till slutdestination.

No plastic

Mot alla odds har jag fått mina väskor packade.
Fått med mig det mesta, och lite till (Biblioteksbok, någon?).
När jag ska växla pengar, till en svindyr yen, medges inte köpet.
Så jag går för att ta ut pengar i bankomaten.
Bankomaten äter upp mitt kort.
Jag har noll kontanter på fickan.
Noll kronor och, på grund av särskilda omständigheter, inga andra kort.
Det skulle kunna ha blivit en väldigt intressant resa om inte min syster hade haft samma bank som jag. Jag förde över 11000 pix till hennes konto som jag växlade in.
Elvatusen.
Man vet aldrig...

Till flygplatsen

Att åka till flygplatsen förresten.

Jävligt smidigt.

Gratis buss till Kowloon station, in-town incheckning på tågstationen (och därmed dumpa allt bagage) och sen åka Airport Express-tåget (bagagefri!) i 24 bekväma minuter.

Framme.

Jävligt smidigt.

Bild tagen från travelaid.se

Ensam igen!

Så har jag lämnat av Patrik på flygplatsen.

Han såg nöjd ut.

Det borde han vara, så mycket snyggt som han shoppat.

På vägen tillbaka till hotellet ringer telefonen.

Min kollega på H&M undrar vart jag är nånstans.

- Eeeeh, på ett tåg?

- Meneeeeh....

- Men, jag har sena skiftet idag.

- Nje... du skulle vart här för en timme sen...

Blörgh!

Fast det var inte mitt fel.

Misskommunikation med butikschefen per telefon igår kväll.

Fast ändå...

Blörgh.

Tillbaka i Tokyo

Nu är jag här. Rummet där jag bor och hela huset faktiskt är lite mindre än jag minns. Konstigt. Och det är ungefär lika obekvämt som att komma hem till Göteborg. Fortfarande känns det lite: "Men, här hör jag inte hemma..." Fast det syftar nog mer på huset än på Tokyo.

Resan hit är långtråkig och obekväm, speciellt om man har oturen att mellanlanda i Bangkok, vilket lägger på en 5-6 timmar på resan. Jag är nöjd ändå när jag hittar, och köper, nya Harry Potter-boken på Arlanda. Mindre nöjd när jag inser att det inte är en bok att läsa på ett flygplan. Svårt att dyka in i den ordentligt när flygplansbullret överröstar ens tankar. Så jag köper "the Game" på Bangkoks flygplats vilket resulterar i att jag nu är paranoid. Eller så är det bara tröttheten, jag vet inte.

En lustig sak med att flyga i tusen år utan att kunna somna är att ens mat-och-sov-klocka helt pajjar. Sovklockan, jet lagen, är man ju förberedd på, men att magen blir helt förvirrad har aldrig hänt mig förut. Sen jag åkte från Sverige, för ungefär ett och ett halvt dygn sedan, har jag ätit frukost tre gånger, och lunch två, och jag kan höra min mage tänka "Vad i helvete sysslar du med egentligen?!" Jag har inget bra svar åt den. Jag ska sova.

Nikku är här!

Nu är han här, Nikku! Känns alltid lika bizarrt att möta svenska kompisar i Shibuya. Som om det var världens mest naturliga sak att de befinner sig i Tokyo samtidigt som jag.

Nikku är jävligt rolig. Landar runt 7 och tar sig till Shibuya enligt utförliga instruktioner där vi hittar varandra efter bara 10 minuter. Bara en sån sak är ju helt fantastisk!

Vi åker till hans hotell, som ligger precis vid min station, och dumpar den stora väskan hos den knasiga värdshusvärden och eftersom klockan bara är 11 så drar vi till Asakusa och kollar på kitchiga souvenirer och det berömda templet, vad det nu heter...

Asakusa är typisk turistmagnet och det känns bra att ha en sån avklarad redan. Vi käkar färska riskakor och kaitenzushi, alltså sushi på löpande band (som jag är löjligt förtjust i), till lunch.

Nikku är som sagt här i bara en vecka och jag vet inte hur mycket aktiviteter man kan klämma in, men vi ska försöka se på Sumo i helgen eftersom det pågår en turnering fram till söndag, och kanske strutta runt lite i Yoyogiparken också.

Det är grymt roligt att ha Nikku här för han är så fascinerad och förtjust i... allt! Och jag är inte sen att hänga på. Mer hänförelse åt folket!

Äntligen ut!

Nu, äntligen, ska vi gå ut och göra stan osäker! Det har dröjt alldeles för länge. I natt blir det Shinjuku och Oto som gäller. Jag hoppas bara att det är lika bra som när jag var där sist.

Innan vi går på klubb måste jag dock ta med dem på izakaya så att de får äta allt roligt som man äter där. Någon nomihoudai blir det nog inte tal om, med tanke på att jag fortfarande käkar antibiotika och Catta inte dricker, men vi får frossa i mat istället.

Varför sitter jag här och bloggar? Jag borde gå och snygga till mig! Alla de andra har klippt sig på Smink (heter salongen alltså) idag, och är allmänt skitsnygga i håret. En annan får kämpa lite mer för att hänga med.

Och jag borde definitivt gå och packa min impulsköpta väska. Jag kom på att jag ska sova hos Eric och brudarna eftersom det är smidigare att åka därifrån imorgon när jag ska hämta upp Patrik på flygplatsen.

Ett planerat besök som överraskar.

Men vafan... Pratade just med Pojkvännen på Skype. Han åker imorgon, säger han. Vaddå, hit?! tänker jag.

Som jag har väntat! Han skulle ursprungligen kommit redan innan Eric och brudarna , men sen blev det fördröjt med en hel månad, och ändå blir jag helt tagen på sängen när jag inser att han är här redan i övermorgon!

Kontrasten är stor jämfört med Eric och brudarnas resa. Det var så mycket som måste fixas. När Pojkvännen kommer behöver jag inte fixa nåt. Inte ens instruktioner om hur man tar sig från flygplatsen in till staden, eftersom han tyckte att det kunde vara värt 400 spänn om jag stod och vinkade åt honom vid gaten när han kom.

Och jag vet inte vad jag ska säga. Det är helt surrealistiskt att han ska vara här samtidigt som jag. Tokyo har hittills varit min förtrollade värld, mitt Neverland, och nu möts plötsligt fantasi och verklighet. Det känns verkligen så!

Det ska i alla fall bli sjukt kul att åka runt i Japan och upptäcka saker tillsammans innan jag får visa honom Tokyo - mitt hjärtas stad. Jag är lite nervös. Kommer han att fatta grejen? Eller kommer han bara se en ful, grå betongstad? För jag älskar ju den fula gråa betongen!

Ok, tokyo!

Nu är jag här. Tror jag. Sömnbristen gör mig lite avtrubbad. Jag är inte riktigt säker på vart "här" är. Kan det verkligen vara så att jag har tagit mig ända till Japan... igen?!! Blogger är på japanska nu i alla fall...

Jag är nästan för trött för att skriva något vettigt. Resan tog typ 100 år... Jag skulle flugit till Köpenhamn och bytt där, men planet till köpenhamn "gick sönder" (får de verkligen lov att göra det?) så jag fick åka till Frankfurt istället.

På flygplatsen i Frankfurt åkte personalen omkring på cyklar. Det såg jätteroligt ut. Speciellt när man såg en kostymnisse cykla förbi... Förutom cyklande kostymer såg jag även en liten mus på Frankfurts flygplats. Den smög fram från under ett element och nosade omkring innan den bestämde sig att smyga tillbaka. Jag trodde inte att det fanns möss på flygplatser!

Jag hade kunnat skriva världens längsta blogg nu, om det inte vore för att det var mer än 24 timmar sedan jag gick upp, som Pojkvännen påpekade för mig på Skype... Så nu ska jag nog ta och sova...