Jag kom mig iväg till gymmet. Trugade mig själv dit genom att lova att jag inte skulle köra för hårt. Det viktiga är att du kommer dit, kommer in i rytmen igen, sa jag.
Igår gick jag inte till gymmet fastän jag hade gott om tid. Beslutade mig, på ett något bakvänt sätt, att eftersom jag inte hade gått till gymmet på hela veckan, kunde jag lika gärna låta söndagen gå till spillo också.
Bestämde igår att jag ska gymma idag efter jobbet. Kommer hem. Äter lite. Drar benen efter mig så att alla efter-jobbet-gymmare ska hinna gå hem. Är så bra på att dra benen efter mig att jag blir lite för bekväm med att vara hemma och måste till slut peppa mig ut genom dörren. Knallar bort til gymmet, med träningskläderna på så att jag slipper byta om i omklädningsrummet. Smart.
Kommer fram, kastar av mig jackan, av med skorna, in med väskan i skåpet... men... vart är gympadojjorna? Inte i väskan. Inte i skåpet. Borta. Måste hem igen och hämta om jag vill gymma. Suck.
Och på vägen hem hinner jag gå i två olika affärer. Kanske borde jag strunta i gymmandet helt och hållet. Men jag är ju inte trött egentligen. Bara... orka. När jag är nästan hemma bestämmer jag mig: Jag hämtar skorna och tar vagnen upp till gymmet, så går det fort. Springer upp för trapporna, låser upp dörren. Hemma: Inga skor. Inga skor? Inga skor!?!? Vänder upp och ner på lägenheten, men kommer till slut fram till att jag måste glömt dem på det anda gymmet jag var på igår. Så jag slår mig för pannan, ger upp och stannar hemma och bloggar istället.
