Det kanske är för att jag har lagt ner läsandet av bloggar lite som jag inte skriver så mycket själv. Jag vet inte riktigt när det hände, men innan jag åkte ifrån Tokyo hem till sverige bestämde jag att det nog fick taggas ner lite på skärmtiden. Jag satt nog minst en timme om dagen och läste olika bloggar. Kollade bloggar flera gånger om dagen för att se om någon skrivit nåt nytt, läste lite aftonbladet, bloggade lite själv, snackade med folk därhemma och till slut blev det för mycket.
Men nu är det snudd på skrivkramp i bloggen och det visar sig i kommetarerna också. Jag skriver inte kommentarer i andras bloggar längre. Ibland så skriver jag något men bestämmer mig för att det är tråkigt och intetsägande och låter bli att skicka iväg det. För tänk om någon skulle få för sig att jag är tråkig och intetsägande! Ve och fasa! Idag har jag låtit bli att skicka kommentarer till Ozzys och Lenas bloggar.
För er som inte märkt nåt ännu är det mycket existensiella "vad-är-poängen"-funderingar som virvlar omkring i luften. Det känns som om jag blivit lite ihålig och allting verkar eka lite falskt mot väggarna. Det går säkert över i sinom tid. Det verkar som om jag, nu när jag lever ett av mina levnadsöden (bo i Japan), och det är på väg mot sitt slut, har kommit tillbaka till nåt slags sökande efter mening, efter nästa levnadsöde, och det är skitirriterande kan jag tala om. Men säkert nödvändigt och bla bla blalalhala. Nu ska jag gå och uppfylla lite mer levnadsöde och se om jag kan lära mig spela min låt på piano!
Labels: existensialism, musik, rastlöshet
Sakta faller jag tillbaka i dvala. Det är en annan rytm här. Det är till exempel fredag, klockan är 21.44 och jag sitter hemma och bloggar, utan en tanke på att gå ut... Eller jo... tankar har jag en hel del, men motivation, entusiasm, saknas.
Lustigt. För jag sitter här och nästan sprängs av rastlöshet när jag skriver det här. Tori Amos sjunger för mig. Jag vill inte falla i dvala, men jag antar att det är oundvikligt när man är här. Man anpassar sig. Till att sitta hemma och kolla på film eller någon eller annan serie tillsammans med Pojkvännen...
Fast det är väl inte så konstigt egentligen. Man får anstränga sig så mycket mer för att ha sådär röjjigt roligt här. I Tokyo får man liksom anstränga sig för att låta bli... Och eftersom man strävar efter att leva så friktionsfritt som möjligt så blir det röjjigt i Tokyo och inte lika röjjigt i Göteborg. Men jag kanske ska anstränga mig lite nu till helgen... I'll let you know how it turns out.
Labels: energi, göteborg, rastlöshet
Det är en underlig känsla när det är lika naturligt att titta på folk som går över Shibuya Crossing som att gå runt i ett relativt folktomt Biskoposgården där endast barn av olika nationaliteter är ute och leker. (Dock inga svartåriga och snedögda sådana...)
De här världarna existerar parallellt. Shibuya Crossing finns fortfarande, men det är inte längre en kvarts tågresa bort, precis som att affären runt hörnet funnits hela tiden jag varit i Tokyo, bara inte fem minuter bort.
Jag har varit hemma i Göteborg i kanske 6 timmar...
Jag är rastlös.
Hör av er och kom ut och lek om ni är lediga!
Idag... idag har jag så mycket uppdämd energi! Det är som om jag går omking i ett elektriskt fält. Vad ska jag göra av mig själv?
Mina planer på att gå ut och fixa lite grejer i Shibuya gick om intet när jag insåg att jag hade för mycket att göra hemma. Är det inte det tråkigaste som finns?! När allt trevligt som man planerat för dagen får stå tillbaka till förmån för hushållssyssor. Dessutom vägrar Vincent svara i telefon. Han har nog glömt att vi ska träffas idag... jäveln.
Det kanske är dags att plocka upp gitarren igen. Jag skulle vilja fortsätta spela in låten som jag började på för flera månader sedan när familjen var bortrest över helgen, men kidsen kommer hem vilken sekund som helst, och utanför mitt fönster pågår någon form av högljutt utomhusarbete.
