Hörde den här låten för första gången för några dagar sedan och kan inte sluta tänka på den!
Det är någonting väldigt särskilt med sättet han sjunger refrängen på.
Det var förvånansvärt lätt att googla reda på den, trots att jag bara uppfattade ordet "désolé" genom alla de där franska orden.
Vad tycker ni?
Och en länk till texten, med översättning, för den som vill putsa up skolfranskan...
Varför bemöda sig om att skriva låtar när Beyoncé redan har gjort dem alla...?
Solen skiner ute och jag har precis käkat klart min frukost. Eller... jag var nog färdig med frukosten för ungefär 23 minuter sedan, men jag har ingen lust att springa iväg och jobba idag... Vill bara slappa och låtsas att det redan är sommar... Längtar till strand och bad och fräknar och hud som luktar sol!
Letar upp Lambada på youtube och ödslar några fler minuter på att drömma mig bort innan jag gör mig i ordning...
Labels: youtube
Här har ni en favorit i repris från förra årets Golden Week:
Jag var på väg in till jobbet en dag och började filma den vanvettiga kön som gick i kringelikrokar, runt husknuten, och till sist ända bort till baksidan av huset och personalingången...
Labels: youtube
Inte roligt för någon som inte förstår det minsta japanska kantänkas.
Eventuellt inte roligt ens för folk som förstår japanska.
Men jag, jag skrattar.
ShimBASHI!
Labels: youtube
I enlighet med mitt nyårslöfte, som gick ut på någonting i stil med att hänga med nya människor och göra nya saker (eller kanske hänga med människor och göra saker över huvud taget!) i stället för att jobba, bjöd jag med en kompis till en kompis till Japans minsta italienska restaurang. Hittade den via ett youtubeklipp och eftersom vi båda råkar bo väldigt nära tänkte jag att det kunde vara värt att ta en sväng förbi.
Filmade när ägaren sprang iväg med ett "Eh, jag kommer strax!" och lämnade oss ensamma kvar i lokalen. Lite synd, när jag tänker efter, för det hade varit roligt att ha med honom. Han drack vin medan han lagade mat, hade långa utläggningar om, bland annat, glass och fnittrade hela tiden. När vi hade suttit där i någon timme kom en stamgäst in och satte sig och det blev mycket prat om mat och kultur. När han gick drog han fram en 10.000-yenssedel och betalade för oss också. Det var bara att tacka och ta emot!
För övrigt låter jag inte sådär när jag pratar.
(Speciellt inte den där skumma dialekten jag verkar ha alldeles i början. Det är bara ovant att prata svenska för mig, sörrni!)
Labels: japan, mat, restaurang, Tokyo, youtube
Igår.
Rean på LaForet.
Många hade skrikit sig hesa redan samma dag.
Ni kan kanske tänka er hur de lät idag.
Jag gick förbi på vägen till stationen och såg ett bord utanför med massa kartonger uppradade.
Hemleverans tydligen.
Så smidigt.
Man shoppar på sig så mycket man orkar bära, och sen lite till, sen går man bara ut, stoppar allt i en låda och får det hembudat för ytterligare en knapp hundring.
Och tro mig, har man shoppat mer än man klarar av att bära så är det väl värt den där hundringen för att slippa släpa omkring på kassar på tågen.
Varför har inte vi sånt hemma?
Vid julruschen, till exempel?
Eller ännu hellre, mellandagsrean?
Det här med att shoppa.
De är snudd på en konstform i Tokyo.
Jojomen.
För första gången sedan jag flyttade till Tokyo fryser jag utomhus. Det blåser och är mulet, och även om jag inte skulle gå så långt som att säga att det är kallt, så är det definitivt inte varmt längre.
Japanska komikern Jinnai visar hur man gör sig i ordning för jobbet på fem minuter. Frukost inkluderat och allt. Själv gick jag upp klockan 9 och nu, klockan 10:15 har jag förvisso käkat frukost men sitter fortfarande i bara handduken och undrar vad jag ska göra åt mitt fluffhår.
...förresten, är det bara jag som tycker att det är skumt att han borstar tänderna först och sen äter frukost?
You said I'm stubborn and I never give in
I think you're stubborn 'cept you're always softening
You say I'm selfish, I agree with you on that
I think you're giving out in way too much in fact
I say we've only known each other a year
You say I've known you longer my dear
You like to be so close, I like to be alone
I like to sit on chairs and you prefer the floor
Walking with each other, think we'll never match at all, but we do
But we do, but we do, but we do
I thought I knew myself, somehow you know me more
I've never known this, never before
You're the first to make up whenever we argue
I don't know who I'd be if I didn't know you
You're so provocative, I'm so conservative
You're so adventurous, I'm so very cautious, combining
You think we would and we do, but we do, but we do, but we do
Favouritism ain't my thing but,
In this situation I'll be glad...
Favouritism ain't my thing but,in this situation I'll be glad to make an exception
You said I'm stubborn and I never give in
I think you're stubborn 'cept you're always softening
You say I'm selfish, I agree with you on that
I think you're giving out in way too much in fact
I say we've only known each other one year
You say I've known you longer my dear
You like to be so close, I like to be alone
I like to sit on chairs and you prefer the floor
Walking with each other, think we'll never match at all, but we do
Jag är kär i den här låten.
Det är ni också.
Den här låten. Den är helt otrolig. Titta inte på videon, lyssna bara. Den är så... mitt i prick. Alla vet precis vad hon snackar om.
Men vem är Kleerup?
Om man varken kan någon japanska eller bryr sig om Visual Keiband, men ändå vill få en uppfattning om hur larviga de här banden egentligen är kan man kolla på det översta youtubeklippet där Gazette gästar Hey x3. Man får också ett smakprov på när de sjunger på engelska (med engelska undertexter!) Nedre klippet är av Nightmare som gästar samma program.
Labels: band, Visual Kei, youtube
Gazette
Nightmare
Det händer inte mycket här nu. Jag fördriver tiden med att läsa och kolla på youtubeklipp på japanska Visual Kei band som ser mörka och iskalla ut, (som till exempel Nightmare som stirrar allvarsamt på en från jätteaffischer på Shibuya-stationen just nu) men sitter och fnittrar när de blir intervjuade och beter sig som vilket larvigt grabbgäng som helst (för de är alla grabbar.) Kul. Fast det ser man nästan på dem att de är larviga om man tittar lite noga.
Jag är inte så himla inlyssnad på de här två Visual Keibanden egentligen, men Gazette kan till exempel frammana nästan fysisk smärta, främst för att det, inte ens när man textat deras engelska sånger, går att höra vad de sjunger. Det är något visst med japanska band som envisas med att sjunga på engelska fastän de inte kan. Så... fel bara. Jag gillar dem mest för kontrasten i deras utseende och deras uppträdande. Vill nästan bara ta med dem hem och ställa upp dem i bokhyllan... fast jag har ingen bokhylla...
Labels: band, shibuya, Tokyo, Visual Kei, youtube
