Jag stöter på min far, av alla människor, och hatet och bitterheten mot mig är makalösa. Hans illvilja är helt fantastisk och han sätter sin bror på att mörda mig. Och jag jagas med en vansinnig envetenhet över hela världen, och världen är för liten för att gömma sig i. Till slut blir min förföljare, tillika min farbror, så bra på att hitta mig att jag måste börja flyga för att komma undan. Upp, upp, genom öppna takfönster. Min flygförmågas enda bränsle är någon slags sansad panik.
Måste. Flyga. Annars. Dör jag.
Och sen vaknar jag och är blind. Jag spärrar upp ögonen. Ingenting. Jag blinkar några gånger. Allt är vitt. Jag vet att jag är vaken på riktigt. Jag ligger kvar några sekunder och undrar om det verkligen är möjligt. Kan man bli blind bara sådär? Över-natten-blindhet...
Några sekunder senare har min hjärna vaknat till lite. Jag flyttade igår. Bytte lägenhet mot en lite större, vilket innebär att när jag vaknar, liggandes på vänster sida, har jag inte längre utsikt över rummet; Jag stirrar rätt in i den vita väggen. Väckarklockan har dessutom låtit blir att ringa så att jag försovit mig med bara 10 minuter på mig att komma hemifrån. Men jag är åtminstone inte blind...
Ungefär tio av oss drar till klubben Kharma här i Oslo. Och ja, det är samma klubb som en gång fanns på Stureplan som har ynglat av sig hit. Det ska föreställa Oslos fetaste klubb, men många av gästerna satsar hårt på att försöka avge en aura av "Jag är för cool för det här stället" vilket i mina ögon ser ut som "Jag kan inte le, för det gör ont när jag dansar och dessutom har jag så tråkigt, så tråkigt.", och dj:n spelar helt ok låtar, men gör världens sämsta övergångar och vid ett tilfälle mixar han dessutom två låtar så att det skär sig nåt så fruktansvärt för att sången hamnar i fel tonart.
På det stora hela har jag faktiskt kul, men det har inte så mycket med klubben att göra som med det faktum att jag och resten av mitt sällskap kan bestämma oss för att gå upp till det snudd på tomma elektrodansgolvet på andra våningen och fylla upp det. Nåja, nästa gång blir det en annan slags klubb. En som är lite mindre "Roppingi".
Jag ska ge mig ut i Oslonatten. Önska mig lycka till.
Efter måndagsröjet, som jag skrev om, kommer tisdagsröjet. Och tisdagsröjet är före-stängnings-röj och går ut på att man, i slutet av dagen, börjar i en del av affären och arbetar sig inåt genom att gå igenom alla plagg. ALLA plagg. Det är en ganska våldsam process där man börjar med att våldsamt skjuta iväg alla kläderna på en stång åt ena hållet och sedan skyffla hängarna (våldsamt) emot sig så att kläderna faller på plats. Första röjningen hade jag vita handskar på mig, men den här gången bara ärmvärmare. Till slut hamnar jag i hörnet med jackorna. Och jag drar upp dragkedjor och knäpper knappar som aldrig förr och det är mycket, mycket jobbigare än det låter. Händerna blir torra och dagen därpå vaknar jag och upptäcker att jag har lyckats skaffa mig flera små sår på fingrarna av allt knappknäppande och blixtlåsdragande. Och mina händer är så sträva att jag fastnar med handflatorna i nylonstrumpor... Mycket handkräm och arbetshandskar i fortsättningen alltså...
Första dagen i affären. All information, alla rutiner som vi har fått höra om under hela förra veckan ska omsättas i praktik. Vi är tre stycken "praktikanter" som svansar efter vår mentor och gör allt hon säger åt oss. Eftersom det är måndag och det är lite oordning efter helgen ska vi röja i butiken genom att gå igenom alla kläder och kolla så att allt hänger där det ska. Vår mentor, en kjempesnill jente, är osannolikt snabb på att rensa ut och rätta till en längd med kläder. Tjoff, tjoff, tjoff, och så är det klart. Vi blir skickade till varsitt hörn i butiken för att prova själva. Jag vet inte om ni förstår mig ifall jag säger att det var perverst kul att sortera saker. Det är verkligen lite som ett dataspel. Gå igenom en längd med kläder, plocka ut det som hänger fel, vända rätt, knäppa knappar, storleksordna (Och det är storleksordningen, sajzingen, som är perverst förnöjsam. Skrivet av en brud som en gång fick för sig att sortera kompisens kylskåpspoesimagneter i alfabetisk ordning "så att det skulle gå lättare att hitta", mind you.) Och mitt i en hylla där tröjorna inte vill vara kvar på galgarna för att de har så breda halsringningar kommer jag plötsligt ihåg en dröm som jag hade för lite mer än ett år sen som är . Jag jobbar i en klädaffär och kläderna halkar oavbrutet av galgarna, men de får till varje pris inte nudda golvet. Vaknar jättestressad. Men det var bara ett sidospår. Vad jag vill komma fram till är att efter bara en dag som trainee i en H&M-affär i Oslo ser jag redan jättemycket fram emot att vara med och öppna affär i Tokyo. Det kommer vara så vansinnigt ball.
Rollspel.
Tema: Service i provrummet.
(Tempot är hetsigt och den som står i provrummet får många olika, vanliga, frågor om allt från storlekar och färger, till dammråttorna i provrummet.)
Plötsligt tar låtsaskunden längst bak i kön, en i verkligheten väldigt trevlig, men hittills ganska fåordig kille, till orda: (Viftar med en osynlig mobiltelefon) : "Excuse me, do you know how long I have to wait here? Because my father just called me and my house is on fire." ...säger han som om det är den mest självklara sak i världen.
H&M Japan Team släpps in i affären på Karl Johans Gate i Oslo en halvtimme innan den öppnar för att beskåda premiären inifrån. Jag har aldrig stått utanför och köat, eller ens orkat handla i en H&M-affär precis efter att ett en sån här kollaboration släpps, men jag har ändå en ganska bra uppfattning om hur det brukar se ut när de väntande människorna släpps in. Ett 50-tal människor står utanför i duggregnet och väntar på att dörrarna öppnas. Ett 50-tal människor låter inte som så mycket, och det är det egentligen inte heller, men det är ändå tillräckligt många för att det ska kännas lite läskigt när de kommer rusandes emot en i full fart med vansinne i blicken.
Folk shoppar som galningar och när vi sen i samlad tropp beger oss bort för att indoktrineras lite till är det nästan bara jag i H&M Japan Team som inte har en Cavallipåse i handen. Kollektionen är inte riktigt min stil och jag känner inget trängande behov av att äga någonting ur den bara för att det råkar stå "Cavalli" på lapparna i nacken. Men jag kan tänka mig att många går därifrån och känner sig väldigt nöjda med sina halvdussin påsar och galet djurmönstrade plagg.
Imorgon är det premiär för Roberto Cavallikollektionen på H&M. Är man verkligt angelägen om att skaffa ett speciellt plagg därifrån kan man faktiskt redan inatt, klockan 00:01, surfa in på H&M:s hemsida och lägga en order.
Fattar ni hur mycket en människa hinner sminka sig om de vaknar klockan fem på morgonen och inte behöver befinna sig någon särskild stans förrän klockan tio? Jag ser ut som om jag ska på fest varenda dag. Shibuya har satt sina spår.
Utbildningen har kickat igång på allvar nu. Vi sitter i ett klassrum och lär oss H&M-värderingar och hur organisationen är uppbyggd, och jag måste säga att fram till att utbildningen kickade igång var jag en aning skeptisk. Indoktrineringsvarning och misstankar om att jag skulle få ett och annat "Ja, här på H&M är vi som en enda stor familj!" nedkört i halsen tillsammans med en massa andra floskler, och ungefär så har det också varit. Det jag inte väntade mig var att jag skulle köpa hela konceptet. Jag sväljer det med hull och hår. Jag är ombord på husbåtshelikoptern (utbildningen idag började med att H&M var ett hus, sen en båt och sist en helikopter) hela vägen. För även om hela utbildningen kommer vara din typiska "get in to the team spirit"-grej så är det precis det jag känner att jag gladeligen gör.
Vi som har blivit hitforslade från Japan är ungefär 20 stycken, varav tre som kommer lite senare, och vi har hunnit umgås en del med varandra sen vi kom hit i fredags. Än så länge är jag milt förvånad över att jag inte tycker illa om någon alls. Inte en enda. Annars brukar det, i en så här stor grupp, alltid vara någon man känner på sig att man kommer clasha med, men det finns inte en enda sån bland oss och hela gemenskapen genomsyras av (och det här skriver jag på fullaste allvar) hjälpsamhet. Visst kan man hävda att än så länge är livet lätt jämfört med hur det kommer bli sen när vi kommer tillbaka till Tokyo och öppnar upp två nya affärer från scratch, men det känns ändå fint att det ända från starten känns som om vi kommer vara en jävligt stabil och, så småningom, väldigt sammansvetsad grupp. Och framför allt börjar jag mer och mer känna hur kul det här kommer vara, även mitt i allt slit och kaos som kommer uppstå i mitten på september nästa år. 楽しみ〜☆！
Klockan är 05.22 och jag är klarvaken. Har legat i sängen och blundat, men inte sovit, sen klockan fyra och nu kan jag lika gärna gå upp. Det här kommer definitivt slå tillbaka på mig i kväll. Jag äter en minifrukost och sen kanske jag kan plugga lite japanska och duscha innan det börjar bli dags att vakna på riktigt... Det är ändå rätt fint med jet lag. Man får så mycket gjort innan alla andra vaknat. Man hinner till exempel slöblogga lite innan frukost.
Det är söndag i Oslo. Och eftersom allt är stängt på söndagar i Oslo har jag varit och kollat runt på stan med mina japanska kollegor. Eftersom Oslo är ganska likt Göteborg är det roligt att se japanerna bli alldeles till sig över allting. Vi tog till exempel en rundtur med färjan till öarna häromkring och åkte runt med tunnelbanan upp på ett berg där man kan se ut över hela Oslo. Och alla oooh:ade och aaaah:ade över att det var så grönt och fint. Jag rycktes med lite och stämde in lite... det är faktiskt väldigt fint här. Mysigt.
Hahaha, nu tittar jag på Fem Myror är Fler än Fyra Elefanter på biten där de bokstaverar barns namn. Det märks att det är ett gammalt program. "Bosse", "Börje" och "Bertil" heter barnen. Fint. Norsk tv är för övrigt väldigt mycket svensk tv.
Imorgon börjar allvaret. Eller vi får se hur det blir med den saken. Det kommer nog bli väldigt roligt.
Jebus, klockan är bara 18.30 och jag aptrött. Igår gick vi på restaurang allihopa (skitdyrt) på kvällen och jag höll på att somna medan vi väntade på maten, på sanning. Trodde att jag lyckades ställa dygnet rätt på en gång, men om kvällarna slår den till och jag förvandlas till en zombie.
Yessss! Internet!
Efter många om och men, befinner jag mig nu i Oslo. Eller... egentligen var det väl bara ett stort "om". På avresedagen, på grund av många av varandra oberoende faktorer, var det högst tvivelaktigt att jag skulle hinna med mitt flyg. Jag ringde till SAS som inte kunde garantera att flygplanet skulle stå kvar när jag kom fram, men på något sätt kom jag ombord på planet 10 minuter innan avgång. Inte innan boardingen stängde, innan AVGÅNG. Jag måste bara inflika att SAS personal, både på biljettkontoret, på flygplatsen och på planet var genomgående hjälpsamma, snälla och serviceinriktade. Guldstjärna!
När vi landade första natten ropade alla japaner: "Kaaaaallt!" och när vi gick omkring i stan andra dagen: "Dyyyyyyrt". Det är så sjuuuuuuukt dyrt här. Att Oslo är världens dyraste stad visste jag ju redan, och det är ju lite bizarrt med tanke på att den är knappt större än Göteborg, men att det var så här vansinnigt kunde jag inte föreställa mig. Jävla oljepengar.
Vi är 20 stycken som skeppas hit från Japan, de flesta japaner vilket är skitbra. Det blir nog lättare att hålla japanskan levande. Kollegorna verkar vara ett stabilt gäng och efter kick offen i Tokyo dagen innan avfärd börjar det verkligen kännas som om det här kommer bli grymt. De här kommande nio månaderna kommer gå fort, och jag ser redan fram emot galenskapen som garanterat kommer komma när vi åker tillbaka till Tokyo och kickar igång.
Här sitter jag, natten innan avfärd och glor. Det är fel. Jag borde sova. Jag ska sova. Jag måste bara borsta tänderna först. Och skicka ett mail till Hitomi utan vars hjälp jag aldrig hade packat klart... eller lyckats stänga väskan. Jag har inte vägt den, men jag håller tummarna för att den inte väger med än de tillåtna 40 kilona (tackar H&M för de extra 20, vem kunde tro att man hade samlat på sig så mycket skit?!)
