Perspektiv

Nu när jag har passat på att umgås mycket med familjen har jag för första gången sett den nya generationens arabiska filmer. Filmer som skulle kunna misstas för Hollywoodproduktioner, med exploderande bilar och allt(!), med en väsentlig skillnad: perspektivet. Bush porträtteras av en Bush-look-a-like med de karakteristiska smala ögonen och det där konstiga, konstiga skrattet och sitter, till exempel, vid ett tillfälle och regisserar en al-Qaidavideo. Han blir även utfrågad om de där kärnvapnen Irak påstås ha haft utan att kunna presentera ett tillfredsställande svar.

Jag såg också en trailer för en kommande biofilm. Det klassiska: hjälten springer och hoppar över ett hinder samtidigt som någonting exploderar bakom honom. Filmen utspelar sig i Palestina där hjälten försöker överleva trots en del amerikaners vilja att spränga allt och alla i luften. En liten kontrast till filmerna där man ofta visas motsatsen. En onyanserad bild av någondera av parterna är förstås aldrig fantastiskt, men det hade varit intressant att se en film där amerikanerna var det hinder som hjälten konstant måste överkomma eller överlista... för omväxlings skull.

Post-jul

"Har du fått nåt kul då?" Frågan har ekat omkring mig de senaste dagarna, och jag kan inte låta blir att transporteras tillbaka till grundskolan, där de som hade fått mest och bäst presenter förtjänade de andras avund, och de andra gjorde sitt bästa för att hålla sig undan julklappsrelaterade konversationer. 

I min familj har julklapparna sällan varit dyra, och i skolan kunde jag irriteras över att jag aldrig, inte ens en endaste gång, kunde delta i julklappsracet. Men nu har jag sett den andra sidan: Familjer där man lägger tiotusentals kronor på att ge bort saker under en enda dag och där varje familjemedlem skulle kunna vinna 10 olika julklappsrace, och jag förstår inte riktigt grejen. Visst är det trevligt att ge bort fina saker, dyra saker, som uppskattas, men måste vi göra det så extremt? Vore det inte bättre att fördela den generositeten någorlunda jämnt över året? Nåja...

I år var det två år sedan jag firade jul med min familj sist och jag har varit konstant upptagen sedan jag kom hem från Tokyo. Denna julen har jag, mer än någonsin förut, känt att tiden som tillbringas med kusiner, mostrar, mormödrar och andra som nästlat sig in i familjen på ett eller annat vis, är det jag känt mig mest nöjd över. En av familjemedlemmarna ursäktade sig över att hon inte gett mig någon julklapp, något jag inte hade märkt om hon inte påpekat det för mig. Jag ser följaktligen ut som ett frågetecken när jag får frågan om jag har fått nåt kul i julklapp. Som om det vore viktigt på minsta lilla sätt.

Något som är långt viktigare än julklappar är att jag nu har koll på att en stor del av familjen är engagerad i ett onlinespel! Jag hörde mormor och ena morbroderns fru sitta och diskutera vad de skulle ta sig till med en snubbe som upprepade gånger anföll mormors stad. Mormor blev till slut arg och skulle "ta och säga honom ett sanningens ord!" om jag inte minns fel. Akta dig snubben. Akta dig.

Cool stol

Mera cafétips

Nu tipsade jag ju om Pour Bon i förra inlägget, mest för att jag blev förvånad över förändringen från när jag var där sist, men när jag tänker efter är mitt mest frekventerade café i Göteborg faktiskt Frank's Coffe House vid Kungsportsplatsen. Toaletten har inget kodlås, och är faktiskt rätt sunkig, men de har någonting annat som jag älskar. Dels det där teet som heter "russian"-nånting (Russian tea room?) som det är russin i, och dels det faktum att de aldrig tar ut en kortavgift, oavsett hur liten summa du vill betala med kortet. Kortavgift står nämligen högt på listan över saker som får mitt blod att koka.



Men Frank's är alltså ett bra café. Jo, och så har de glass också, och det ger dem en extra guldstjärna i min bok. Alla caféer borde ha glass. Alla.

Café Pour Bon

Vill man gå på ett bra café i Göteborg, kan jag rekommendera Pour Bon vid Bio Palatset. Tantcaféet som låg där förut är väck, och det är nu ett ställe i två etage med stiliga möbler och väldigt stiligt fika. Bara en sån sak som att det finns hallon/passionfruktstårta liksom... 

Fast en knasig grej är att de har kodlås till toaletten. Koden står längst ner på kvittot, och jag kan inte låta bli att undra: Är det ett väldigt stort problem att det kommer in folk utifrån och lånar toaletten? Kodlås känns liksom lite over the top. Jag är lite nyfiken på under vilka omständigheter det beslutet fattades. 

Att betala för att få gå på toa är förresten ett av mina stora irritationsmoment här i Sverige (det och kollektivtrafik). Inte bara är det otroligt o-serviceinriktat att låta kunderna gå kissnödiga i ens butiker, 5-kronorstoaletterna brukar dessutom vara ganska äckliga. 

Bara för att jämföra har alla varuhus i Tokyo helt gratis, fräscha, snygga toaletter, ofta med en hel rad med bara speglar och en med handfat så att man kan pudra näsan utan att stå i vägen för någon som vill tvätta händerna. Och ibland ligger bjuder de på tops i små burkar också.  

packainte

I morgon klockan 10 åker min buss från Oslo till Göteborg. Jag har kommit fram till att jag gillar Säfflebussen bättre än Swebus för att Säfflebussen hittills haft renare, fräschare bussar. 

Så jag åker imorgon klockan 9 hemifrån och klockan är snart midnatt. Har jag packat? Det finns bara ett svar på den frågan, och det är: "Mjae." Jag har packat hälften av mitt smink, elektronik, och mina hårprylar. Däremot knappt några kläder alls. (Vem behöver kläder när man är fin i ansiktet och snygg i håret?) 

Förresten gillar jag inte att packa i förväg. Då får man ju bara stå och rota upp allt ur väskan på morgonen när man letar efter nån liten pryl som man glömde att man behövde använda i alla fall. Däremot tror jag väldigt mycket på att skriva listor. Jag och listor har ett hat/kärleksförhållande. Jag började till exempel skriva packlista inför flytten till Japan ungefär två månader innan avresa. 

Det enda som är värre än att packa är att komma på en sak man måste skriva upp på packlistan precis i ögonblicket innan man faller i sömn så att man måste tända lampan och leta reda på en penna. Oj, vad trött jag är egentligen. God natt.

Kokain och jättespya

Dagarna rinner ifrån mig och det verkar som om det alltid är dags att lägga sig så fort jag kommer hem. Det blir inte mycket bloggande, eller annat, gjort alls, vilket förklarar att följande inlägg påbörjades redan förra helgen, men inte skrevs klart förrän aldeles nyss...

Nikku har varit här i helgen och hälsat på. Vi åt pepparkakor, kollade på Wallmans, satte oss på den mysiga baren Mabou en stund  och gick sedan ut i natten för att hitta en hyfsad klubb att gå på. 

Vi letar och letar och till slut tröttnar vi lite och frågar en väldigt full norska om hon vet någon bra klubb i närheten. Hon tycker att vi ska gå på Cosmo, eftersom hon är på väg dit själv, "Men man får inte gå på toaletten ensam! Det är fullt med kokain!!!" förstår vi genom sluddrandet. (Huruvida sluddrandet beror på alkoholen eller norskan, eller en dödlig kombination, kan jag bara spekulera i...)

Jag har, mig veterligen, aldrig varit på en klubb full med kokain, och den här gången blir inget undantag. När vi väntat utanför klubben i 20 minuter frågar jag den überviktiga vaktkillen (han har en gästlista i handen och ett headset) om det är någon idé att stå kvar ifall man inte "känner någon". Han menar att vi kan komma in, men att det tar lite tid. Ovana som vi är att stå i kö för att klubba (i alla fall jag och japanerna som är med) bestämmer vi oss för att dra hemåt.

Och på vägen hem, räddar jag Nikku hjältemodigt genom att knuffa undan honom så att han slipper gå i ett fruset jättekladd på gatan, och vi konfererar på svenska och kommer fram till att det såg ut som en spya, men i så fall var det en jättespya eftersom den var en halvmeter i radie. Innan vi hinner utveckla teorin om jättespyan och vem/vad som kan ha åstadkommit den, ekar det ett glatt "Jättespya!" från en av japanskorna. "What's that mean?" Det händer lite då och då. De snappar upp nåt ord i en mening och upprepar det. Jättespya, jättespya, jättespya, säger hon. Och jag och Nikku skrattar så vi kiknar.

...det var en rätt bra kväll ändå.

Dust It

Jag älskar den här produkten! Bara så att ni vet. Som jag har letat efter någonting, vadsomhelst, som kan få mitt relativt tjocka hår att hålla sig fluffigt i mer än 15 minuter åt gången! Och nu har jag äntligen hittat det, och jag ska köpa en miljon såna här små burkar innan jag åker tillbaka till Tokyo.

Dust It från Schwartzkopf (Schwartzkopf - inte världens lättaste att stava till) är ett puder som gör håret lite torrt och "klibbigt" så att det ser ut så där som man alltid vill att det ska göra. Klibbet gör att håret automatiskt får mycket volym, och jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om man fick för sig att tupera det efter att använt produkten. Shibuya-fluff antagligen. Jag ska definitivt testa nästa gång jag ska ut och partaja.

Det finfina med Dust It är att även om håret skulle lägga sig platt under dagen/natten (för lägger sig platt gör det alltid...) så är det väldigt lätt att fluffa upp det igen med händerna. Fluff, fluff. Jag kan knappt vänta tills jag får komma tillbaka till Tokyo där det är accepterat att ha en halvmeter högt hår på en helt vanlig onsdag.

God service - det är enkelt

Jag surfar in på coolstuff.se och kollar runt. Hela sajten känns lite Tokyo med sina roliga, söta, smarta, fullständigt onödiga, men absolut nödvändiga prylar. Beställer några grejer och inser ett par timmar senare, mitt i natten, att jag faktiskt vill ha ytterligare en pryl på min order.

Mailar till coolstuff och undrar om det är möjligt att ändra i ordern innan den skickas ut så att jag slipper betala frakt för två paket. Nästa morgon ligger det ett svar i min inbox. De har redan packat min order och nu ligger mitt paket bland 500 andra och väntar på att skickas ut. Det är, med andra ord, för sent för ändringar. Jag får dock en rabattkod som gör att jag får frakten gratis om jag fortfarande vill beställa den där saken jag glömde. Och ärligt talat blir jag lite häpen över hur enkelt de lyckas ge god service över internet. Det är nästan lite Tokyo över det också.

Oslo - Grünnerløkka

Man kan ha trevligt i Oslo också tydligen. Eftersom jag åkt hem till Göteborg så fort jag är ledig mer än en dag i sträck var förra helgen den första som jag tillbringade i Oslo helt utan att jobba. Det promenerades en hel del och jag spanade in Grünnerløkka, ett litet, sött område med en trivsam gågata och fullt med små affärer och där Edvard Munch faktiskt har bott en gång i tiden.

Sprang på en tjej från jobbet, bara sådär, på gatan också. Det är andra gången jag stöter ihop med henne på stan, och med tanke på hur lite jag rör mig runt omkring stan (eftersom jag antingen jobbar, sover eller leker ihop med japaner som bor i samma lägenhetshus som jag, när jag inte är i Göteborg dvs.) så bekräftar det mina misstankar om att Oslo är en sjukt liten stad.

Det kan förklara varför man sett Al Gore och hans "secret service"-tjänstemän överallt de senaste två dagarna.

En helg i Göteborg

Jag åker hem till Göteborg över helgen och har fantastiskt trevligt. Här kommer några höjdpunkter:

Fredag:

Mamma lagar min absoluta favoriträtt på beställning: m'loukhia. Svårt att uttala och ännu svårare att beskriva, men om jag skulle göra ett försök så skulle jag antagligen säga nåt i stil med att det är gryta som innehåller kyckling och gröna blad från en jävligt hemlig buske som växer i arabien. (Finns att köpa torkade i närmsta asiatiska livsmedelsbutik.)


Lördag:

Sitta på Stage Door vid Berzeliigatan. Äta nachos och dricka öl med lisebergskaniner och f.d dito. Sedan vidare till Rio Rio och klubben "Taskigt Läge". Atmosfären är trevlig, dansgolvet litet och dj:n spelar helt ok elektronisk musik. Dansgolvet sluttar dock betydligt åt det håll där flest människor samlas eftersom klubben är belägen på en båt. Extra pluspoäng för att musiken spelas på ett sätt som gör att man inte får ont i öronen.


Söndag:

Brunch med tjejmaffian i närheten av Linné på trevliga Egg & Milk. Helt ok frukost- och brunchmenyer för helt ok priser (59:- för frukost 79:- för brunch) och det faktum att det är lite fullpackat vägs upp av att det är inrett som ett 50-tals Diner och personalen dessutom har tidstypiska uniformer. På väg mot Haga snubblar jag, på Kastellgatan, över en liten outletbutik där olika märken hyr in sig i perioder och outlettar sina plagg. Just nu huserar där en del av sommarkollektionen från "Whyred" och på något mystiskt vis får jag med mig ett par Whyredjeans. Jag tror att det kan ha att göra med att de sitter jävligt bra och bara kostar 400 pix.

Nu är jag tillbaka i Oslo och förvånas över att jag med stort nöje ser fram emot nästa gång jag hälsar på i Göteborg. Jag trodde inte ens att jag gillade den staden...