Dag 11 – Mina syskon

När jag var två år gammal längtade jag efter en lillasyster så mycket att jag önskade mig en i födelsedagspresent. Att ha en lillasyster att leka med som var bara alldeles ens egen!

Oh, the joy!

Ungefär så tänkte jag nog.

När min mamma lydigt födde mig en lillasyster på min treårsdag blev jag först skitglad och sen skitarg och ledsen och besviken och kanske till och med lite förtvivlad, när jag insåg att jag inte skulle få komma i närheten av gullungen och krama den och pussa på den, eftersom jag var sjuk. Gud, så arg jag var på mina föräldrar!

Det skulle alltså ta ytterligare en stund innan jag insåg att gullungen inte var en gullunge alls, utan mest ett litet skrikbylte som man inte alls kunde leka med. Ett skrikbylte som sedan växte sig större och gjorde det till vana att grabba tag i valfri grej som tillhörde mig, titta bestämt på mig och säga "Min." och vänta på reaktion. Eller börja slåss när man bråkade, och mamma inte såg, för att sedan maratonlipa när man oundvikligen slog tillbaka så att det var man själv som alltid fick skäll. Eller bestämma sig för att ta tillbaka presenter som hon gett en långt tidigare, när hon var arg. (Det där pappershuset du hade gjort på dagis som jag älskade och du tog tillbaka när jag var 9 svider fortfarande, ska du veta!)

Först när hon var runt 17-18 slutade jag känna mig som den överlägset mognare storasyrran till en barnslig liten skitunge, och vi blev lite mer jämlika. Nu är hon en av de roligaste, varmaste (jag börjar lipa här snart, ba' s'att ni vet) och tuffaste brudarna jag känner, som bott i både Italien och Frankrike, tränat MMA och senast klarat fystestet för polishögskolan.

Att hon dessutom har ett hårsvall att dö för gör ju att hon helt klart står väldigt högt på skalan över folk jag inspireras av.

Sen har vi ju de dära två andra.

Tvillingarna som bara "Tja, läget?" för sisådär ett år sedan.

Komma här och vara urgulliga och titta på en med stora ögon när man redan hade en kandidat till tidernas bästa syskon i jackfickan.

Nåväl, jag ger dem ett par år att hinna ikapp så får vi se hur det slutar.

Hela syskonskaran

Dag 08 – Ett ögonblick

Ett av mina roligaste ögonblick från förra året, som jag fångat på film!
Jag hade meddelat min mamma och hela familjen att jag inte skulle kunna åka hem över julen och träffa mina nyfödda tvillingsyskon för första gången, eftersom jag inte fick lov att ta semester då.
Men så ändrade sig min butikschef och jag kunde åka, inte över julen, men strax efter och jag bestämde mig för att inte säga någonting och överraska mamma i stället.

Landade väldigt sent i Göteborg, sov hos en fin vän, ringde mamma från Skype nästa dag och undrade om hon var hemma eftersom jag skulle skicka henne någonting.

Sen tog jag min packning, stack ut till Bergsjön, köpte mamma ett fång blommor, ringde på porttelefonen och sa att jag var från EuroFlorist.
Bästa lögnen någonsin!

Do you remember the time...

Jag har en kusin hemma i Sverige som nyss fyllde 10 år.

Jag har sett henne växa upp och hon avgudar mig.

Nu när jag flyttat till andra sidan jordklotet umgås vi högst en gång i halvåret, och när vi väl gör det sitter hon som ett klister på mig och kan inte få nog, vilket gör att hon är den enda som lyckas ge mig dåligt samvete över att jag befinner mig i Japan och inte i Sverige.

Så när jag gick runt på LOFT i Shibuya för att välja ut något gulligt att skicka henne i födelsedagspresent  snubblade jag över en hel polaroidkameraavdelning som flyttat ner till första våningen, och jag fick en idé. Jag skulle göra ett fotoalbum med bilder på mig, som hon sen kan fylla i med bilder på sig själv, och så kunde vi skapa ett låtsasminne. Inte riktigt lika bra som att umgås, men nästan...

Så här blev det:

SLUT.

Say your good byes and fly away

Hejdå fina syster, nyponsoppa, ekologisk mellanmjölk, tvillingbarn, finaste vännerna, risgrynsgröt, semlor, fortfarande mörkt klockan 8 på morgonen, minusgrader, friskaste luften på jorden, cafékultur, språrvagnar, stombussar, korkade västtrafikkort (som man måste betala 50:- i pant för och aldrig hinner återlämna), snö, slask, mina fina skor som jag köpte men sedan lämnade tillbaka. Hejdå svensk mobil, skitdyr alkohol på krogen, frukt som inte kostar skjortan i mataffären, halvdan service, lösgodis, toaletter som kostar 5:- att använda, mellandagsrea och fullspäckat fikaschema.

Nu åker jag tillbaka till Japan!

20100108

Igår lyckades jag klämma in häng med närapå alla bästa vänner jag har.

Resten av årets dagar kommer ha det tufft att klå det.

Idag ska jag klämma in häng med närapå alla släktingar jag har.

Min mamma har fått för sig att vi måste passa på att ta ett familjefoto, nu när alla i familjen befinner sig i en och samma stad för en gångs skull.

Kan bli katastrof, kan bli hur fint som helst.

I lose my cool

Jag Skype:ar hem till mamsen och hon bara: Åh, hör du? Brorsan säger hej!

Brorsan som i mitt två veckor gamla syskon som jag hittills knappt märkt av att han finns, mest för att han, tillsammans med sin lika gamla syster, finns på andra sidan jorden.

Men så: Ett gnyende.

Och jag tappar alla illusioner om att jag på något sätt har lite för roligt i Tokyo för att ha hemlängtan och lipar så mycket att jag snorar ner en halv servettask.

Och morsan lipar också, mest för att hon är efterpreggo-hormonell, och för att jag lipar...

Tänkte gå och lägga mig nu och tänka på slask, snöblandat regn, och allt annat som är ovärt jag kan komma på med att bo i Sverige.

I morgon har jag ett trevligt, och aningen spännande, möte att gå till och jag kan inte komma dit och vara alldeles rödgråten... sörrni.

Syskon

Jag fick veta, när jag precis flyttat till Japan, att min mor var gravid.

Och inte så lite heller:

Tvillingar.

Den planerade födseln var 10/12, men kidsen hade visst bråttom, för när jag slutade jobbet idag hade jag blivit sms-bombad av lillsyrran som hälsade att jag nu har ytterligare en lillsyrra och en lillbrorsa att plåga!

Vill se barnen NUUUU!!!!!!

Kommer lätt vara gulligaste kidsen på jorden.

LÄTT!!!

Potatisgris?

GRATTIS SYRRAN TILL NYA JOBBET!!!!!

Söstra mi!

Gud, vad jag saknar henne idag!

Och den lilla skitkorven i mitten också, för den delen.

Yank it up, sistah!

Me and my gorgeous baby sister

We coincidentally bought the exact same dress, 

while living on two different continents.

And like a true kid sister she's stolen my hat on the picture.

It's alright, I love her anyways... most of the time.

Om vikten av vänner

Jag är en rätt självständig individ. Saknar inte folk i onödan. Ligger inte i fosterställning och gråter över hur långt bort mina närmaste vänner och familj, eller ens roliga bekanta, är. Men de här två månaderna i Hong Kong har fått mig, att för första gången någonsin som vuxen, uppskatta dem, er, ordentligt!

Förut var det bara: Meh, mammor, bästisar, mostrar, systrar, kusiner, jobbarkompisar... Whatever. De är ju överallt och bara vill hänga med en hela tiden.

Nu är det bara: Åh, Mammor, Bästisar, Mostrar, Systrar, Kusiner, Jobbarkompisar.... Fantastiska jävla människor som står ut med en år efter år och är genuina, fina... som förstår en. 

Eller som åtminstone förstår vad man säger 95% av tiden. 

Ja, ni hör ju.

Helt klart är det uppskattning på hög nivå.

Den kommer sig nog av att Hong Kongborna står sina familjer väldigt nära. Vissa av mina yngre  (och äldre också naturligtvis) kollegor försörjer sina familjer. Det är något som är ganska främmande för en svensk. Killar och tjejer som är kanske 20-22 år gamla som säger: "Åååh, jag skulle också vilja resa. Kanske plugga utomlands ett år!" och som, när man entusiastiskt utbrister: "Men gör det då! Det är bara att köra!", får ett lite mer allvarligt uttryck i ansiktet och svarar att det inte går. Att de inte kan lämna sina familjer eftersom deras familjer är beroende av dem. Det ger en ett visst perspektiv.

Mitt nyfunna perspektiv på saker har resulterat i att jag tänker pröjsa en halv flygbiljett t o r för en av jordens bästa svenskar, eller människor för den delen. För just så rik är jag. Eller så mycket är det i alla fall värt för mig, att ha en av er hos mig i en dryg vecka. Fina, fina människor. Önskar att jag kunde bjuda hit er allihopa.

"Men kom igen, le lite nu då..."

Ett släktkalas där min mor envisats med att kort måste knäppas på alla och envar, där kortknäppandet, snarare än födelsedagsfirandet, har stått i centrum, kombinerat med en very bad hair day resulterar i att jag är trött och lite sur.

Känsloläget är inställt på trotsig tonåring.

Lite oresonlig och instinktivt anti-vadsomhelst, typ.

Ska gå och skriva en låt och rispa mig lite i handlederna så känns det säkert bättre.

Eller så kör jag det lite vuxnare alternativet och går och lägger mig och sover.

I morgon ska jag på spa så om inte annat känns det säkert bättre då.

Tillskott!

Hallå, jag fick tydligen just en till kusin!

Glad!!!

Post-jul

"Har du fått nåt kul då?" Frågan har ekat omkring mig de senaste dagarna, och jag kan inte låta blir att transporteras tillbaka till grundskolan, där de som hade fått mest och bäst presenter förtjänade de andras avund, och de andra gjorde sitt bästa för att hålla sig undan julklappsrelaterade konversationer. 

I min familj har julklapparna sällan varit dyra, och i skolan kunde jag irriteras över att jag aldrig, inte ens en endaste gång, kunde delta i julklappsracet. Men nu har jag sett den andra sidan: Familjer där man lägger tiotusentals kronor på att ge bort saker under en enda dag och där varje familjemedlem skulle kunna vinna 10 olika julklappsrace, och jag förstår inte riktigt grejen. Visst är det trevligt att ge bort fina saker, dyra saker, som uppskattas, men måste vi göra det så extremt? Vore det inte bättre att fördela den generositeten någorlunda jämnt över året? Nåja...

I år var det två år sedan jag firade jul med min familj sist och jag har varit konstant upptagen sedan jag kom hem från Tokyo. Denna julen har jag, mer än någonsin förut, känt att tiden som tillbringas med kusiner, mostrar, mormödrar och andra som nästlat sig in i familjen på ett eller annat vis, är det jag känt mig mest nöjd över. En av familjemedlemmarna ursäktade sig över att hon inte gett mig någon julklapp, något jag inte hade märkt om hon inte påpekat det för mig. Jag ser följaktligen ut som ett frågetecken när jag får frågan om jag har fått nåt kul i julklapp. Som om det vore viktigt på minsta lilla sätt.

Något som är långt viktigare än julklappar är att jag nu har koll på att en stor del av familjen är engagerad i ett onlinespel! Jag hörde mormor och ena morbroderns fru sitta och diskutera vad de skulle ta sig till med en snubbe som upprepade gånger anföll mormors stad. Mormor blev till slut arg och skulle "ta och säga honom ett sanningens ord!" om jag inte minns fel. Akta dig snubben. Akta dig.