När jag var två år gammal längtade jag efter en lillasyster så mycket att jag önskade mig en i födelsedagspresent. Att ha en lillasyster att leka med som var bara alldeles ens egen!
Oh, the joy!
Ungefär så tänkte jag nog.
När min mamma lydigt födde mig en lillasyster på min treårsdag blev jag först skitglad och sen skitarg och ledsen och besviken och kanske till och med lite förtvivlad, när jag insåg att jag inte skulle få komma i närheten av gullungen och krama den och pussa på den, eftersom jag var sjuk. Gud, så arg jag var på mina föräldrar!
Det skulle alltså ta ytterligare en stund innan jag insåg att gullungen inte var en gullunge alls, utan mest ett litet skrikbylte som man inte alls kunde leka med. Ett skrikbylte som sedan växte sig större och gjorde det till vana att grabba tag i valfri grej som tillhörde mig, titta bestämt på mig och säga "Min." och vänta på reaktion. Eller börja slåss när man bråkade, och mamma inte såg, för att sedan maratonlipa när man oundvikligen slog tillbaka så att det var man själv som alltid fick skäll. Eller bestämma sig för att ta tillbaka presenter som hon gett en långt tidigare, när hon var arg. (Det där pappershuset du hade gjort på dagis som jag älskade och du tog tillbaka när jag var 9 svider fortfarande, ska du veta!)
Först när hon var runt 17-18 slutade jag känna mig som den överlägset mognare storasyrran till en barnslig liten skitunge, och vi blev lite mer jämlika. Nu är hon en av de roligaste, varmaste (jag börjar lipa här snart, ba' s'att ni vet) och tuffaste brudarna jag känner, som bott i både Italien och Frankrike, tränat MMA och senast klarat fystestet för polishögskolan.
Att hon dessutom har ett hårsvall att dö för gör ju att hon helt klart står väldigt högt på skalan över folk jag inspireras av.
Sen har vi ju de dära två andra.
Tvillingarna som bara "Tja, läget?" för sisådär ett år sedan.
Komma här och vara urgulliga och titta på en med stora ögon när man redan hade en kandidat till tidernas bästa syskon i jackfickan.
Nåväl, jag ger dem ett par år att hinna ikapp så får vi se hur det slutar.
 |
| Hela syskonskaran |
4 kommentar(er):
Åh älskade raraste syrran! SOM jag älskar dig! <3
Förlåt för att jag alltid tog tillbaka presenterna jag gett dig. Speciellt pappershuset som jag inte ens kommer ihåg... Flåt :(
Och förlåt för allt annat hemskt jag gjorde.
Det händer fortfarande att jag får så dåligt samvete för allt elakt jag gjorde mot dig att jag undrar hur du någonsin har kunnat förlåta mig.
Du är min idol syrran. Jag ser upp till dig som fan och skryter alltid om min storasyrra som bor i Tokyo. (Jag håller också på att börja lipa här...)
Jag blev vegetarian för att du var det och jag ville pierca mig för att du gjorde det. Jag har alltid försökt vara som dig för i mina ögon har du alltid varit perfekt.
Jag älskar dig syrran.
AHAH!!!
Jag visste det!!!!!!!!!
Småsyskon är bara ena små härmisar, vad de än säger.
Jag har också gjort en del hemska grejer mot dig, men de pratar vi helst inte om, för då får jag sån ångest.
I stället kan vi säga att vi är kvitt och att allt är förlåtet.
Och så kan vi koncentrera oss på att vara hemska mot de där två nya skitungarna...
Komma här och vara störtgulliga, va.
Sicket sätt!
Deal!
vill inflika att jag tycker ni är jävligt fina alla fyra.
Skicka en kommentar