Det är inte bara för att jag ansvarar för helvetesveckan som det är tyst på bloggen. Minns ni Helga? Som jag brukade gå ut och göra stan med förr om åren, när jag bodde i Japan och inte jobbade på H&M?
Well, sen hon flyttade till Shanghai för några månader sedan har jag inte sett röken av henne, men nu är hon tillbaka på semester i två veckor.
Igår mötte jag upp henne, min Tokyobrorsa och Calle, som jag brukade gå och handla glasögon med när det begav sig. Brorsan träffar jag nästan aldrig längre, eftersom han tydligen missat att jag bytt telefonnummer, och Calle bor inte i Tokyo längre, utan var bara här på affärsresa, som det så fint heter, så det var ett gäng som inte hängt på flera år som möttes upp vid Hachiko igår.
Det började med väldigt mycket mat och ännu mer öl och någonstans på vägen blev vi polers med ett helt gäng salarymen och women som satt vid bordet intill och nog undrade varför fyra utlänningar pratade flytande japanska.
Vi drog också till den där helröda lilla baren, med kristallkronor, i Shibuya där man inte får ta kort, där Brorsan fick för sig att alla skulle dricka pepparvodka. Superäckligt, ifall någon undrade. Det var skitroligt ända fram till att jag stapplade iväg till sista tåget. Jag åkte den långa vägen hem, via Shinjuku, och lyckades missa min station så att jag till slut fick ta en taxi hem i alla fall.
Så här i efterhand kan jag konstatera att även om japanerna alltid förundras över min förmåga att tåla alkohol väl, ska jag inte tro att jag kan dricka ikapp med ett par rejäla svenska grabbar utan konsekvenser... Idag har jag således inte varit särskilt pigg alls, och antingen behöver jag verkligen städa, eller så har jag eventuellt supit bort min kamera på riktigt...
Ett släktkalas där min mor envisats med att kort måste knäppas på alla och envar, där kortknäppandet, snarare än födelsedagsfirandet, har stått i centrum, kombinerat med en very bad hair day resulterar i att jag är trött och lite sur.
Jag har så många bra bilder att blogga, men min bildinpetare till datorn från minneskorta är väck efter flytten... Pilutta.
Jag blir scoutad till höger och vänster här. Senast nån gång för några månader sedan när jag var på jazzbaren. Stammistanten börjar prata med mannen som sitter på andra sidan mig, vilket leder till att vi alla inleder en konversation och slutar med att mannen säger: "Du, har du sysslat med modellande nånting?" Det har jag ju faktiskt litegrann sen jag kom hit och när han frågar om jag skulle vara intresserad är jag först lite tveksam, men när både Go-chan och Ta-chan (de sombra bartendrarna) går i god för honom säger jag: "Tja, varför inte." och han lämnar över sitt visitkort.
Han hör av sig till mig och säger att han har satt en snubbe på att översätta kontraktet till engelska bara så kan vi köra sen. Och jag, som har all tid i världen, säger "Visst." och sen tänker jag inte mer på det. Det går ett par månader och så ringer han mig när jag i princip glömt bort hela grejen och vi bestämmer att jag ska åka över idag och ta lite testbilder.
Stället jag ska till ligger här i Futakotamagawa, så det är inte så meckigt för mig att ta mig dit. Däremot visar sig "stället" vara hans lägenhet, pimpad till fotostudio. "Rim, du är fullständigt dum i huvudet", tänker jag. Varför är det så egentligen? Att man MÅSTE utgå från att män är farliga om man är på tu man hand med dem? Medan vi väntar på att hans chef ska komma visar han några reklamfilmer han har varit med i och drar fram en tjock katalog med likadana bilder på ett hundratal olika människor i, som det alltså är tänkt att även jag ska hamna i. Jag hade ingen aning om att det var en så seriös historia! Tänkte att han, precis som de andra som scoutat mig tidigare, hade nåt slags företag som ville ha ett utländskt ansikte att knäppa lite bilder på. Knäpp, knäpp och så var det klart!
När han sen börjar prata om avgifter och grejer måste jag stoppa honom och bekänna färg. Jag har fått jobb här i Japan, men från och med nästa månad måste jag tyvärr åka utomlands och göra en träninsperiod på nio månader. Och dessutom har jag inte råd att lägga nästan 14 000 SEK i avgift på att vara med i en katalog, hur fin den än må vara...
Besvikelsen som syns i hans ansikte hade lätt kunnat undvikas om han sagt att det krävdes 14 000 SEK för att vara med och leka. Jag förstår att det kanske inte är så svårt att få igen de pengarna om man är med i en katalog som skickas ut till alla reklammakare, men däremot är det nog nästan stört omöjligt om man befinner sig på andra sidan jordklotet. Trots det ber jag honom tusen (nåja, hundra) gånger om ursäkt, för allt besvär jag orsakat honom och känner mig som en snygg, men lite dålig, människa när jag går hem...
Har klippt av mig hälften av håret igen och pimpat mitt DS och min mobil lite... bilder kommer så snart jag hittar usb-grejen till minneskortet i kameran.
Om man inte vet vad en "husbandman" är så är det här en roligt text med till synes helt på måfå valda ord. Det stämmer nog till viss del ändå...
Tack för inspirationen Erika. Jag ska putsa på mina "ta-kort-på-folk-i-smyg-skills".
Idag har jag äntligen köpt en kamera. Jag ville ha en vit från SONY, men när jag fick veta att den omöjligen kunde finnas med engelsk meny eller manual (jag vet inte om jag tror att det är riktigt sant), blev det till slut en sådan kamera som Jakob har fast choklad/guldfärg! Yaaaay! (Jakob är grym på att använda sin kamera. Kolla själva här. )
Och nu kommer Tokyosyndromet också: Allt är på lek, pengar är värdelösa och jag kan köpa vad jag vill. Jag var såhääär nära på att köpa en Paul Smith-plånbok för alldeles för mycket pengar. Men jag besinnade mig till slut. Det var ju, tråkigt nog, "manliga" plånböcker. (Ja, jag svär att de var manliga.) Men om jag hittar de där skorna som jag suktade efter i Göteborg, men inte köpte för att jag aldrig har lagt 4000 spänn på ett par skor, då är jag illa ute mina vänner.
Grupptrycket här är fantastiskt! Idag upptäckte jag att jag hade gått ut med svarta gympadojjor och vita strumpor när jag var halvvägs till stationen. ALLA andra tjejer har högklackade skor i Tokyo (utom de som är för coola, de har converse med tillhörande stil, och ocoola tanter.) Åååh, vilken ångest jag hade. Nu måste jag hitta ett par aningen högklackade skor som jag kan ha när jag tar cykeln. Mina vita skor fick svarta repor när jag cyklade med dem på.
Idag åkte jag ut till den största Bic Camera-affären, och sedan vidare ut till Akihabara, teknikens mecka på jakt efter affären mr. Potato som är full med begagnade spel och konsoler av alla de slag! Det var två år sedan jag var där sist, och då följde jag bara efter en kompis dit så jag har aldrig tagit mig dit själv. Ej heller idag. Mr Potato är inte lätt att hitta utan guide eller någon lokalkännedom.
Änyhow... På väg tillbaka till stationen gör jag det jag gör bäst; går en kringelikrokväg och hittar inte mitt mål: tågstationen. Jag kan tillägga att i jakten på mr Potato lyckas jag ta mig så långt som till nästa station, och det är ganska långt. Jag orkar inte vara dum utlänning och fråga om vägen så jag bestämmer mig för att gå tillbaka till Akihabarastationen. På något sätt hamnar jag på Tokyo-stationen istället utan att ha en aning om hur det gått till. Jag övermannar till slut min ovilja att öva japanska på främlingar och frågar en stationsgubbe hur jag ska åka för att komma hem, och det går väl ganska bra. Jag kommer hem till slut. Jag har säkert gått nära en mil idag... Och så blev jag så trött, så inte blev det någon kamera heller! Jag skäms lite...
Hur mycket japanska kan en människa glömma bort egentligen?! Mycket!!! Jag är numer en idiot på japanska och kan knappt konstruera en enda grammatiskt korrekt mening. Eller skit i grammatiskt korrekt, jag kan knappt konstruera en mening. Ordförrådet är på minus typ. För att inte tala om kanjikunskaperna... de sa: "So long...sucker." för längesen. Men, men jag lyckades i alla fall ta mig till Shibuya idag. Inte helt utan svårighet, mind you. Jag läste stationsnamnet om och om igen för att jag skulle komma ihåg vart jag skulle åka tillbaka när jag åkte hem, men sekunden efter att jag hade gått genom spärrarna var det som bortblåst. Till slut fick jag fråga en tant vad stationen vi var på hette...
Shibuya station är, som många andra stationer, ett ställe med flera utgångar. När jag kom fram gick jag ut genom närmsta utgången och det var dåligt. Jag kände inte igen mig alls, men började gå uppför gatan i alla fall på jakt efter en Bic Camera affär. Jag gick och jag gick och jag vände tillbaka, och gick och gick... och efter en halvtimme hittade jag den "riktiga" huvudgatan. Ingen Bic Camera syntes till och jag började bli hungrig, så jag beslutade mig till slut för att gå hem för att äta lunch. Och precis då hör jag ett svagt "bikku, bikku, bikku, BicKamera". Jackpot! Så nu har jag hittat två potentiella kameror. En snyggt vit och en likadan som Jakob har fast i en härlig choklad/kaffefärg (ja, det är utseendet som är det viktiga här!). Imorgon ska jag försöka hitta en Yodobashiaffär för att se om de har något bättre.
Jag saknade att ha en Rasmus vid min sida idag. De är så jävla bra att ha när man går runt och letar efter saker i Tokyo! Det känns konstigt att inte han är här samtidigt som jag...
Det är jobrdgubbssäsong i Tokyo nu!!!
Jag sov såpass länge vid lunch så att jag inte hann åka in till stan innan jag skulle hämta grabbarna på skolan, så än så länge har det inte blivit någon kamera. Pappa-san sa att jag kunde låna, och eventuellt köpa, hans kamera eftersom han ändå funderat på att köpa en ny. Jag vet inte riktigt om jag vågar köpa den eftersom jag suktat efter en helt ny som jag vill välja själv så länge. Samtidigt så har jag fått tillbaka exakt samma oro för att pengarna ska ta slut som jag hade förra gången...
