Köpenhamn, Köpenhamn

När jag kom hit hade jag målet att ändra uppfattning om Köpenhamn och dess invånare. Solen har skinit (jo, det heter så... "skinit"!) alla dagar. Jag har ätit god mat, träffat många som varit borta på annat håll i H&M Team: Japan, samt lärt känna några andra lite bättre.

Apropå mat bestämde några av oss för att gå till RizRaz, en vegetarisk buffé på en parallellgata till Strøget. Vi satt ute och åt när jag tittade bort mot andra sidan gatan och fick se en affär där de hade "eskimo art". Nu är det underligt bara det, men faktum är att jag insåg att jag hade ätit på samma ställe en gång förut. Det var den gången jag och en bunt Lisebergare åkte till Köpenhamn för att gå på Tivoli och alla var så himla otrevliga mot oss. En av dem var faktiskt servitrisen på RizRaz, som hetsade oss att betala mitt i maten för att hon skulle sluta sitt pass snart. Hon fick ingen dricks.

Och igår träffade jag på en klasskamrat från gymnasiet som var ute och gick på stan med sin pojkvän. Jag har nog inte sett henne sen vi tog studenten, men hon var en sån som jag beundrade för att hon alltid var rättvis (är inte det en bra egenskap att bli beundrad för, så säg!) och ganska okonstlad, trots att hon umgicks mycket med ett aningen slutet tjejgäng.

Och förutom skinande sol och god mat (Tyvärr hittade jag inte mycket att shoppa, men klädmodet här var en frisk fläkt jämför med Oslo ändå) har jag lärt mig en massa nya grejer och blivit påmind om en massa gamla och känner att jag vill tillbaka till min butik för att justera lite i våra jobbrutiner.

Slutsummeringen blir att Köpenhamn får: ☆☆☆ (Tidigare var rankningen en negativ stjärna, så det är ett ganska stort skutt.)

Köpenhamnsborna kan jag dock inte alls utvärdera. Jag har i princip bara hunnit träffa en enda. Men den som cyklade på en i Teamet utan att säga förlåt inan de körde förbi den svärande teammedlemmen, säger mig att det kanske var lika bra...

Och så bär det iväg igen!

En bra avslutning på en bra dag när man får ge bort mat till grannen eftersom man lagat för mycket yakisoba. Vanligtvis hade jag nog sparat det för att ha som lunch imorgon, men nu ska jag, och hela Japan Teamet, åka till Köpenhamn i morgon för att ha en en vecka lång kurs i logistik. Ska bli intressant faktiskt. Och nu får jag en hel vecka på mig att hitta nåt som är positivt med Köpenhamn! Förhoppningsvis slipper ni blogginlägg om oartiga danskar till förmån för inlägg om fina, ovanliga kläder och butiker. Många av mina absoluta favoritmärken i klädväg är danska: St-Martins, Nümph och d'AHrling, för att nämna några. Danskar må vara oartiga*, men det här med design, det kan de!

Och nu kanske jag ska packa. Redan klockan 05 i morgon bitti ska vi mötas nere i entrén.

* Alla danskar är naturligtvis inte oartiga. Bara alla som jag har träffat hittills...

Det blir ingen "Omelett!"

Jag blir scoutad till höger och vänster här. Senast nån gång för några månader sedan när jag var på jazzbaren. Stammistanten börjar prata med mannen som sitter på andra sidan mig, vilket leder till att vi alla inleder en konversation och slutar med att mannen säger: "Du, har du sysslat med modellande nånting?" Det har jag ju faktiskt litegrann sen jag kom hit och när han frågar om jag skulle vara intresserad är jag först lite tveksam, men när både Go-chan och Ta-chan (de sombra bartendrarna) går i god för honom säger jag: "Tja, varför inte." och han lämnar över sitt visitkort.

Han hör av sig till mig och säger att han har satt en snubbe på att översätta kontraktet till engelska bara så kan vi köra sen. Och jag, som har all tid i världen, säger "Visst." och sen tänker jag inte mer på det. Det går ett par månader och så ringer han mig när jag i princip glömt bort hela grejen och vi bestämmer att jag ska åka över idag och ta lite testbilder.

Stället jag ska till ligger här i Futakotamagawa, så det är inte så meckigt för mig att ta mig dit. Däremot visar sig "stället" vara hans lägenhet, pimpad till fotostudio. "Rim, du är fullständigt dum i huvudet", tänker jag. Varför är det så egentligen? Att man MÅSTE utgå från att män är farliga om man är på tu man hand med dem? Medan vi väntar på att hans chef ska komma visar han några reklamfilmer han har varit med i och drar fram en tjock katalog med likadana bilder på ett hundratal olika människor i, som det alltså är tänkt att även jag ska hamna i. Jag hade ingen aning om att det var en så seriös historia! Tänkte att han, precis som de andra som scoutat mig tidigare, hade nåt slags företag som ville ha ett utländskt ansikte att knäppa lite bilder på. Knäpp, knäpp och så var det klart!

När han sen börjar prata om avgifter och grejer måste jag stoppa honom och bekänna färg. Jag har fått jobb här i Japan, men från och med nästa månad måste jag tyvärr åka utomlands och göra en träninsperiod på nio månader. Och dessutom har jag inte råd att lägga nästan 14 000 SEK i avgift på att vara med i en katalog, hur fin den än må vara...

Besvikelsen som syns i hans ansikte hade lätt kunnat undvikas om han sagt att det krävdes 14 000 SEK för att vara med och leka. Jag förstår att det kanske inte är så svårt att få igen de pengarna om man är med i en katalog som skickas ut till alla reklammakare, men däremot är det nog nästan stört omöjligt om man befinner sig på andra sidan jordklotet. Trots det ber jag honom tusen (nåja, hundra) gånger om ursäkt, för allt besvär jag orsakat honom och känner mig som en snygg, men lite dålig, människa när jag går hem...

Red Hot Chilipeppers

Red Hot Chilipepperskonsert i Tokyo Dome igår. Innan konserten börjar uppmanas vi att inte tända tändare eftersom det är en fara för brandsäkerheten. Däremot får vi mer än gärna använda våra mobiler om vi känner oss nödgade att tända någon form av ljus till en låt.

Japansk konsertpublik är något helt fantastiskt. Först och främst, ett helt hav av svart hår. De är relativt tysta mellan låtarna och de galna applåderna är nästan som om de vore koreograferade: I början av en låt, i slutet, refrängen och i en och annan bridge när bandet öser på som bäst.

Det var galet härlig energi. Själva RHCP var... som sin musik - energisk och samtidigt slätstruken. Under hela konserten yttrade de sammanlagt fem ord vilket var en stor besvikelse. Man vill ju känna att man verkligen är där, att DE verkligen är där, men som de uppträdde kunde jag lika gärna suttit hemma med musiken på högsta volym istället.

En grej som inte alls var kul med artig japansk konsertpublik var att när bandet går av scenen efter att ha spelat i två timmar och säger "hejdå". Japanerna klappar och vrålar sin uppskattning en stund, men sen börjar de gå därifrån.

"Vänta, vänta, det är ju en lek!!!" vill jag ropa. "De säger hejdå och går sin väg och vi klappar ut dem igen!" Men japanerna fortsätter envetet att gå mot utgångarna. Vi fick inte höra "Under the Bridge" och jag sätter min högra arm på att den var med i encore-låtarna. Undrar hur förvånade bandet var backstage. "Va...? Men alltså grabbar... Alla går nu...?"

En bild...

Jag tänkte blogga om hur jag hängde med Edo och Vincent med deras laid-back japanskagäng igår. Tänkte blogga att det var ett lustigt gäng med en ca 40-årig (riktig) mangatecknare i spetsen som drog till en izakaya i Kokubunji och att jag tänkte: "Hoppas verkligen att jag inte blir kidnappad" när jag åkte ensam i bilen med honom, eftersom alla de andra cyklade.

Och på izakayan blir vi tvungna att byta bord efter ett tag för vi är så många, och då passar tjejen som suttit bredvid mig på att se till att jag hamnar bredvid hennes killkompis. Om det inte hade hänt så många gånger förut hade jag kanske inte tänkt på det, men nu tittar jag istället med svart blick på Edo som sitter mitt emot mig... som om han skulle kunna rädda mig...

Jag blir så less. Egentligen är det inget att bry sig om. Men när tjejen först säger: "Prata med honom!" och lite senare: "Han har ingen flickvän..." vill jag skrika i ren frustration. Men det gör jag inte... för de är japaner, och det är så här man gör. Inga konstigheter alls.

I ren protest pratar jag knappt med den stackars killen alls. Synd om honom. Han har säkert ingen aning om vad hans intrigerande tjejkompis håller på med...

När jag går insisterar mangatecknaren på att följa mig till tåget. Jag väser åt Vincent att han får ta och följa med. Antagligen är mangatecknaren bara artig, de är så jävla artiga ibland, men jag vill inte riskera att bli bjuden på resa till Hawaii igen om jag lämnas ensam med honom... Bli artighets-bjuden på resa till Hawaii....

Allt det här tänkte jag blogga om... men jag orkar inte. Istället får ni hålla till godo med en bild från kvällen i fråga...