mera hattande

Ja, kära bloggläsare. (Alla 12 eller hur många ni nu kan vara...)
Här ser ni mitt senaste hattande.

En stor, gul solhatt.
Som jag ska ha.
När jag åker till Bali om 2 veckor.
Kan nog bo i den om jag har lust.
Fast det ska jag inte.
Ska bo i en villa några meter från havet.

Bali.
Ett sån't där drömresemål som låter så exotiskt.
Så långt borta att man förmodligen aldrig kommer åka dit.
Någonsin.
Men nu ska jag det.

Ihop med fyra goda vänner dessutom.
Jag vet inte.
Jag kanske bara hittar på.
Det låter ju faktiskt lite för bra för att vara sant, gör det inte?

Jo.

Så måste det vara.

Åka bort

Alltså, man vet ju inte hur länge man blir i Japan, egentligen.
Och en plats man måste besöka minst en gång, åtminstone när man har bott här ett bra tag, är Okinawa.
Har jag hört i alla fall.
Det jag vet om Okinawa, om vi ska dra det i stora drag, är:
Det är en tropisk ögrupp nånstans söderut i Japan.
De har sjukt god mat. Sjukt god.
Det finns fina stränder.
Man kan snorkla.

Jag tänkte mest åka dit och göra ingenting.
Om en månad ungefär.

Beirut

Jomensåatteh, jag drog till Beirut i två och en halv vecka för att hänga med familjen som var där på semester. Jag tänkte att jag skulle försöka beskriva Beirut för er, men det är lite svårt. Det ser typ ut som överallt annars (med undantag för de fallfärdiga/ofärdiga husen som fanns precis överallt).
Maten är typ som överallt annars. (Nej, nu ljuger jag. Vi åt nästan bara kött. Gott grillat kött. Och min nya favorit: tawouk som är grillade kycklingbitar i någon helt fantastisk sås!)
Och shoppingen var rätt fräsig (men inte en enda jävel log mot en i butikerna).
Och folk såg ut typ som de gör hemma (i alla fall en del som jag kunde svurit var svenska på grund av det linblonda håret och de ljusa ögonen), fast med undantag för de beslöjade kvinnorna förstås.
De beslöjade kvinnorna var ganska roliga att titta på.
Inte sällan hade de en sjal på huvudet, men samtidigt en outfit som, förvisso inte lämnade någon hud bar, men ändå satt åt så tajt att man såg varenda sena på kroppen. Jag fattade inte riktigt poängen med det där.   More power to ya, sister, och allt sån't där, men då kan de ju lika gärna ta av sig slöjan också och vara fria på riktigt, tänkte jag, men samtidigt orkade jag såklart inte bry mig sådär helhjärtat.
Och just det, den stora moskén på bilden är den där Libanons forna president ligger begraven.
Till vänster om den stora moskén fanns det en stor kyrka.
Sida vid sida.
Det tyckte jag var fint.

Men....grrrfgnhhh

Fan, vad jag hatar att boka biljetter via japanska resehemsidor.
Så sjukt frustrerande och svårbegripligt.
På en av sidorna får man bara boka flygbiljetter med återresa inom 3, 5, 6, 10, 14 eller 45 dagar.
Jag vill vara borta i 9 dagar.
Hur fan gör jag dåååå?
Just nu har jag lämnat över biljettbokningen till min japanska resekamrat.
(Som inte riktigt verkar inse hur snabbt biljetter försvinner så här "nära inpå" resedatumet).
Så kan jag fixa hotell i Thailand.
På svenska hemsidor.
Fint tänkt, där.

Thailand i vinter?

Jag tänkte jag skulle levla upp som svenne och åka till Thailand i vinter.
Nån gång i slutet på januari, när man mest vill ta livet av sig för att det är så jäkla kallt och tråkigt.
Ligga strand, käka papaya, bli riktigt brun (inte orange).
Koh Samui verkar vara poppis.
Och nej, jag vill inte ha det "äkta, oförstörda Thailand".
Tänker inte turista och utforska det minsta.
Bara ligga stranden.
Göra in-gen-ting.
Vad säger ni?
Någon som har varit där och kan tipsa?

New York

Jag tycks aldrig komma till den biten av resan som tillbringades i New York. Kanske för att det är så mycket att beskriva. Den staden lämnade intryck av det mer bestående slaget.
När jag befunnit mig i staden i ungefär 30 minuter ville jag, på blodigt allvar, flytta dit.
Någonting om hur människor interagerar med varandra.
Eller kanske det faktum att människorna interagerade med varandra.
Främlingar.
Som pratar med varandra.
Skrattar.
Skämtar.

Och det intrycket har hållit i sig.

När jag kom tillbaka till Tokyo kände jag, för absolut första gången någonsin, att den här staden är över för min del. De första dagarna äcklades jag rentav av hur lite man interagerar med andra människor, i en stad där det bor så otroligt många.

Där man aldrig möter någons blick på gatan med flit.
Där man vänder bort blicken, om man nu skulle råka få ögonkontakt av misstag, utan tillstymmelsen av ett leende.
Där man nästan inte finns.
Där jag själv märker att jag plötsligt inte känner lika mycket.
Där jag visst långsamt förvandlas till en robot.

Jodå, jag har bott här så länge nu att jag blivit assimilerad.
Jag ler inte längre mot folk på gatorna, och med mitt promenad-pokerface skulle jag kunna spela hem en smärre förmögenhet, om jag bara visste hur man spelade poker.

Och det är väl synd.
Ett slöseri med leenden och så vidare.
Så jag nu har jag siktet inställt på New York.
Ge mig ett år eller så bara.
Sjukt massa pengar och en plan – näst på "att göra"-listan.

Jag var i Nya Zeeland en sväng...

Min tre veckor långa resa runt halva jorden började som ett galet infall. "Om det ska kosta så här mycket att åka hem (SEK 15.000 och uppåt!) att åka hem kan jag ju nästan lika gärna köpa en jordenruntbiljett!" skämtade jag lite med mig själv. Och insåg sedan att jag faktiskt skulle kunna det på riktigt.

Jag slängde iväg ett mejl till Kilroy Travels med ett gäng namn på städer och bad dem välja ett antal destinationer. Nya Zeeland blev således den första.
Sen kom jag naturligtvis på att det var vinter där och kortade ner min vistelse från tre nätter till en natt.
Det skulle jag inte gjort.

Det tog immigrationsmänniskan på flygplatsen hela 40 minuter att tro på att jag verkligen hade tagit en 23 timmar lång omväg på vägen till Los Angeles "bara för att jag ville åka till Nya Zeeland" för en natt.
Aldrig varit med om maken till strikta, sura, buttra, bittra immigrationsmänniskor! Och så gick de igenom allllt mitt bagage. Testade mina speglar och min kameradisplay för knark. Hittade inget, och lät mig motvilligt passera.

Stack genast till turistinformationen, hittade en grej om att dyka med hajar och bad dem ringa och kolla direkt! Det blev inget dykande av dock, eftersom alla barn hade vinterlov och hade bokat upp alla platser, de giriga jävlarna.

1. På de två dagar jag hade att utforska Auckland till lärde jag mig många saker: 
2. Man fryser jävligt mycket om fötterna om sandaler är de enda skor man har när det är 15 grader kallt, och man tillbringar större delen av dagarna utomhus.
3. Det finns ansiktskrämer med MODERKAKA i sig på Nya Zeeland
4. Det springer inte omkring några Kiwifåglar på gatorna, eller ens parkerna i Nya Zeeland. (Besviiiken!)
5. Nya Zeeländarna är väldigt stolta över sina Maori, dvs ursprungsbefolkningen. 
6. Öööhh, Nya Zeeländarna är rätt tjocka! Visste ni det?! Jag blev jätteförvånad!

Kallt om fötterna i sandaler lärde jag mig mest av allt.

Annars måste jag säga att det inte var helt olikt Göteborg, förutom att det var jävligt många palmträd  för att vara mitt i vintern...

Här kommer några slumpmässiga bilder:

Nyanländ. I motljus.

Nån... park.

Kunde svära på att jag befann mig i Göteborg just här!

Kiwifågel på museum.

Hostel jag bodde på.

Hemma igen.

Tillbaka i Tokyo med ett fulladdat minneskort, tusen saker att skriva om, men väldigt mycket annat att göra i veckan. Håll utkik, snart kommer jag börja blogga om min sjukt episka resa.

Alltså ni får ursäkta, medan jag spärrar in den angstiga, låtsaslikgiltiga, 15-åringen inom mig, och larvar ur totalt nu. Huuuuuur ball är det att jag ska få åka hit om bara ett par dagar?!!

Jag har drömt om att åka till Californien sedan jag var 10 år gammal. För 15 år sedan var det inget snack om nåt jävla Japan och Tokyo, utan det var Californien och LA mitt lilla hjärta drogs till. Skrev till om med en låt om det när jag gick på mellanstadiet. Det ni! (Och med den kunggörelsen dog nog min inre 15-åring av skam! Hepp!)

Det ska bli sjukt spännande att äntligen få åka dit och bara vara där. Shoppa på Rodeo Drive, kolla in Hollywood och Venice beach.... Jag har ingenting speciellt planerat, så om det är någon som har varit i Los Angeles och har några tips på bra ställen att besöka, får ni gärna dela med er!

I'mma goin' to the States, ma!

Bokade och bekräftade just min jorden-runtbiljett, som nu blev mer av en USA-biljett när jag insåg att det är "vinter" på Nya Zeeland. Har en strikt policy om att inte betala pengar för att åka till vinter, hur mild den än månne vara. Så nu blir det bara en blixtvisit på Nya Zeeland, och fler dagar i New York i stället. Så är ser slutligen destinationerna ut:

Nya Zeeland, en dag.
Los Angeles,  fyra och en halv dag.
New York, sex och en halv dag.
Wien, en dag.
Göteborg, sex och en halv dag.
Och sen tillbaka till Tokyo igen.

Kunde alltså inte hålla mig från att åka hem en sväng också. Har ju ett gäng skitungar att bekanta mig med därhemma. Tvillingarna växer fort!

Around the World

Det var tänkt att jag skulle ta en långsemester i år.
Åka hem.
En tre veckor lång semester med gullande med små tvillingkids och mys med vänner och familj.

Det här kommer att låta helt sjukt, men jag har senaste tiden kommit på mig själv med att sakna Göteborg. Längta efter de välbekanta gatorna där man känner till (eller åtminstone tror att man känner till) varenda fik, varenda ölhak, varenda gatsten.

Men så blev min semester flyttad några veckor. Rätt in i högsäsongen.
Så nu kostar biljetten hem nästan lika mycket som en jordenruntresa.
Och jag är ledsen, men oavsett hur mycket jag saknar Göteborg och min familj och mina fina vänner därhemma så kan jag bara inte lägga så mycket pengar för en sketen tur- och returbiljett till Sverige.
Men däremot kan jag lägga så mycket pengar på en faktisk jordenruntresa.

Så nu leker jag lite med tanken...

Tokyo - Sydney - Nya Zeeland -  Los Angeles - New York

Hur låter det?

Asakusa & Mangacafé

Framför tempelingången.

Utanför ett litet tempelskjul där en munk satt instängd och mässade väldigt vackert för sig själv.

För kallt tyckte vi och slängde in oss på ett mangacafé och kollade på Benjamin Button i några timmar.

Drack oss mätta på jordgubbsslushies och läste femton olika tidningar.

20100310

Jag, just nu.
Sömnig som fan och paralyserad av resfeber.
Har packat det allra mesta, bara datorn kvar, och måste egentligen bara plocka i ordning mitt rum och dammsuga. Det är fem timmar kvar till jag måste vara på flygplatsen, men med tanke på min historia med Narita flygplats, det vill säga att jag i 50% av fallen när jag reser från Tokyo är farligt nära att missa mitt flyg, tänkte jag börja röra på mig snart.

Eftersom jag kommer tillbaka den 17:e, men inte behöver börja jobba förrän den 20:e tänkte jag dessutom ta en sväng förbi Osaka och hälsa på i den nya butiken och kolla hur min trainee sköter sig (förväntar mig ingenting mindre än extraordinärt!) och passa på att träffa en tjej jag jobbade ihop med i Göteborg som är här som support för Osaka-teamet.
Så när jag kommer till Shinjuku måste jag inte bara fixa biljett till flygbussen, utan dessutom till Shinkansentåget som tar mig till Osaka...

Men... fortfarande.
Sitter här fastfrusen.
Det är som om en del av mig vill att jag ska stressa till flyget och med hjärtat i halsgropen undra om jag kommer hinna med mitt plan eller inte...

Re-entry permit: Japan!

Yay!
Jag fixade det!
Nu får jag komma och gå som jag vill i tre år.

Allt jag behövde göra var att åka till Shinagawa stationen på JR Line, Gå ut genom Konan-utgången och följa skyltarna som sa: "Invandrarbussen häråt!".

Sen var det lite gissningslek när man väl kom fram.
Japansk byråkrati, sörrni, är lite som att leka detektiv.

Först tar man en nummerlapp som är, bokstavligt talat, hundra nummer fram. Sen fyller man i två blanketter, varav den ena kräver att man klistrar på ett märke av något slag. Eftersom jag ville ha återinträdesbiljett för fler än ett tillfälle (lite som säsongskort på Liseberg) skulle mitt märke kosta 6000 yen i stället för 3000 som det kostar att skaffa re-entry permit för en enda fjuttig gång.

Men att man måste gå ut från immigrationsverket, ner för trappan och in i am/pm närbutiken på första våningen för att köpa det här märket är det ingen som talar om för en. Det måste man lista ut själv!

Men jag gjorde det!
Och behövde nog inte ens vänta en timme på att allt skulle bli klart.

Duktig idiot?

Firade med en matcha (grönt te) frappuchino från Shinagawa Starbucks.

Jag visste väl...

...att jag hade en baktanke med att ha två lediga dagar innan jag åkte till Sverige, istället för att hoppa på första bästa flyg från Tokyo så fort semestern kickade in.

Insåg just, under en telefonkonversation, att jag inte har ett re-entry permit.

Kan ni gissa vad man behöver ett sånt till?

Kan ni, kan ni, kan ni?

Juuust det.

Det är ett sånt man måste ha om man vill komma in i landet igen... jaaahaaa...

Typisk "bra grej att ha fixat innan man reser", så de inte börjar gråta, eller snarare, så man slipper begå seppuku när man kommer till flygplatsen och inser att man absolut inte har ägnat en tanke på det här med re-entry permits.

Men eftersom jag var ett smärre geni när för ett par månader sedan planerade min resa har jag nu precis lagom med tid för att hinna sticka och fixa det i morgon.

Hepp!

Guldbloggaren återuppstår!

En av mina absoluta favoritbloggar, Tokyo Tidbits, har återuppstått efter en viss tids relativ tystnad. På den tiden när jag befann mig utanför Tokyo och Linda var kvar satt jag och mysläste hennes blogg och mindes sentimentalt allt det fina, tokiga med Tokyo och Japan. 

Sen flyttade hon nånstans, Malmö kanske, och inlägget blev färre och det verkade som om bruden var på väg att tröttna på sin egen blogg. Nu har hon road trippat i USA, åkt till Kenya och hängt med massaier och flyttat till RES för att blogga där. 

Om alla springer in på RES hemsida och skriver kommentarer på hennes blogg nu så kanske Linda blir skitglad och skriver skitmånga välskrivna inlägg (Hur vet man att en blogg är välskiven? Den använder till exempel inte ordet "skit" för att förstärka andra ord...) om allt möjligt i hela världen och vi kanske lär oss nåt nytt. (Typ att indier käkar mest guld av alla... Det visste ni säkert inte, va?)

Gör det, gör det, gör det! 

Klicka här och hitta Lindas Travel Tidbits till vänster.

Shut up and pack, beyotch.

Jag vägrar sova.

Vägrar sova, dels för att jag ska kunna sova på resan i morgon,

och dels för att jag inte har packat klart riktigt än.

Sådär ett par timmar innan avresa.

Och jag bävar lite inför den här resan nu.

Eller, just den här finurliga fyra timmar långa väntan i Köpenhamn...

Det känns som om det är stor risk att jag somnar på flygplatsen och inte kommer längre än så. Och så blir jag tvungen att göra alla besvikna.

"Sorry, alltså. Men jag kom inte längre än till Köpenhamn..."

Jag måste sucka lite åt att den 45 minuter långa sträckan från Göteborg till Köpenhamn försinkar mig med fyra timmar. Det är bara lite mindre än halva flygtiden från Köpenhamn till Tokyo som är på 10 timmar. 

Ey... vänta lite.

Nu känns det som om jag är på väg att trassla in mig i orden...

Borde jag kanske bara hålla käft, såhär halv fem på morgonen och gå och fortsätta packa?

Mm, tror nog det.

Hej, så länge.

Det hänger på håret, änna... packningen alltså...

Det vore skönt med lite förändring! tänker jag och köper på mig en hårtoning i svart.

– Eeeh, säger min hjärna någonstans i fjärran.

– Det är inte så att du ska flytta till Japan alldeles strax?

– Fan snackaru om? Här snackar vi förändring! säger jag och ägnar en hel timme av min dyrbara packningstid till att färga håret och läsa Sara Lövenstams bokmanus online.

Och sedan ytterligare lite tid till att skriva en kommentar på hennes blogg där jag nästan hotar med stryk. 

Jag har faktiskt viktiga saker för mig här och då är det jävligt fräckt att lägga upp en intressant klump text för vemsomhelst att läsa, kantyckas.

Fast nu är håret svart i alla fall.

Känns bra.

– Mm, jättevågat. Stooor förändring, säger min hjärna och jag kan nästan känna hur den tittar lite föraktfullt på mig.

Och så inser jag plötsligt, nu, medan jag skriver det här, att jag ska flytta till Japan.

Alla är svarthåriga i Japan. 

Åh, idioti, du är min vän i packningstristessen.

Time's up!

Nu tog det stopp.

Fikastopp.

Inte en enda aktivitet till kan jag klämma in om jag ska hinna med att packa också.

Jag vill tacka alla som medverkat i fikamaratonet hittills och påminna de andra om att det kommer fler chanser.

Om sisådär ett halvår eller så...

Jag avlider!

Nu har det hunnit ikapp mig.

Det här med att bosätta sig i städer som kryper in under skinnet på en, träffa underbara människor för att sedan åka därifrån utan att veta om eller när man återvänder...

...det tär på en.

Varje steg jag har tagit idag har gjort ont i hjärtat. 

Tittat extra hårt på allting omkring mig.

Sista gången, sista gången, sista gången, ljuder det i mina öron,

medan hjärnan gör sitt bästa för att memorisera varenda syn, vartenda ljud...

Och jag skriker åt den att lägga av.

Lägg av för fan, det är inte roligt!!!

Kan vi inte bara ha det som förut?

Jag menar, det här med att lämna städer, vi har gjort det förr.

Med precis samma känsla av "neeeeeeej!!!!" och se!

Vi kommer alltid tillbaka.

Det är aldrig "sista gången".

"Sista gången" är bara skitsnack!!!

Så lägg av nu.

Det är faktiskt jobbigt.

Nu kör vi på som vanligt, va?

Ok?

Ok.