Nu har det hunnit ikapp mig.
Det här med att bosätta sig i städer som kryper in under skinnet på en, träffa underbara människor för att sedan åka därifrån utan att veta om eller när man återvänder...
...det tär på en.
Varje steg jag har tagit idag har gjort ont i hjärtat.
Tittat extra hårt på allting omkring mig.
Sista gången, sista gången, sista gången, ljuder det i mina öron,
medan hjärnan gör sitt bästa för att memorisera varenda syn, vartenda ljud...
Och jag skriker åt den att lägga av.
Lägg av för fan, det är inte roligt!!!
Kan vi inte bara ha det som förut?
Jag menar, det här med att lämna städer, vi har gjort det förr.
Med precis samma känsla av "neeeeeeej!!!!" och se!
Vi kommer alltid tillbaka.
Det är aldrig "sista gången".
"Sista gången" är bara skitsnack!!!
Så lägg av nu.
Det är faktiskt jobbigt.
Nu kör vi på som vanligt, va?
Ok?
Ok.
5 kommentar(er):
men gå inte och dö nu. jag har ju väntat i över ett halvår på dina lyxkramar. om du dör nu så är det officiellt ブーフー・フォア・ユー
Jag kan fan inget lova.
Mitt hjärta.
Aj.
"Vi kommer alltid tillbaka"
Jo, det tror jag att man gör, om stället verkligen betyder något för en.
Men hur hälsosamt är det att alltid vara delad...? :/
Jag vet hur det känns...
Jag fick igen ont i hjärtat efter din post...akn skriva under dit varenda ord...
:(
p.s jag vet inte än varför du skall till Gbg, läser dina posts baklänges nu.Var ju helt övertygat att du är i Tokyo nu, därför kom hit för att jag saknar staden så...
kram
Skicka en kommentar