Quit bugging me while I breathe!

Och jag vaknar tjugo i sex med lite ont i hjärtat.

Jag har drömt om hong kongneser och katter.

Hong kongneser som ligger i ens famn och säger "Men vi är ju som gjorda för varann...!" 

och katter som följer en vart man än går.

Och visst, det är fint, mitt liv.

Fint att kunna flytta runt och se nya platser, träffa nya människor.

Underbara, fina människor... som sedan ligger och skaver mot ens medvetande.

Lite som om de gör anspråk på en del av ens syre och gör sig påminda i varje andetag.

Och det finns inte minsta lilla man kan göra åt saken.

Förutom att hoppas att man inte är helt ensam om syrebristen.

Att den spänner över hela jorden och bort till Hong Kong.

Det gör den nog.

Jo.

Vi säger det.

Så. Punkt.

English:

I miss you guys so fucking much.

And I hope you miss me too.
Hahah.