Hon är två, klockan.
Två på natten och jag,
jag är utmattad.
Så ända in i märgen trött.
Och jag tittar ut genom mitt fönster och ser staden.
Hong Kong.
Mitt hem de senaste månaderna.
Och Mia Skäringer skriver att man ska gråta för allt det vackra.
För allt det sorgliga.
Men allt som är vackert är ju sorgligt.
I sin förgänglighet.
Och kanske, bara kanske, har tröttheten äntligen hunnit ikapp mig.
Så jag gråter.
Stora, runda tårar, gråter jag.
För staden.
För de vackra människorna.
För allt som inte blev.
För den jag själv har blivit.
Men det är okej.
Faktiskt.
Bara det att det finns så mycket fint.
Att gråta för.
1 kommentar(er):
det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
därute gick hemulerna med stora tunga steg,
långt borta hörde mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
Skicka en kommentar