Illusionen av ett liv

Hon är två, klockan.

Två på natten och jag,

jag är utmattad.

Så ända in i märgen trött.

Och jag tittar ut genom mitt fönster och ser staden.

Hong Kong. 

Mitt hem de senaste månaderna.

Och Mia Skäringer skriver att man ska gråta för allt det vackra.

För allt det sorgliga.

Men allt som är vackert är ju sorgligt.

I sin förgänglighet.

Och kanske, bara kanske, har tröttheten äntligen hunnit ikapp mig.

Så jag gråter.

Stora, runda tårar, gråter jag.

För staden.

För de vackra människorna.

För allt som inte blev.

För den jag själv har blivit.

Men det är okej.

Faktiskt.

Bara det att det finns så mycket fint.

Att gråta för.

Gråtbanan och hatyoghurt

Liillebrorsan i familjen kommer hem från skolan och totalt ballar ur över mellanmålet. Plötsligt vill han inte ha någon banan. Han HATAR banan och yoghurt med fruktbitar i också. Det är skitäckligt, och trots att han glatt smällt i sig bananer många gånger tidigare när de får fruktsallad till mellanmål så totalvägrar han nu. Inte ens en kvarts banan vill han ha och yoghurten är också dum och jag är också dum och underläppen skälver och tårarna bränner i ögonen och hotar att trilla fram en efter en.

När storebror på skämt tar upp en bananbit och försöker mata lillebror med den och lillebror blir kladdig om munnen är det droppen! "Jag äter däruppe!" deklarerar han med förakt i rösten och tar sin frukttallrik och klampar argt upp för trappan. Storebrorsan går upp en stund senare och ropar "Lillebror spolade ner bananbiten i toaletten!!!" och man hör gråten i rösten när lillebror ropar ner för trappan "DET GJORDE JAG INTE ALLS!!!" Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på när lillebror är så lättstött som han är så jag går upp till honom och tjuvar till mig lite kroppskontakt. Klappar honom på huvudet, petar honom lite i magen, och sitter i princip och halvkramar honom, under förevändningen att jag försöker kittla honom såklart, och döm min förvåning när han faktiskt mjuknar upp och långsamt blir på bättre humör!

Det är lite svårt det där. Hur mycket jag än har velat så har grabbarna tagit lite avstånd från fysisk kontakt. Och jag fattar, de är ju i den åldern, men nu satt jag och bara myste med lillebrorsan och hela eftermiddagen och kvällen har han varit lite... kelig (på ett lagom busigt sätt såklart) men det är verkligen skitmysigt! Jag myser på ett sätt som jag minns från när jag var lisebergskanin och fick gratis kärlekskramar från barn dagarna i ända. Gott folk... gå ut och kramas lite! Tjuvkramas om ni måste!

Oväder.

Det regnar i världens bästa stad. Och inte så lite heller. (Såklart inte. "Lite" existerar inte här.) Det är regn och blixt och dunder så att huset skakar i grunden. Ett oväder värdigt Göteborg nästan!

Så jag passar på att ta ett snack med Papa-san. Jag borde gjort det för längesen, men konflikträdd som jag är har jag skjutit upp det en miljard gånger. Självklart visar det sig att jag inte har någonting alls att oroa mig för egentligen. Det som är obehagligt är att komma på en bra inledning. "Vad ska jag säga för att få fram det jag tänker, utan att det låter anklagande/gnälligt/får honom att inta försvarsposition?" (Svaret är givevis den klassiska: "Jag känner att...")

När jag väl tagit mod till mig och krystat ur mig inledningsfrasen går det riktigt bra. Vi pratar avslappnat och jag lyckas till och med låta bli att lipa. (Jag är en sån där jävel som ofrivilligt får klump i halsen när det pratas om jobbiga saker om jag börjar känna mig överkörd, men den här gången går det alltså bra.)

Jag har tuffat till mig i Tokyo. Om ett halvår kommer jag ha ett hjärta av sten och inte ens när vinden blåser hårt i mina ögon ska ni få se mig fälla en tår! Hah!