Ain't no moneky buissness här inte!

Jag har seriöst Hong Kongs finaste gitarrlärare. 

Daddy är jordens larvigaste människa när man umgås i grupp,

men förvandlas till seriös och pedagogisk närhelst när han ska lära ut nånting.

Och så kan han få en rynka mellan ögonbrynen och sucka djupt,

som om han vore hundra år gammal (25) och säga:

"I know, maybe you thinking that you learning guitar...

But actually I teach you about music." när man undrar varför man måste komma ihåg just den här, till synes meningslösa, musikteori-grejen.

Och då lyckas han låta så vis och myndig att jag inte ifrågasätter honom nåt mer.

Bara nickar och accepterar.

Det här är allvarliga grejer. 

Musik.

Allt är Oprahs fel

Hjälp mig, jag är livrädd.

I morse när jag skulle gå hemifrån hittade jag inte mina nycklar. Ingenstans var de, vilket kändes osannolikt eftersom jag bevisligen hade tagit mig in i lägenheten med dem kl 21 kvällen innan. Jag fick till slut impulsen att öppna dörren och se efter om de satt kvar i nyckelhålet. "Vilken tur!" tänkte jag, samtidigt som jag inte kunde låta bli att tycka att det var lite läskigt att vem som helst hade kunnat trampa in här under natten när jag låg och sov. Jag tänkte inte så mycket mer på det förrän jag slog på tv:n idag och slötittade på slutet av ett Oprah-avsnitt som handlade om instinkter och hur man gör sig själv en björntjänst genom att avfärda dem som befängda när det gäller ens egen säkerhet. Gästen som var hos Oprah var en kvinna som hade fått känslan av att nåt var skumt i hennes lägenhet "Var inte den lampan tänd när jag gick hemifrån?" och såna saker, som till slut hade satt upp en kamera i sin lägenhet. Kort därefter, när hon pluggade in den i sin laptop hade hon fått se en, för henne, helt främmande man öppna dörren till hennes lägenhet och sticka in huvudet. Mannen hade gått in, betett sig allmänt mystiskt med hennes underkläder för att sedan sätta på sig dem och tillfredsställa sig själv innan han tog av dem, la tillbaka dem och gick därifrån. Ok, disturbing. Och så tänker man på vad som kunde hänt om hon plötsligt kommit hem en dag för att hitta honom där...

Sen går jag till gymmet och gör tusen saker och lever vidare mitt liv en stund. Och nu är det läggdags. Och jag hade nycklarna i nyckelhålet hela natten. Och även om de inte är där nu... fy fan vad obehagligt det känns. Dessutom finns det extranycklar till den här lägenheten...

Och han, den där på Oprah, som sa att man inte skulle avfärda sina obehagskänslor för lätt. Och obehagskänslorna som bara växer och växer när jag ligger i sängen. Näe, det går inte. Går upp, gillrar ljudfällor vid dörren, slår 112 på mobilen och lägger den vid sängen, funderar på om jag har några vapen tillgängliga... Inser att jag inte kan sova med öronproppar i, även fast grannarnas tv står på så högt, vilket innebär att jag inte kan somna än... Ok. Nu försöker vi sova. "Ingen kommer döda dig i sömnen" försöker jag övertala mig själv. Funderar på hur mycket det egentligen skulle hjälpa om jag fick 15 sekunders förvarning ifall nån verkligen öppnade dörren när jag låg och sov. Skulle jag hinna vakna? Komma ihåg varför det låter från dörren mitt i natten? Komma ihåg att jag har en mobil som bara väntar på att ringa farbror polisen? Och vart skulle jag egentligen ta vägen?  Från ytterdörren till min säng är det fem steg. Sex, om man har korta ben. Så jag ligger i min säng och är livrädd. Aningen irrationellt, men tänk om jag faktiskt dör i natt? Det här är inte Tokyo. Jag har inte samma sorglösa inställning till döden som jag hade där. 

Fan. Klockan blir bara mer och mer. Men det hjälper ju inte mig. Det är svårt att resonera med mig själv när jag är sån här... Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att övertyga mig själv om att ingen vill mig ont och att jag kommer överleva natten.

Hold me?

Hej kompis!

Det blir ingen BBQ vid Tamagawa-floden som det var bestämt. Istället blir det picnic i Komazawaparken med ett obestämt antal människor. Fick ett telefonsamtal igår från en okänd människa. En tjej som fått mitt telefonnummer genom Anna-san på nåt vänster, så jag bjöd med henne. Ska bli intressant att se vad hon är för människa.

Jag måste säga att det här tillståndet jag befinner mig i just nu, tillståndet av "Alla är välkomna!" där man utgår från att folk är ens vänner tills de bevisar motsatsen, är helt spektakulärt! Jag hör hur naivt det låter, men jag har så otroligt roligt just nu, så det spelar ingen roll.

Och från att ha gått från "Jag har inte tid med fler vänner nu", och sålla ganska hårt bland de ytliga bekantskaperna, är jag plötsligt inte främmande för att träffa folk som jag från början inte är säker på om jag kommer gilla.

Och dessutom har jag blivit vansinnigt rak och ärlig mot folk, på ett "Jag är inte rädd för att prata med folk jag inte känner så väl om djupa saker"-sätt, och hör och häpna, jag finner att vi mer och mer liknar varandra. Alla människor bär på samma rädslor, samma förhoppningar, även om de tar sig uttryck i olika sätt, och det har blivit mycket lättare, för mig, att hitta en koppling till andra trots att jag inte känner dem så väl.

Konfrontationer

Fördelen med att inte komma så bra överens med Papa-san, och ibland till och med tycka att jag måste snacka med honom är att jag lär mig att stå på mig. Jag går och skjuter upp det och våndas och vad ska jag säga och vad kommer han säga och hur ska det gå i allsin dar?!

Och sen gör man det ändå. "Papa-san... kan jag få prata lite med dig?" säger man när ett bra tillfälle uppenbarar sig. Och sen säger man vad man har på hjärtat, förklarar vad som är fel och varför, och det vore väldigt bra om det här kunde ändras. Och Papa-san lyssnar, hummar, nickar instämmande, kommer med motargument och sin sida av saken och båda får förklara lite bättre vad de menar och i slutändan kommer man fram till att vi alla bara är människor och shit happens, och från och med nu ska vi tänka på det här och det här och försöka samarbeta så smidigt som möjligt. Och när man har gjort det... När man är färdigpratad och alla har fått säga sitt är det en fiiiin känsla. En känsla av "Jag vågade och det gick bra!" och insikten om att man haussar upp saker alldeles för mycket i sitt eget huvud och därför kan gå och dra ut på jobbiga konfrontationer i onödan.

En annan fördel är att jag blivit mycket bättre på att hantera den här typen av konflikter. För det är ju en typ av jobbkonflikt det handlar om. Papa-san är alltså dubbelt så gammal som jag och innehar dessutom en chefsposition på sitt jobb, så jag måste anta att han är van att slå hål på argument och försöka trycka till kaxiga jävlar och det tog ett par gånger innan jag vande mig vid hans diskussionstaktik, men nu lyckas jag verkligen hålla huvudet kallt och stå på mig. Det känns bra.

Ett roligt missförstånd som uppklarades lite av misstag, i förbifarten så att säga, är att jag ibland lämnar hushållssysslor halvfärdiga. Papa-san har tydligen på allvar trott att jag liksom står och viker tvätt och sen plötsligt bestämmer mig för att kanske strunta i strumporna, eller röjer på diskbänken och bestämmer mig för att strunta i glaset och kastrullen som står i diskhon, när det snarare är så att jag inte kan låta bli att plocka upp saker och röja undan så fort jag ser att nåt behöver fixas och jag gör det alltid på en gång för att jag inbillar mig att jag kommer glömma bort det annars. Men det resulterar alltså ofta i att jag står och viker tvätt, men på väg till ene killens rum ser jag att telefonen ligger i trappan, så jag plockar upp den och tar med den ner till köket, där den ska vara, och upptäcker att det är en massa smulor på diskbänken som jag torkar av innan jag kommer ihåg (eller inte kommer ihåg) att det var tvätten jag egentligen höll på med...

Oväder.

Det regnar i världens bästa stad. Och inte så lite heller. (Såklart inte. "Lite" existerar inte här.) Det är regn och blixt och dunder så att huset skakar i grunden. Ett oväder värdigt Göteborg nästan!

Så jag passar på att ta ett snack med Papa-san. Jag borde gjort det för längesen, men konflikträdd som jag är har jag skjutit upp det en miljard gånger. Självklart visar det sig att jag inte har någonting alls att oroa mig för egentligen. Det som är obehagligt är att komma på en bra inledning. "Vad ska jag säga för att få fram det jag tänker, utan att det låter anklagande/gnälligt/får honom att inta försvarsposition?" (Svaret är givevis den klassiska: "Jag känner att...")

När jag väl tagit mod till mig och krystat ur mig inledningsfrasen går det riktigt bra. Vi pratar avslappnat och jag lyckas till och med låta bli att lipa. (Jag är en sån där jävel som ofrivilligt får klump i halsen när det pratas om jobbiga saker om jag börjar känna mig överkörd, men den här gången går det alltså bra.)

Jag har tuffat till mig i Tokyo. Om ett halvår kommer jag ha ett hjärta av sten och inte ens när vinden blåser hårt i mina ögon ska ni få se mig fälla en tår! Hah!