Springer ner till mitt lokala 7-eleven för att köpa kaffe och hittar tidningen Tokyo Graffitti, med temat Tokyo Aijin Syashin- Tokyo Lovers Photos, hinner bläddra igenom hela redan i butiken, så där som man aldrig skulle få lov att göra hemma i Sverige, och ställer tillbaka den i hyllan. Kommer på att jag är ävligt blödig för det här med kärlek och vänder tillbaka. Blödighet + ovanligheten i att japanska par visar sig kärleksfulla offentligt gör att jag köper den ändå och tar hem och läser ordentligt. Det är självklart ett gäng modebilder på välklädda par, men också ett gäng artiklar där paren turats om att ta kort på varandra och kommentera. Finaste kommentarerna är de som handlar om helt vardagliga saker, som att man tycker att sin grabb är fin för att han alltid köper med sig juice till en efter jobbet, eller att det är mysigt när ens tjej har tvättat av sig sminket och man sitter och degar hemma tillsammans.
Ett av mina roligaste ögonblick från förra året, som jag fångat på film!
Jag hade meddelat min mamma och hela familjen att jag inte skulle kunna åka hem över julen och träffa mina nyfödda tvillingsyskon för första gången, eftersom jag inte fick lov att ta semester då.
Men så ändrade sig min butikschef och jag kunde åka, inte över julen, men strax efter och jag bestämde mig för att inte säga någonting och överraska mamma i stället.
Landade väldigt sent i Göteborg, sov hos en fin vän, ringde mamma från Skype nästa dag och undrade om hon var hemma eftersom jag skulle skicka henne någonting.
Sen tog jag min packning, stack ut till Bergsjön, köpte mamma ett fång blommor, ringde på porttelefonen och sa att jag var från EuroFlorist.
Bästa lögnen någonsin!
Jag skulle kunna skriva om konventionell kärlek.
Om den som innefattar familjen, vännerna, pojkvännerna, till och med kollegorna man träffar varje dag.
Men den kärleken som påverkat mig mest är ju tveklöst kärleken till städer.
Tre städer, närmare bestämt.
Tokyo blev jag kär i på distans.
Efter ett antal år av Tokyo i periferin (genom japanskapluggandet) och en två månader lång semester där allt var nytt och spännande och väldigt, väldigt exotiskt var jag så hopplöst förälskad att jag faktiskt gav upp en riktig kärlek för att befinna mig i staden som stulit mitt hjärta.
Dansade mig igenom nätterna och var jävligt nöjd med en stad som på ytan var aningen tillrättalagt, men i verkligheten var ganska oförutsägbar, och framför allt, som gjorde mig oförutsägbar.
Men under ett helt år träffades vi nästan inte alls, jag och Tokyo, och jag umgicks mycket med Oslo, som jag försökte älska, men vi blev aldrig någonting mer än kompisar. Och till och med det är lite av en överdrift.
Och Hong Kong.
Jag visste redan från början att jag bara skulle befinna mig i Hong Kong i sex månader, varför det var helt ologiskt för mig att bli kär i den staden. Tanken var att vi skulle hålla det på en strikt professionell nivå. Men Hong Kong, som visserligen inte var lika snygg och stylad som Tokyo, lirkade på något sätt in sig med sin fantastiska personlighet, oförställdhet och vänlighet och efter tre månader var det bara att inse att jag hade misslyckats fullständigt med att hålla det på en strikt proffesionell nivå.
Jag och Hong Kong hade barbecues, åkte till stranden tillsammans och myste över eggtarts ihop på söndagarna när vi gick hand i hand och shoppade på Initial i Causeway Bay.
Och så den senaste.
Kärlek vid första ögonkastet.
Det tog inte ens tio minuter innan jag visste att New York och jag skulle kunna bli en farligt snygg kombo. Där Tokyo har blivit förutsägbart är New York fortfarande nytt. Där Tokyo har blivit stelt och aningen tråkigt är New York fortfarande charmigt, piggt och fullt av potentiella äventyr.
Och vet ni?
Jag slängde faktiskt iväg en ansökan till the green card lottery för 2012.
Om jag får det sticker jag till New York på momangen.
Och då måste jag byta namn på bloggen.
Fast nu vill jag gärna veta om det är någon annan som är kär i några städer?
Är ni det?
Man tror att man nog måste vara ensam i världen om sina kärleksproblem. Att det kanske bara är en själv som utsätter sig för denna idioti...
Jajajja.
Jag var vegeterian en gång i tiden.
I två år åt jag inget kött alls, men så plötsligt en dag blev jag jävligt sugen på korv.
Jag har aldrig riktigt ångrat att jag gick tillbaka till att bli köttätare.
Jag älskar att äta kött.
Kanske är det för att jag älskar mat över huvud taget och det är så mycket gott man går miste om som vegeterian...
Men ok... för jordens skull dårå.
EN dag i veckan kan jag ju faktiskt välja att äta vegetariskt.
Vill inte ni också ha lite kollektivt dåligt samvete med mig så kan vi alla äta vegetariskt en dag i veckan tillsammans?
Det känns ju som om man gör mer skillnad ifall man är fler, menar jag.
Tell you what, om 10 pers hakar på det här med att välja vegetariskt en dag i veckan lovar jag att bildblogga min Veckans Vegetariska Lunch...
Visst vill ni se bilder på gulliga japanska lunchlådor, va?
Tja, jag har ju skrivit om det här förut, men i Japan ger alltså alla tjejer choklad till alla killar på alla hjärtans dag. För att visa att man tycker extra bra om någon ska man helst lägga ner tid på att göra chokladen själv. På LOFT i Shibuya började man peppa redan för en månad sedan med ett "gör-det-själv"-chokladhörn, där man hittar allt möjligt roligt för att få den snyggaste DIY-chokladen.
Har varit på förlovningsfest för ett par som är gjorda för varandra. Det är svårt att förklara, men de är liksom helt perfekta ihop. Och man blir liksom lite kär av att umgås med dem. De har så mycket kärlek att det liksom smiter över lite på alla som råkar befinna sig i närheten. Men inte på ett sånt där äckligt, sliskigt sätt, utan mer på ett stabilt och... självklart sätt...
Ringer till min landschef i Japan innan jag går till jobbet.
Det här med e-mailkommunikation... suger ju lite.
Så mycket som försvinner mellan raderna, liksom.
Snackar lite om hur det är att jobba här och hur jag ska göra för att hitta lägenhet i Tokyo och hon säger att det inte är nån fara och att mina kollegor kommer hjälpa mig.
"Här, jag tror Tomoko vill prata lite med dig." säger hon och räcker över luren.
-Hej! säger Tomoko.
och jag känner hur mycket jag saknar henne och alla andra som jag var i Norge tillsammans med.
Så nu sitter jag här, med mycket mindre stress i kroppen (De har nte glömt mig! Och de tycker faktiskt om mig!) och försöker rädda resterna av sminket...
Fina, fina kollegor i Tokyo.
Och allt kommer nog ordna sig.
Bara jag kommer dit...
Yesterday, as I was riding the tram in to town, I saw so many couples all lovey-dovey.
Ocean Park, och som jag förstått det, alla andra slags nöjesparker i stan, kör nu med Halloweentema. Överallt i parken smyger, hasar och kastar det sig fram riktigt äckliga, läskiga, och ibland bara coola, karaktärer och skräms. Men det som lockar de flesta är spökhusen. Sju tror jag minsann att de ska vara. För en sån som jag, som trots att jag umgicks med Gastarna på Liseberg på fritiden ändå inte vågade gå Gasten är det en rätt... otrevlig överraskning. Här går man och tror att man ska få åka karusell, men icke.
Jag är nog lite kär i Hong Kong.
Bilden ovan föreställer ingenting annat än kärlek.
...har jag haft i Oslo!Spinning är askul!!!
Kommer ni ihåg Shibuya? Shibuya som jag älskar, älskar, där jag kan ställa mig och titta på folk som trippar, hastar och släntrar över Shibuya Crossing i tusental åt gången och bara vara nöjd över att få finnas till? DÄR ska vår tredje butik ligga.
Liillebrorsan i familjen kommer hem från skolan och totalt ballar ur över mellanmålet. Plötsligt vill han inte ha någon banan. Han HATAR banan och yoghurt med fruktbitar i också. Det är skitäckligt, och trots att han glatt smällt i sig bananer många gånger tidigare när de får fruktsallad till mellanmål så totalvägrar han nu. Inte ens en kvarts banan vill han ha och yoghurten är också dum och jag är också dum och underläppen skälver och tårarna bränner i ögonen och hotar att trilla fram en efter en.
När storebror på skämt tar upp en bananbit och försöker mata lillebror med den och lillebror blir kladdig om munnen är det droppen! "Jag äter däruppe!" deklarerar han med förakt i rösten och tar sin frukttallrik och klampar argt upp för trappan. Storebrorsan går upp en stund senare och ropar "Lillebror spolade ner bananbiten i toaletten!!!" och man hör gråten i rösten när lillebror ropar ner för trappan "DET GJORDE JAG INTE ALLS!!!" Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på när lillebror är så lättstött som han är så jag går upp till honom och tjuvar till mig lite kroppskontakt. Klappar honom på huvudet, petar honom lite i magen, och sitter i princip och halvkramar honom, under förevändningen att jag försöker kittla honom såklart, och döm min förvåning när han faktiskt mjuknar upp och långsamt blir på bättre humör!
Det är lite svårt det där. Hur mycket jag än har velat så har grabbarna tagit lite avstånd från fysisk kontakt. Och jag fattar, de är ju i den åldern, men nu satt jag och bara myste med lillebrorsan och hela eftermiddagen och kvällen har han varit lite... kelig (på ett lagom busigt sätt såklart) men det är verkligen skitmysigt! Jag myser på ett sätt som jag minns från när jag var lisebergskanin och fick gratis kärlekskramar från barn dagarna i ända. Gott folk... gå ut och kramas lite! Tjuvkramas om ni måste!
På aftonbladets bloggportal skriver Lama om sin Ramadanmånad. När jag var yngre fastade jag under Ramadan, och trots att jag inte känner någon koppling till islam, eller någon annan religion för den delen, får jag fortfarande pyttelite hemlängtan. Ramadan är verkligen en familjehögtid utan dess like. Alltid samlas man hemma hos någon och äter vansinnigt god mat och bara njuter av varandras sällskap på ett mer medvetet sätt. Man avsätter tid helt enkelt, och för en kort stund skiftar fokus, från vardagliga, ytliga ting, till relationer.
Hmm, ovanligt sentimentalt inlägg det här... Men nu när jag är på god fot med universum och allt så sitter jag här och tänker på hur mycket olika människor betyder för mig, och för ovanlighets skull myser jag lite när jag tänker på att åka hem till Sverige. Det var inte dåligt!
