När vi fått nog av tempeltittande i Kyoto sticker vi vidare till Nara, en liten stad som var kejsarstad på 700-talet och modellerades efter den kinesiska huvudstaden Chang'an under Tangdynastin. (Slut på historielektion.)
Nara är en sån där stad som jag har drömt om att få åka till. Vet inte riktigt varför. Det verkar bara så coolt med en så gammal stad. Massa gamla tempel som ligger och dräller överallt. (Fast inte lika många som i Kyoto.)
När vi väl kommer dit visar det sig dock att jag tröttnat på att titta på tempel och att Nara är en pytteliten stad. Vi går upp mot Nara Park för att kolla på de tama rådjuren som Nara också är känt för och hamnar mitt i ett processionsståg med en massa uppklädda barn och buddhistmunkar i täten.
I parken strövar rådjuren fria. Väldigt många och väldigt fina är de, ända tills jag bestämmer mig för att köpa riskakor att mata dem med. Då blir de väldigt många och väldigt odrägliga istället. På väg ner mot huvudgatan går jag förbi souvenirstånden. De kör rätt hårt på rådjurstemat. Jag köper ett Hello Kitty-mobilsmycke där Kitty är utklädd till rådjur.
Någon gång under dagen blir jag påmind om att min pojkvän faktiskt fyller år, någonting jag glömt bort mitt i alla förberedelser, vilket rättfärdigar en dubbel efterrätt efter middagen. Tårta OCH glass. Och den godaste latten jag någonsin druckit i hela mitt liv.
Eftersom Pojkvännen fyller år får han bestämma vad vi ska göra och det slutar med att vi hamnar på en SEGA-arkadhall. Vi spelar ett piratspel där man ska skjuta SEGA-mynt i olika slots så att man kan putta ner och "vinna" fler SEGA-mynt att spela med. Det låter inte mycket för världen, men vi spelar tills arkaden stänger och personalen nästan får kasta ut oss. Speldjävulen är inte att leka med!!! Eller så är det precis så det är...
Så till slut kom vi iväg ändå. Vi packade våra grejer, hämtade ut våra Rail Pass, köpte en ny ryggsäck i Shibuya när vi insåg att den vi hade var askass och bokade in oss på första bästa tåg till Kyoto. Två och en halv timme tar det att åka dit med Hikari, det näst snabbaste shinkansen-tåget.
Sega som vi var i starten så var vi inte framme förän vid 18-tiden. Vi knallar in på turistinformationsbyrån i Kyoto fem minuter innan de stänger och frågar om det finns nåt bra ställe att bo på. Snälla som de är så bokar de in oss på ett ryokan i närheten.
Eftersom vi är framme så sent och pojkvännen fortfarande har lite jet lag kvar i kroppen hinner vi inte med att titta på någonting särskilt. Vi ser dock att taxibilarna har hjärtan på taken. Mycket fint. Det borde vi ha i Tokyo också.
Kyoto är känt för sin shōjin ryōri, en typ av buddhistisk vegetarisk mat, vilket passar perfekt med tanke på att Pojkvännen är vegeterian. Vi hittar ett shōjin ryōri-ställe inte långt ifrån där vi bor och beställer in varsit set. Presentationen är halva upplevelsen. Jag får in en del av min mat i ett lackskrin. Bara en sån sak.
Det slutar med att vi har ca 20 olika skålar med olika matbitar i. Det mesta smakar dock socker.
Andra dagen i Kyoto åker vi till ett tempel med en stenträdgård. Jag hade kunnat sitta vid stenträdgården och bara glo hela dagen lång. När jag blir stor vill jag också ha en stenträdgård. De är grymt sköna att titta på.
Vi hinner med en sväng förbi Nijō slott där shogunen av Tokugawa bodde. Slottet är imponerande stort och har, precis som Tanja sa, "nightinggale floors" vilket innebär att man har byggt en anordning under golvbrädorna för att de ska låta när de tyngs ner. Och när vi är ett antal turister som går omkring härinne i strumplästen ger golvet faktiskt ifrån sig ett läte som inte är helt olikt fågelsång. Det är en roligt tanke att det på precis samma ställe, vid en annan tidpunkt i historien, sprungit omkring en massa samurajer här.
Sista dagen i Kyoto hinner vi med att titta på Kiyomizu-dera (Kiyomizutemplet) som är vida känt i Japan. Exakt vad det är känt för vet jag inte, men det känns skönt att kunna säga att man varit där. Träffar man på någon japan som turistat i Kyoto kommer de definitivt ha varit på Kiyomizu-dera. Det är i alla fall ett fint tempel med mycket grönt runtomkring.
Kyoto är väldigt mycket mindre än vad jag hade föreställt mig. Det är väldigt tempelorienterat också, vilket märks tydligast på busshållplatser där det står skyltat med, inte vilka hållplatser, utan vilka tempel bussen stannar vid.
Nu är jag hemma igen. Snart kommer långa bildblogginlägg från alla städer jag har varit i. Vi fastnade lite i Kansai-regionen men det var jävligt trevligt. Nästa gång åker jag lite längre bort.
Sitter pa Asyl Hotel i Nara i deras internetcafe och kan inte motsta att blogga lite. Det blir ingen utforlig blogg, jag saknar nagra bokstaver och dessutom vill jag peta in lite fina bilder.
Hittills har det gatt skitbra att bara anlanda till olika stader, knalla in pa nat turistinformationscenter (langt ord) och saga: "Tja, vi kom just hit, finns det nat bra stalle att bo pa?" An sa lange har vi inte bott pa samma stalle mer an en natt, det ar roligare sa.
Idag har jag bestamt att vi skippar det mest kanda templet i Nara, Todaiji med jattebuddhan, till forman for ninjaslottet i Iga. Hah!
Det här är ju helt sjukt, men nu är han här, Pojkvännen. Lite jetlaggad, men annars precis som jag minns honom. Och jag börjar vänja mig vid att inte vara ensam igen. Det är lite ovant, men ack så trevligt att ha någon som bara tycker om en som man är.
Imorgon bär det av till Kyoto. Än så länge har vi inte hämtat ut våra Japan Rail Pass, inte bokat någon biljett dit eller ens tagit reda på när tågen går, och absolut inte bokat något hotell eller annat ställe att bo på. Vi har inte ens packat någonting och det beror mest på att det inte finns någon lagom stor väska eller ryggsäck att packa saker i.
Det blir en spontanitetens och ovisshetens resa, det här.
Nu, äntligen, ska vi gå ut och göra stan osäker! Det har dröjt alldeles för länge. I natt blir det Shinjuku och Oto som gäller. Jag hoppas bara att det är lika bra som när jag var där sist.
Innan vi går på klubb måste jag dock ta med dem på izakaya så att de får äta allt roligt som man äter där. Någon nomihoudai blir det nog inte tal om, med tanke på att jag fortfarande käkar antibiotika och Catta inte dricker, men vi får frossa i mat istället.
Varför sitter jag här och bloggar? Jag borde gå och snygga till mig! Alla de andra har klippt sig på Smink (heter salongen alltså) idag, och är allmänt skitsnygga i håret. En annan får kämpa lite mer för att hänga med.
Och jag borde definitivt gå och packa min impulsköpta väska. Jag kom på att jag ska sova hos Eric och brudarna eftersom det är smidigare att åka därifrån imorgon när jag ska hämta upp Patrik på flygplatsen.
Ni skulle se vilka fina knarkarblåmärken jag har på armen efter sprutorna! Nu kan jag lura vemsomhelst att jag är hardcoreknarkare... om jag vill.
Men vafan... Pratade just med Pojkvännen på Skype. Han åker imorgon, säger han. Vaddå, hit?! tänker jag.
Som jag har väntat! Han skulle ursprungligen kommit redan innan Eric och brudarna , men sen blev det fördröjt med en hel månad, och ändå blir jag helt tagen på sängen när jag inser att han är här redan i övermorgon!
Kontrasten är stor jämfört med Eric och brudarnas resa. Det var så mycket som måste fixas. När Pojkvännen kommer behöver jag inte fixa nåt. Inte ens instruktioner om hur man tar sig från flygplatsen in till staden, eftersom han tyckte att det kunde vara värt 400 spänn om jag stod och vinkade åt honom vid gaten när han kom.
Och jag vet inte vad jag ska säga. Det är helt surrealistiskt att han ska vara här samtidigt som jag. Tokyo har hittills varit min förtrollade värld, mitt Neverland, och nu möts plötsligt fantasi och verklighet. Det känns verkligen så!
Det ska i alla fall bli sjukt kul att åka runt i Japan och upptäcka saker tillsammans innan jag får visa honom Tokyo - mitt hjärtas stad. Jag är lite nervös. Kommer han att fatta grejen? Eller kommer han bara se en ful, grå betongstad? För jag älskar ju den fula gråa betongen!
Nä, dra mig baklänges! Martin, som jag inte sett på år och dar, faktiskt inte sen jag läste japanska för tysen år sedan, har på något sätt hittat till min blogg och lämnat ett meddelande. Undrar hur han hittade hit... genom Iman kanske?
Jag tar tid från min sjukt upptagna dag för att skriva ett blogginlägg om hur sjukt upptagen jag är. Åh, nej, nu har jag bara 13 minuter på mig att skriva klart blogginlägget innan jag måste gå och handla och lämna kemtvätt... prestationsångesten infinner sig. Kanske vill jag helst av allt bara sitta och ta det lite lugnt och inte skriva blogginlägg alls? Jag har ju trots allt ändå bara gjort rätt ointressanta saker idag... Ointressanta men tidskrävande.
Skickade just ut en inbjudan till Martin-san för morgondagens utgång. Eric, Catta och Jenny har varit här i två och en halv vecka utan att få gå på klubb en enda gång. Det är synd och skam, och alla som läst min blogg tidigare vet att jag går ut varje helg och oftast har helt otroligt jävla roligt. Dåligt, dåligt.
Jag är just nu lite orolig eftersom Papa-san hintat att han kanske hade en grej han ville göra på fredag kväll. Jag brukar alltid vara ledig då eftersom jag lämnar av kidsen på ambassaden för svenskalektion och Papa-san hämtar upp dem, och jag sa försiktigt att fredagen var den enda dagen jag kunde ta med mina svenska kompisar ut eftersom Pojkvännen kommer på lördag (Helt sjukt, jag kommer bli skitöverraskad när han kommer känns det som), så jag får se om det ens blir något. Det vore, ärligt talat, väldigt surt ifall jag blev tvungen att stanna hemma.
Och det ska bli väldigt intressant att se i vilket skick jag är när jag ska hämta upp Pojkvännen dagen därpå. Det har ju tidigare antytts att det är omöjligt, enligt fysikens lagar, att möta upp påhälsande svenskar när de kommer från flygplatsen i rimlig tid...
En minut kvar tills jag måste gå. Nu är det här blogginlägget slut.
Idag var dagen äntligen kommen! Det är krångligt att boka biljett till Ghiblimuseet i Mitaka, men på något sätt hade jag lyckats (nåja, nästan. Jag bokade en biljett för lite från början, men det löste sig), och våra biljetter gällde klockan 10-12.
Studio Ghibli är alltså animationsstudion, som med Hayao Miyazaki i spetsen, har gjort filmer som "Spirited Away", "Haul's moving castle" och bäst av alla "My neighbour Totoro" bara för att nämna några. Hela museet är som en lekplats och man är omgiven av färg, teckningar, animationer och helt tokiga installationer. Tyvärr får man inte ta kort i museet, men det räcker att säga att det verkligen var roligt och att jag i efterhand uppskattade att man var tvungen att förboka biljetterna. Det hade inte alls varit lika roligt om det hade varit helt fullt med folk.
Det enda jag som var tråkigt var att jag inte var 7-8 år, för då hade jag fått leka i det enorma kattbussgosedjuret som fanns i lekrummet. Det ingick en kortfilm i biljettpriset som var väldigt fin, och näst roligast var nog souvenirshoppen. Jag köpte på mig Totorostämplar (jag har redan hemma, men jag behöver fler!), ett Totorohänge, som numer hänger i min kamera, och en pin med sotbollarna. Och jag har numera Totoroporslin på min önskelista! Det var så himla fint med alla blommor som snirklade sig och så motiv ur Totoro. Synd att det var så dyrt bara.
Och när vi hade tittat klart på allt och shoppat onödiga saker satte vi oss på "Straw Hat Café" som hade ekologiskt odlade ingredienser i maten och lyckades vara mysigt även fast det var stort och ljust. God mat, godare efterrätter. Och så lite kaffe. Fatta att det ställde sig en tjej och målade med en pensel på mitt kaffe! Vi var nog alla helt sjukt mätta och nöjda när vi gick därifrån.
Efter vår sköna förmiddag med bad och massage var det sagt att vi skulle gå på karaoke. Det är ju oacceptabelt att åka till Japan och inte går på karaoke! Så vi möttes i Shibuya och Hiro, min svenskaelev som jag ärvt av Ponchan, slöt också upp. Vi hamnade på ett karaokeställe med väldigt få engelska låtar, så vi gjorde något som jag tror sällan görs i Japan. Vi bad om ursäkt och bytte ställe till ett som hade massor av engelska låtar.
Vi bokade in oss för en timme, men stannade i en och en halv. För första gången sedan jag kom hit var det helnykter karaoke. Det är inte varje dag det händer!
Tio minuter innan vi var tvungna att gå ser jag en svart fläck ovanför dörren. Och den rör sig. Det är en kackerlacka av en storlek jag aldrig sett förut annat än på tv. Vi har inte kackerlackor hemma i Sverige och visst, jag såg kackerlackor förra gången jag var i Japan, men de var små. Den här jäveln var american-sized.
Så länge kackerlackan satt stilla var det lugnt, men när den rörde sig på det där äckliga, ryckiga sättet som de gör gömde jag mig lite diskret bakom Catta för att slippa titta på den. Hon undrade ett tag vad det var för fel på mig, men sen såg hon den också. Jag vet inte vad det blev av den, men vi sjöng klart våra låtar och gick därifrån.
Sen, när jag skulle sova, låg jag och tänkte på att det skulle finnas massor med kackerlackor till sommaren, och om jag sover på en futon på golvet är det inte så svårt för dem att krypa ner i sängen med mig. Huuu
Åhåhåå vilken trevlig dag jag har haft. Eric, Catta och Jenny tog sig hit till Nikotama tidigt i morse (klockan 10... usch så tidigt!) och vi åkte konstiga bussen till Seta Onsen, varma källor-badhuset som ligger här. Så badade vi och badade och badade, och så badade vi lite utomhus där man hade baddräkt på sig och kunde bada både tjejer och killar. Det var grymt härligt att bada ute, speciellt eftersom det var lite kyligt i luften.
Sen gick vi upp och var alldeles dåsiga, men glada, och åkte bussen ner för backen tillbaka till Nikotama centrum där vi käkade ramen till lunch och massage till efterrätt. Fatta att det kostar ca 150 SEK att bli masserad i en halvtimme. Stilen är lite annorlunda också. Du kommer dit, byter om till pyjamas, och sen blir alla masserade i samma rum. Fast det är huuuur skönt som helst.
Och så lite fika på det. Inte illa för en halv dag, säger jag. Och ikväll ska vi träffas i Shibuya och sjunga karaoke. Hoppas att det har slutat regna till dess.
Igår när vi (jag, Catta, Eric, Jenny) strosade runt i Shinjuku lite på måfå hittade vi till Kinokuniya, en bokaffär där jag hört ryktas att man kan köpa engelska böcker. Dave Pelzers hafsiga skrivande hade gjort mig sugen på en riktigt bra bok, så vi åkte upp och kollade läget.
I hissen på Kinokuniya jobbar förresten en tjej i rosa dräkt. Hon står där, förmodligen dagarna i ända, trycker på knappar och ropar ut vad man kan hitta på våningen varje gång hissen stannar och säger "Tack så mycket" varje gång en kund går ur hissen. Det verkar vara ett aningen deprimerande jobb för hon verkade inte så glad.
I alla fall så hittar jag en klassisk japansk författare, Soseki Natsume, som jag inte läst, men varit sugen på och som motvikt till hans 600 sidor långa roman köper jag även "Japanese School Girl Inferno", en hysterisk rosa bok om de olika subkulturerna i det hysteriska (tonårs-) Tokyomodet. Och som om inte det var nog så hittar jag även böcker med övningstester för Japanese Language Proficiency Test och det slutar med att jag köper böcker för en massa pengar.
Jenny-chan hittar en självbiografi av en dotter till en yakusa som hon köper, och genast lånar ut till mig. Underbara människa!!! Och som om staden visste att jag satt hemma med flera kilo böcker att läsa bestämde den sig för att det passade bra med lite regn. Så nu har jag läst ut yakuzaboken och den rosa boken.
Alltså Yakuzan... Jag har blivit jättefascinerad av Yakuzan nyligen och vill verkligen ta reda på lite djupare vad de sysslar med. Någon som har nåt tips på vart man kan läsa på om den?
Jag hade tänkt blogga upp alla fina bilder jag tagit medan Eric, Catta och Jenny varit här, men de förtjänar ett lite mer välskrivet inlägg.
Istället blir det bildkavalkad från Seoul.
Namdaeun market. Stort. Många larver till salu.
Mr. Kim.
Alla i Korea heter Kim i efternamn. Den här mr. Kim frågade mig om jag var amerikan när jag stod och väntade på ett övergångsställe. När jag svarade nej var följdfrågan: Har du ätit pindatta? Återigen, nej. Mr. Kim himlar med ögonen och vinkar åt mig att jag ska följa med. Han går in i ett av mattälten intill (detta var på Dongdaemun market, där det står mattält uppradarde nästan överallt) och förklarar för tanten att jag kommer från Sverige och aldrig ätit pindatta. Det slutar med att vi käkar lunch ihop. Men när han vill guida mig runt i staden resten av dagen tackar jag honom och smiter därifrån. 
Det här ser ut som någonting Homer Simpson verkligen skulle gilla. Det är en korv inbakad i all den där paneringen. Sen rullar man såklart allting i lite pommes frites. Voilà!
Gott var däremot yoghurtglassen här och jättestark ramen med koreanska knyten. 
Och om man fick tråkigt kunde man ju alltid spendera sina monopolpengar här.
Nu när jag har varit sjuk har jag börjat med att läsa din "A Child Called It", fortsatt med "The Lost Boy" och såhär halvvägs igenom din sista bok "A man named Dave" känner jag att jag måste få vara politiskt inkorrekt.
Den första boken, som handlar om hur du blir misshandlad av din egen mamma på de mest fantasifulla sätt som barn (jag beklagar) hade kunnat bli den mest fantastiska, gripande självbiografin någonsin om du hade valt att använda en spökskrivare. Men nu blir jag bara frustrerad och irriterad över att du upprepar saker, ibland flera meningar, nästan ordagrant, igenom boken och att det ibland känns som om du bara ordbajsar för att få in så mycket hemsketer i boken som du bara kan.
Kanske var boken enbart skriven i självterapisyfte, eller nej förresten, det står ju i den att du skrev den för att du ville att andra barn som for illa skulle våga berätta, och då var det ju tänkt att den skulle läsas av andra... i alla fall. Vad jag försöker säga är att alla dina tre böcker, hur bra historia du än har att berätta, är VANSINNIGT DÅLIGT SKRIVNA!!!
Som sagt, förlåt. Man får väl inte sparka på dem som haft det svårt som barn, men jag behövde bara få lätta mitt hjärta. Nu ska jag gå och läsa lite till i din sista bok där du för tillfället upprepar dig om din flickvän Patsy så att jag blir av med den snart.
Hoppas du har det fint därute i världen. Och snälla. Skriv inga fler böcker nu.
Gästbloggare: Jenny Catta Eric
Kära vänner!
Nu har vi bott på Waseda house i 4 dagar i Takadanobaba. Jetlagen har äntligen lagt sig och vi börjar hitta till mat ställen där maten inte är friterad.
Efter 8 timmar väntan på Landvetter, 16 timmars flygresa och en massa mat i platsförpackningar landade vi på Narita airport. Detta trots att vi missade första flyget kl 06:45 p.ga en dåligt blonderad man i 40 års kris. Men efter fikacheckar och ombokning till business class var vi ändå rätt nöjda.
Planet landade vid 15:30 men med all säkerhet, imigrationsköer, springande på flygplatsen, en tågresa och förvirring i Shibuya hittade vi Rim vid sju tiden. Väl framme i lägenheten var vi alldeles för trötta för att förvånas över avsaknaden av sängar, kuddar, spis och värme. Istället åt vi indisk take-out, rullade ut futonerna och somnade på våra kuddar fyllda med plastpellets.
Idag onsdagen den 11 april har vi haft en vilodag med endast ett kort inslag av shopping i två stycken Paul Smith butiker. Resten av dagen har vi spenderat i Rims soffa och ätit hemlagad mat.
Redan den första dagen hamnade vi på en musikfestival vid en av Tokyos nöjesöar tillsammans med Rim och Edward.
Där bjöds det på all sorts musik samtidigt, hela tiden, väldigt mycket. Reggiescenen med dess cannabis öl, Wind scenen med gitarrskolan 3 och J-popscenen där den stora klungan skrek efter ett japanskt The Concretes. Det bästa var dock spelningen med Handsomeboy Technique.
Clean for smile, dance for Earth!
Handsomeboy Technique i vit hatt
I Yoyogiparken spenderade vi söndagen där vi tittade på körsbärsträden, utklädda människor och japanskt tempelbröllop. Resten av tiden har gått åt till en rad olika shoppingrundor i de olika destrikten.
Vaknar mitt i natten. Feber och fryser. Höj värmen, på med mer kläder, ta en panodil.
Vaknar på morgonen. Känner mig... frisk! Ligger kvar och känner efter i 10 minuter. Jojemensan! Frisk! Wohoo! Äntligen!
Går ner för trapporna, fortfarande lite vinglig om mornarna, och fixar frukost. Jag tänkte ju egentligen dra till doktorn idag, oavsett hur jag kände mig, för jag vet ju hur det brukar vara. Man är sjuk ända tills man bestämmer sig för att "Imorgon ska jag gå till doktorn banne mig!", och då blir man ofta skenfrisk av någon anledning.
Så när jag har segat mig alldeles för länge med frukosten tar jag och ringer till den privata vårdmottagning som har engelsktalande personal i området och beskriver vad det har varit för fel på mig, men förklarar att jag just nu mår bra.
-Kom in ändå, tycker doktorn, så tar vi ett urinprov och kollar så allt är ok.
Suuuuuck. Jag som hade räknat med att sega hela förmiddagen tills Eric och gänget kom och hälsade på. Men jag cyklar dit i alla fall. Mest för att jag vill försäkra mig om att allt är ok, så att jag inte plötsligt blir vrålsjuk när Pojkvännen kommer hit och vi ska åka runt i Japan om 10 dar.
(Här kan jag inflika att jag gillar japansk sjukvård, för snart kommer allt gå väldigt fort.)
Jag kissar i koppen, blir visad till ett rum och får prata med doktorn på under 10 minuter. Doktorn frågar lite om mina symptom (Doktorn är en kvinna, så ni inte tror något annat), och frågar om jag har tagit tempen idag? Det har jag inte, så jag får genast en termometer instucken i armhålan. Samtidigt som provresultaten kommer tillbaka piper termometern till och meddelar att jag har fantastiska 39 graders feber och jag tänker: Detta kan ju inte stämma! Jag är ju frisk!!!
-Men jag cyklade hit i fleecetröja, jacka och halsduk, försöker jag med. Doktorn skrattar åt mig och säger att jag nog inte hade fått en kroppstemperatur på 39 även om jag hade cyklat dit i varma kläder.
-Jaha, du har en hög andel vita blodkroppar (och nånting annat som indikerade hur mycket infektion man hade i kroppen), och jag skulle säga att du har en infektion i njuren, säger doktorn.
-vaAA?!! säger jag.
- Eller, ja, egentligen är det inte i njuren (hasplar fram något latinskt namn på någonting som nästan är njuren/i början av njuren eller nåt sånt), som om det skulle göra hela skillnaden.
Nu backar vi lite: För två veckor sedan började jag känna av en urinvägsinfektion. Jag får alltid akuta urinvägsinfektioner och spurtar till doktorn så fort jag känner av nåt, men den här gången så kändes det knappt alls och jag drack hinkvis med vatten, för jag vet att man kan kissa ut en urinvägsinfektion, och det verkade funka för snart nog försvann den.
Men tydligen har den "utkissade" urinvägsinfektionen inte alls försvunnit utan spridit sig upp mot njuren istället. Very sneaky, I must say.
Så blir jag smidigt placerad i en liten sjukbädd och får antibiotika i droppform, utan att jag riktigt vet hur det går till.
Här tänkte jag skriva någonting om hur billigt det var med sjukvård i japan, men jag hostar upp ungefär 400 kronor och får veta att jag ska komma dit och få antibiotikadropp varje dag i fyra dagar till. Men jag vet att det är rätt billigt om man har en japansk försäkring.
Imorgon får jag nog kontakta mitt föräkringsbolag lite.
Men det var ju en jävla tur att jag ändå bestämde mig för att ringa och åka dit efter frukosten idag. Jag hade så lätt bara kunnat skita i det och då hade det nog blivit bai-bai rundresa i Japan. Hurra för mig, jag är så bra!!!
Eftersom mitt liv är ungefär lika intressant som en 80-årig tants just nu, när jag är sjuk och allt, har jag bjudit in Eric, Catta och Jenny till min blogg.
De kommer med ett färskt gaijinperspektiv tillföra lite krydda till bloggen de närmsta dagarna. Håll utkik efter gästbloggarna.
Febern har börjat gå ner. Skönt. Jag har i princip sovit hela dagen. Ungefär 28 timmar har jag tillbringat i sängen, och nu är klockan 23.10, så det är väl dags att sova snart. Eric, Jenny och Catta lyckades roa sig på egen hand i Harajuku och Yoyogiparken. Och lite körsbärsblommor tror jag visst också att de hann se.
Nu ska jag dricka lite vatten och sova lite till. Förhoppningsvis har febern gett med sig till imorgon så att jag kan kliva upp ur sängen då...
Ibland är jag dålig på att blogga för att jag har för mycket roligt för mig, ibland är det för att jag åker till Seoul, och ibland är det för att jag ligger i sängen med feber, och ibland frossa, i 22 timmar....
Febern vill inte gå ner, men frossan är i alla fall borta. Och jag har träningsvärk i ryggen och magen för allt okontrollerat skakande igår natt. Man kanske blir vältränad på kuppen! Inget ont som inte har något gott med sig, sägs det ju...
Nä, nu får jag sluta blogga, har fotfarande ont i huvudet.
Jag fick ett påskägg från Eric och brudarna. Rena rama julafton kan jag säga! Det innehöll ett par retro vita glasögon, fluortandkräm, linfrön och timjan. De första två har jag letat efter utan resultat, i diverse olika butiker, men timjan, timjan, en av mina absoluta favoritkryddor, smakar jord i Japan.
Timjan som är det godaste som finns ibland. Oumbärligt i köket. Så jag är glad. Nu ska jag ha timjan i allt!
Idag anlände de. Mina fina vänner från Sverige. I över 24 timmar har de rest för att komma hit. (Så går det ibland när man bokar den billigaste biljetten.) Efter noggrant övervägande hade jag kommit fram till att Narita Express till Shibuya var det smidigaste sättet för dem att ta sig in till staden så att jag kunde möta dem. Då hade jag inte räknat med att Shibuya hade en hemlig "New South Entrance" som låg tio minuters promenad från "South Entrance" där jag trodde att jag skulle möta dem. Till slut fick farbror polisen hjälpa mig hitta...
De bor på en station som heter Takadanobaba (försök säga det när du är full... eller nykter för den delen. Det är svårt!) som ligger på Yamanote Line. Det är en tåglinje som förbinder alla andra tåglinjer i en snygg cirkel. Och de bor två stationer från Shinjuku som är världens mest trafikerade station, och en stadsdel där allting finns och allting händer. Det är nästan så att man kan påstå att jag är avundsjuk. Å andra sidan kan jag ju ta åt mig hela äran, eftersom det är jag som har fixat deras boende. Hurra för mig, jag är bäst! (Fy fan vad trött jag är. Jag borde inte blogga när jag är så här trött.)
Det kommer bli skitbra. Det är helt sjukt att de är här på riktigt...
Nu måste jag sova, annars kanske jag dör.
Jag har skaffat mig ett ryggskott, tror jag. Jag har aldrig riktigt fattat vad det är för något förän nu. Känns som om någonting hamnat lite fel till höger om ryggraden, som om jag var en 80-årig tant... Jag skulle vilja att nån satte mig i ett sånt där medeltida tortyrredskap och sträckte ut mig tills det sa "popp" och det där "någonting" som hamnat fel hamnade rätt igen. Lite knark och lite streching så ska jag väl vara fixad tills på lördag.
Imorgon kommer Eric och brudarna hit, och det ska bli grymt roligt att visa dem mitt Tokyo. Jag hoppas bara att jag kan förmedla lite av den kärleken jag känner för den här staden. Om de åker härifrån och kan säga någonting annat än att det var det roligaste de någonsin har gjort har jag misslyckats.
Det har varit så mycket med att hitta någonstans åt dem att bo att jag är lättad över att bara ha det roliga kvar. Bra att de kommer hit så att jag också får turista lite i Tokyo. Det tar jag ju mig aldrig tid att göra annars. Jag "bor" ju här och då turistar man inte.
Idag när jag satt på tåget in mot Shimokita tänkte jag på hur lite tid det är tills jag ska åka hem. Och jag fick sån panik. Upptäckte att jag satt och höll fast mig i sätet. Som om det skulle hindra mig från att åka hem om två månader. Två månader. Det är ju ingenting.
Jag är inte färdig här!!!!
Alltså... man ska inte ta kort på andra människors barn och lägga upp på internet. Men försök låta bli liksom.
Lyckades inte riktigt somna om efter min mardröm, så jag gick upp och ut istället. Bort till Kinuta Park där jag var med grabbarna häromdagen. Då såg den ut såhär: 
...men den bilden gör ju inte de vackra träden rättvisa överhuvud taget. (Klicka för större bild.)
Nu, däremot, har blommorna börjat falla och marken var alldeles rosa under träden. Men det var otroligt vackert ändå att se solen lysa upp trädtopparna i en tyst och stillsam park.
Vid 6.30 stod det en massa pensionärer utspridda inom en radie av 500 m runt en liten stenmur på vilken någon hade ställt en högtalare. Och ur högtalaren strömmade musik och en röst som ropade ut morgongymnastik. Och där gick jag mellan pensionärer som görde knäböjningar och viftade med armarna. Det var faktiskt en jävligt bra start på dagen.
Klockan är 04.11. Jag vaknade för 10 minuter sedan av en mardröm som gick ut på att jag och ett tjugotal människor jagade livsfarliga pandabjörnar i en skog som var en labyrint. Jo, de var fakiskt livsfarliga. Det gick ut ett larm i staden och undantagstillatånd utlystes och det stod såna där fina gubbar med röda ljussablar och viftade på bilarna i varje gatuhörn och korsning.
Och där kom jag, med mitt 20-mannateam och skulle ge mig ut och jaga de livsfarliga pandorna. Jag hade en hjälte också. En kille (varför just kille?) med långt hår, och det var han som var den utvalde och han som skulle bära det speciella svärdet jag hade i min ägo. Det var såklart ett lite magiskt svärd och tanken var nog att det skulle lysa när rätt person höll i det, men han måste varit en ganska sjabbig hjälte, för när han höll i det så blänkte det bara lite... Han var en ganska timid och osäker hjälte också... gick långt bak i ledet...
I alla fall så smyger vi oss in i skogen i mörkret fastän gubbarna med ljussablar säger att det är superduperfarligt. Och upptäcker att skogen är indelad i rum, och varje rum är en labyrint som består av 30 cm höga häckar. Så när vi spridit ut oss i det första rummet och alla sitter, fullt synliga över de låga häckarna, i smygställning säger jag: "Ja, här finns nog knappast några pandor. Om det inte sitter en halv panda och trycker i det där hörnet (pekar på det outforskade hörnet)." Och vi tar oss ledigt dit, och naturligtvis sitter det en halv panda där. En pandaunge.
Tittar ner på mina händer och upptäcker att jag håller i ett stort fuck-off gevär och det gör alla andra också. Tänk AK-7:a typ. Och jag öppnar munnen och säger till mitt följe: "Men ska vi verkligen skjuta den här lillen?!" samtidigt som pandaungen börjar ge ifrån sig ett högt, gnyende läte. Och jag skjuter den i huvudet. Två gånger.
För jag förstår ju att det lätet kommer locka till sig alla pandor inom hörhåll. Och att vi är chanslösa, för min "hjälte" kan inte ens få sitt svärd att lysa... och det är då jag känner den där ilningen som säger: Vad som än händer nu så kommer det här vara en mardröm.
Vaknar till och försöker skaka av mig drömmen. Upptäcker att det faktiskt ilar i mina ben och inser att om jag somnar om nu kommer jag fortsätta drömma mardrömmar. Så jag tar upp min dator i famnen och bloggar lite. I 1 timme och 20 minuter bloggar jag.
Jag lärde mig kanjina för sojamjölk. Den har såklart funnits i affären hela tiden och nu hittade jag den. Flera olika varianter dessutom.
Det som är så grymt med sojamjölk är att om man har det i kaffet så smakar kaffet våffla. Jag säger det igen. Kaffet smakar våffla! Det finns inte en chans att det är en dålig sak. Speciellt när man, som jag, absolut inte får äta våffla. Moahhah!
Igår tänkte jag: Nu jävlar ska jag gå upp och ta en uppfriskande morgonpromenad innan jag alla vaknar imorgon! Ställde klockan på 06:00. Vaknade 03:40 och undrade om det inte var dags än?
Det första jag hör klockan 06:00 är mobilen som väcker mig. Det andra jag hör är regnet som smattrar mot mitt takfönster.
Och visst, det är lagom hurtigt att gå upp innan frukost och ta en promenad, men det finns inte en chans att jag släpar mig ur min varma säng och ut i ett vått och kallt Tokyo klockan sex på morgonen bara för hurtighets skull.
Så det blev ingen morgonpromenad idag. Den dog.
Körsbärsblommorna regnar ner och det är så att hjärtat vill brista. Det är så ofantligt vackert. Jag vet, jag ska sluta tjata om sakura snart, men jag är helt fascinerad av det vackra, eteriska som inte vill låta sig fångas, vare sig i ord eller bilder. Det måste upplevas.
Idag har jag gått runt med musik i öronen nästan hela dagen.
Annars är jag en sån som sällan går runt med musik i öronen. Jag älskar musik, det gör jag, men jag har svårt för att stänga ute omgivningens ljud när jag går runt bland folk. Jag gillar inte att göra hela mitt liv till en musikvideo. Dessutom samlar jag på ljud.
Knastrandet som kommer av att gå i grus; gympaskor på asfalt; lastbilar som svänger (i Japan pingar de till, och en inspelad kvinnoröst säger "Svänger vänster. Var försiktiga"); ljudet av cykelhjul mot våt asfalt och fågelkvitter, allt sånt skulle man ju missa om man hade pluppar i öronen som stängde ute allt ljud än det man själv valt.
Nu är det dock så att jag har lite ny musik att lyssna in mig på. Så Death Cab for Cutie och Handsomeboy Technique har varvats på iPoden idag. Handsomeboy Technique för att jag ska höra honom spela på lördag.
Berättade för Eric att han och brudarna skulle hänga med och lyssna på en bra DJ (de kommer hit på fredag!) och gav honom namnet, inte för att jag trodde att det skulle säga honom något, men då utbrister han: (o_O)
Handsomeboy Technique är tydligen den enda japanska artisten vars skiva han har! Vilket härligt sammanträffande! Så nu ska vi åka till Odaiba, och lyssna på en DJ som vi båda gillar, på lördag. Det kommer bli galet kul! Hur kan det bli annat?!
Subject: hello from colleen
"Hi my name is colleen. I found your e-mail on that dating site. I also love sex on the side. I..."
Delete.
Fast först måste jag undra: Om man skriver ett spammail och bemödar sig om att det ska se ut som att det skulle kunna vara ett riktigt mail... borde man inte anstränga sig såpass mycket att man skriver påhittade egennamn med stor bokstav? Det finns väl ingen i hela världen som stavar sitt eget namn med liten bokstav heller?
Egentligen skulle jag på hanami med Vincent och Edo idag. Men Edo visste inte riktigt vart han var när jag ringde och Vincent fick jag inte tag på alls. Men Daniel förbarmade sig över mig och bjöd med mig till Yoyogiparken där han skulle sitta med sin bror.
Yoyogiparken ligger precis vid Harajuku och eftersom det är söndag samlas alla som gjort sig extra helgfina i parken för att visa upp sig. Det innefattar allt från Tokyos lolligothare, punkare och rockabilly-dansare till helt vanliga gyaru (gals) som ser ut som clownpepparkakor och så den här killen:
