Nu börjar det likna nåt!

"Kom så går vi ut, det är perfekt väder!" ropar jag till killarna. Det är precis lagom varmt - 30 grader.

Relativt kallt

Efter en otroligt varm vecka har det plötsligt blivit kallt och grått. Kallt och kallt förresten, det är 27 grader ser jag. Men det känns faktiskt kallt, tro det eller ej. Cikadorna är tysta och marken har slutat ånga. Istället blixtrar det om nätterna och luftkonditioneringen går plötsligt att stänga av utan att det genast blir bastu i mitt lilla rum längst upp i huset.

Jag är lite besviken. Hade hoppats på sol och bad! Fast om två veckor åker kidsen på kollo (hej, jättegammalt ord som jag aldrig har använt förut!) och jag blir därmed i princip helt ledig i en vecka. Och om det är sol- och badväder då ska jag inte göra annat än sola och bada. Kanske shoppa lite också.

Bloggdöd

Mellan den nya Potterboken, datorpimpande, mitt nyinköpta R4 till nintendo DS (som jag iofs inte hunnit lägga över några spel på än än) samt otaliga brädspel och att sköta om ett hushåll blir det inte mycket tid över för bloggande. Kanske när jag har läst ut Harry Potter and the deadly Hallows... kankse....

Japanerna älskar sina platsskynken.

Jag hänger med Ponchan på fyrverkerifestival i Asakusa. Det är ännu en tradition där japaner i massor sitter på plastskynken och tittar beundrande på något. Det är inte det lättaste att ta sig ut till Asakusa. Floden Sumida är enligt Ponchan det mest kända "titta-på-fyrverkerier-stället" och när jag anländer en timme och en halv innan fyrverkerierna börjar tar det 10 minuter bara att komma ut genom stationsspärrarna och ett hav av människor vallfädar åt olika håll för att sitta på plastskynke på en väl vald plats.

Här och var ser jag 109-Shibuya-flickor och pojkar som går runt i kimono. 109-människorna är ju de coolaste kidsen på planeten (det är i alla fall vad deras stil strävar efter att förmedla) och här går de i tradionella kläder, träskor och fläktar sig som alla andra! Jag är chockad! Det är som om till exempel stureplansmänniskorna skulle slänga på sig folkdräkt, med knätofsar och allt, på midsommar. Jag häpnar kvällen igenom varje gång jag ser en sån.

Platsen vi sitter på är det inget större fel på, förutom att fyrverkerierna skyms av en jättestor grå byggnad. Det roliga är att det sitter säkert flera tusen människor på samma plats som vi och ser ingenting. Fyrverkerierna håller på i en och en halv timme så vi har gott om tid att flytta oss. En och en halv timme av fyrverkerier är lite väl... Efter en kvart har man ju i princip sett alla olika. Då och då smäller de av spektakulärt många så att hela himlen glittrar och då ropar japanerna: "Oooohhh" och klappar händerna förtjust.

Att ta sig hem är en ännu värre pärs än att ta sig dit. 900 000 människor har under hela dagen vallfärdat till Asakusa och nu ska alla ta sig hem samtidigt. När vi kommer fram till tunnelbanan är den tillfälligt stängd eftersom det inte får plats mer människor i den. Det tar en timme innan vi kan börja ta oss in till tunnelbanan och ytterligare kanske en halvtimme att komma på ett tåg. Vi tappar bort varandra vansinnigt mycket i folkmassan, men hem kommer tydligen alla till slut.

Höjdpunkterna är finalen eftersom jag får se ett, för mig, helt nytt slags fyrverkeri; som en bengalisk eld ungefär, fast den här är vit och ser ut som... som i tecknade filmer när nån superhjälte gör en tjock vägg av eld. Och såklart insikten om att Shibuyapojkar och flickor inte står över traditioner.

Det är en hårfin linje mellan "prinsessa" och "prostituerad".

Efter en dag i Tokyo Dome City, en nöjespark med gratis inträde och den hittills bästa bergochdalbanan jag åkt, lämnar jag familjen på kvällen för att möta upp några vänner. De sitter på Ruby Room, en pytteliten klubb, i Shibuya där det är open mic night. Enda andledningen till att jag hittar dit är att jag hör en lika vilsen svensk omkringirrandes och säger: "Hej, ska du också till Ruby Room?" och det ska han såklart. Senare visar det sig att vi redan har träffats en gång. Banden spelar ganska illa, men Helga, kompis till en kompis till en kompis (vars telefonnummer jag såklart haffar, så nu är vi kompisar), intygar att banden brukar vara bättre.

Jag får drink-beslutsångest och beställer till slut en "God Father" av den enda anledningen att jag inte har någon aning om vad det är. Det har inte personalen heller och förvirring uppstår. De får leta upp drinken i en bok och jag skäms lite och säger att det inte spelar någon roll, jag vill bara ha en drink, vilken som helst, men vid det laget har de hittat den. 1/2 del vodka & 1/2 del amaretto. Söt som fan, men nu vet jag det i alla fall...

Plötsligt börjar det pratas om karaoke och innan jag vet ordet av har vi dragit vidare och stuvat in oss i ett karaokerum. "Entimmeskaraoke", för att alla ska hinna med sista tåget, är det sagt. Det är ändå vardag och alla ska upp och jobba nästa dag. Helga hittar en ensam tjej klädd i.... hmm... klädd helt i rosa, som en docka, i rummet intill som hon får för sig att vi måste bjuda in till oss, så det gör vi.

Tjejen är egentligen inte särskilt vacker, men det märker man inte för allt rosa och tyll och hennes fluffiga extensions. Alla överröser varandra med komplimanger men killarna i det ursprungliga gänget (som bara bestod av svenskar) tycker att hon är lite obehaglig. Vi pratar om rosa och tyll och mobilblingande och lite i förbifarten frågar vi vad hon jobbar med och jag vet inte om det är för att vi är fulla eller främlingar, men helt apropå berättar hon att hon säljer sexuella tjänster. Inga samlag, men handjobs och blowjobs, till kunder som alla är män. Några är trevliga några är äckliga. Och jag frågar, av ren nyfikenhet, hur det kommer sig att hon gör det hon gör. Svaret är förbluffande. "Jag gillar kläder av Jesus [kommer inte ihåg vad han heter i efternamn]." Hon säljer alltså sexuella tjänster för att ha råd med dyra rosa kläder. Myten är verklighet! I

När vi till slut kommer ut ur karaokebåset har sista tåget gått för längesen och alla blir tvungna att ta sig hem med taxi. Och hela vägen hem tänker jag på prinsessan och den fantastiska ironin i att sälja sexuella tjänster för att ha råd att se ut som en oskuldsfull rosa dröm.

Tillbaka i Tokyo

Nu är jag här. Rummet där jag bor och hela huset faktiskt är lite mindre än jag minns. Konstigt. Och det är ungefär lika obekvämt som att komma hem till Göteborg. Fortfarande känns det lite: "Men, här hör jag inte hemma..." Fast det syftar nog mer på huset än på Tokyo.

Resan hit är långtråkig och obekväm, speciellt om man har oturen att mellanlanda i Bangkok, vilket lägger på en 5-6 timmar på resan. Jag är nöjd ändå när jag hittar, och köper, nya Harry Potter-boken på Arlanda. Mindre nöjd när jag inser att det inte är en bok att läsa på ett flygplan. Svårt att dyka in i den ordentligt när flygplansbullret överröstar ens tankar. Så jag köper "the Game" på Bangkoks flygplats vilket resulterar i att jag nu är paranoid. Eller så är det bara tröttheten, jag vet inte.

En lustig sak med att flyga i tusen år utan att kunna somna är att ens mat-och-sov-klocka helt pajjar. Sovklockan, jet lagen, är man ju förberedd på, men att magen blir helt förvirrad har aldrig hänt mig förut. Sen jag åkte från Sverige, för ungefär ett och ett halvt dygn sedan, har jag ätit frukost tre gånger, och lunch två, och jag kan höra min mage tänka "Vad i helvete sysslar du med egentligen?!" Jag har inget bra svar åt den. Jag ska sova.

Snygga ögonbryn - Angeredstyle.

Om man tar spårvagnen till Hjällbo, går upp för trapporna, tar till höger, går över torget mot fruktaffären på höger sida men stannar precis innan man kommer fram till den kommer man till Lady's. Där kan man få sig världens snyggaste ögonbrynsplockning om man har lust. Man får också, helt på köpet, en inblick i en annan kultur.

Jag har glömt vilken mångfald vi egentligen har här. I vår lilla stad trängs fler nationaliteter än vad det gör i hela Tokyo. Så jag sitter på salongen med min mamma medan de fylliga damerna som äger salongen fönar bångstyrigt arabhår slätt och samtalar med varandra och de väntande kunderna. Konversationen kretsar mycket kring mat, matlagning och mäns oförmåga att ta hand om sig själva. En av kunderna, också en bastant kvinna i sina bästa år, slänger ur sig ett "Om gud vill får vi se din dotter gift snart" till den ena frisörtanten och fortsätter bestämt med att säga: "En prydlig flicka med integritet, som respekterar sig själv har inga problem att bli gift, och må Gud ge henne den bästa av män, som gör henne lycklig..." och så fortsätter det med förutbestämda fraser en liten stund och de andra damerna nickar och instämmer med hummande ljud och ett och annat "inshalla" - "om gud vill". Och jag fnissar inombords över att den här konversationen låter som om den kunnat ta plats för 100 år sedan.

Jag har aldrig fått ögonbrynen plockade av någon annan förut. Och trots att det är en ganska oskön procedur att ha någon som rycker en i ögonbrynshåren är det väl värt både tiden och pengarna. Ögonbrynen inte bara plockas, de klippsockså, och fjunhåren plockas bort med tråd. Jag har aldrig förr haft så välansade och välformade ögonbryn!

So You Think You Can Blog?

Kanske sämst i världen på att blogga när jag är hemma. Jag har fått för mig att det vore ointressant (i jämförelse) att blogga om alla jag träffar och allt vardagligt jag gör i Göteborg. Men jag gör ett undantag idag och bloggar om ingenting särskilt bara för att ni inte ska tro att jag har dött...

Har börjat tokladda ner serier som jag kan roa mig med när jag får tråkigt i Japan eftersom jag aldrig kollar på tv där. Tyvärr så har jag lite svårt att hålla mig från att titta på dem på en gång när de kommer ner, så nu har jag sett en tredjedel av So You Think You Can Dance. Det är guld att kunna spola förbi skitsnacket direkt till själva dansandet! Och det är GULD att Hawk från Sickstep Group är tillbaka.

Näe... tänk om man skulle ta och se om det finns nån tvättid... Tråååååk.

Höjden av "ingen koll"

Nej, jag åker inte tillbaka till Japan på tisdag, utan på söndag. Det känns som om jag blivit bestulen på två dagar och plötsligt känns det inte alls som så lång tid kvar innan jag åker...

Trekfashion

Det bara regnar och regnar. Mycket Star Trek har det blivit av någon anledning. Jag gör inga ursäkter, jag är en smygtrekkie. Jag drar inte upp rymdserier själv att titta på, men när de går oavbrutet på tv:n, som de gör nu, är det lätt att fastna och bara glo.

Idag har jag kommit fram till att det måste ha varit ganska roligt att vara designer för Star Trek och liknande serier. De fula overallerna såg säkert snygga ut som skisser, men främst tänker jag på alla andra raser de stöter på i alla rymdserier. De är ju oftast av mänsklig karaktär och ibland är det bara kläderna som skiljer en ras från en annan. Som designer kan man balla ur hur hårt som helst... Alldeles nyss såg jag en sjukt komplicerad kavajkrage som jag lätt hade kunnat tänka mig att bära själv om jag hade varit utomjording!

Killing me softly with his song... typ.

Sen när är det ok att ha förfest på spårvagnen? Jag ska leta upp människan som ansåg att det var en bra idé att telefoner skulle kunna spela upp musik så att alla hör, spänna fast henne eller honom på en spårvagn i Göteborg en fredagskväll och bara låta dem åka runt, runt, runt.

På vägen hem spelade två mobiler en blandning av techno och någon form av indisk musik. Det riktigt fiiiina i kråksången var att den ene som valde att spela musik högljutt satt på sätet bakom den andre. Två mobiler på ett avstånd av en meter spelade två helt olika musik i ungefär 15 minuter. Och i 15 minuter arbetade min hjärna febrilt med att behandla frågan: "Hur tänker folk egentligen?!" Jag undrar fortfarande...

Och när jag väl somnar...

Så drömmer jag om kackerlackor. Jag drömmer att jag bor nånstans där ingen tömmer soporna ordentligt och det resulterar i att vi har kackerlackor i allt som står under diskbänken. De ser inte ut som kackerlackor, mer som larver, men de myllrar liksom där de bor. I gamla burkar, soppåsar allting rör sig, och det är min uppgift att få ut dem...

Kackerlackstemat kan ha att göra med att jag öppnade oboypaketet i förrgår, stack ner en sked och rörde om och tänkte: "hmm... vad konstigt, är den inte likte klumpig?" innan jag såg nåt avlångt svart sitta på locket. Nåt avlångt, svart och med spröt. Släppte skeden, stängde locket och ställde paketet på diskbänken fort som fan där jag sedan betraktade det en stund.

Jag har varit borta ett halvår. Säkert har o'boypaketet inte öppnats under denna tiden. Men... men... men det är ju förslutet? Hur... hur... hmm... Nu är vi en tesked fattigare. Den fick offra sig.

Varför är det alltid svårt att sova när man ska upp tidigt nästa dag?

Nu åker jag bort! Nikku har bjudit in mig till att hälsa på när han jobbar på båten och imorgon bär det av till Oslo och sen båten till Tyskland. Jag har packat enligt devisen: Varför välja nu när jag kan välja sen? vilket innabär att jag är gravt överpackad. Det är bara ett fåtal plagg som inte får följa med på den knappt tre dagar långa färden. Ändå ligger jag vaken och tänker: Får inte glömma ditten och datten innan jag sticker i morgon, vilket innebär att jag inte kan sova. Ligger bara och tänker tänker tänker... Eftersom jag ändå inte sover kan jag lika gärna gå på toa, tänkte jag för en stund sen, och så gick jag på toa, packade ner tops och ögonsminkborttagaren när jag ändå var i farten, samt kollade min internetbank och varför inte blogga när jag ändå sitter vid datorn?

Jaja, nu ska jag nog göra ett försök till med sovandet. Ska upp om fyra-fem timmar redan och borde jag ju sova nu när jag ska ha så roligt med Niklas i dagarna tre...

Matmatmat

Fy vad jag har saknat quorn! Gott som fan! Och sojakorv. Och ordentlig keso som inte är... torr! Och knäckebröd. Och fiskbullar! Och kanelbullarna såklart! Och Twix. Och vad mer...? Ah! Smaksatt mineralvatten, typ Loka. Varför har de inte det i Japan, tro? (För lite socker kanske?) Och bröd!! Bröd som inte är pappersvitt och fyrkantigt! Finns hur mycket bröd som helst att välja på i affären! Och frukt som inte kostar tysen där man kan välja själv vilken mängd man vill ha (i motsats till fyra inplastade äpplen, 20 pix, ingen disskussion. Eller ett enda äpple 20 pix, om fruktaffären är stängd.) Och massor med linser och linfrön och sånt i den alldeles vanliga mataffären, inte i specialbutiker i svindyra Takashimaya. Som om linser var nån slags exotisk produkt (och linfrön finns såklart inte att hitta alls. De innehåller ju fibrer för fan!) Ah, och All Bran som inte är sötade så de bara smakar godis, och ordetliga havregryn. Fiberberikade dessutom! (Fiberrika matvaror över huvud taget är alltså grymt sällsynta i Tokyo.) Och alla goda glassarna, som jag iofs inte hunnit stoppa i mig ännu eftersom det inte är ultimat glassväder, men de finns om jag skulle vilja ha!

Åh, nu blev jag hungrig. Ska banne mig äta fiskbullar och färskpotatis. Moahhah. (Alla som inte gillar fiskbullar kan hålla käften.)

Låneavgift - en oxymoron

Jag har varit borta i några månader. Inte så insatt i vad som händer på den politiska arenan i Sverige alls. Det här med att införa avgifter för att låna böcker på bibliotek... det var ju lite uppe på tapeten innan jag åkte och jag tänkte: Biblioteken är ju det finaste vi har! Säkerligen kommer folk bli fly förbannade, demonstrera, kasta ruttna ägg på politikerna i protest. Gjorde ni det? Eller är det fortfarande uppe på tapeten?

Att vem som helst har möjlighet att låna hem en bok är smart av så många olika anledningar, men det räcker med att säga att en människa som läser får en större kunskap och medvetenhet om världen, andra människor och kännedom om en herrans massa rekord som satts runt om i världen i alla möjliga konstiga saker! Jag tycker bara det vore jävligt synd, jävligt korkat, att införa en låneavgift på biblioteken. Det känns fel att säga: "Jag ska bara till biblioteket och hyra en bok om knyppling."

Sen tycker jag rent allmänt att vi svenskar kan bli lite argare över saker. Inte bara sådär... sitta och fnysa vid fikabordet-arga...

Frukostdejten!

Ok, opretentiöst häng i all ära, men ibland är det roligt att umgås lite halvpretentiöst med folk också. Ett fantastiskt koncept, som jag, Richard och Nikku började med för några år sedan när jag kom hem från Japan, är Frukostdejten. Eftersom vi alla jobbade oregelbundna tider på Liseberg visade det sig smidigast att träffas på mornarna. På ett antal frukostdejter under sommaren tuggade vi oss igenom yoghurt, mackor, flingor och hela Shogun-serien. Och fy fan vad trevligt det var!

Och nu för jag alltså traditionen vidare. Jag och Grin-Martin, som bor 500 meter bort och är vansinnigt upptagen på eftermiddagar och kvällar, ska frukostdejta oss igenom Golden Boy och lite Great Teacher Onizuka innan jag åker hem till Japan igen.

Och där har ni för övrig tips på två bra, grymt underhållande, japanska anime respektive live action shows för de som bryr sig om sånt...

Och drömmarna, de lever än!

Idag har jag äntligen någonting att blogga om! Jag springer ju mest runt och fikar och dricker öl med alla jag någonsin hälsat på känns det som, och det är inte alltid det är intressant att blogga om, men idag träffade jag Max, nyss hemkommen från en långresa i Australien, för en lunch på stan och för att jämföra krigshistorier.

Det roliga är att det verkar som om vi, trots att vi varit i två helt olika länder, har mycket gemensamt i våra resor och erfarenheter. Mest känslan av att vilja något mer med livet än att plugga någonting halvt ointressant för att "det är lätt att få jobb när man är klar", få en skaplig lön, hitta nån att gänga sig med, skaffa barn, hus, hela Svenssonköret... Det är i och för sig lätt att tänka "Jag vill aldrig leva så fantasilöst!", men verkligheten tränger sig på och snart nog sitter man där med Svenssonlivet man inte ville ha från början. Å andra sidan får man ha i åtanke att vi befinner oss i tidiga tjugoårsåldern, så ens rabiata åsikter kan komma att ändras med tiden...

I alla fall... Lunch blir till fika som blir till en sväng i Konsthallen; som blir till en sväng till utställningen i Stadsbiblioteket; som blir till serietidningshörnan; som blir till 3 timmars KP-läsande och nostalgi; som blir till kolla igenom varandras iPods för att se vad den andre lyssnar på för musik; som blir till "Fan, jag borde ta mig i kragen och starta ett band... men jag är för lat."; som blir till "Va, vill du starta ett band? Vi kan väl starta ett tillsammans?"; som blir till "Hahaha, det är klart vi ska starta ett band tillsammans. Vi ses på fredag och ser om vi kan spela nåt då!", och det hela känns väldigt högstadie-entusiastiskt, men på ett bra sätt! Därmed lyckas vi med två punkter på KP:s "101 saker att göra när du har tråkigt" utan att ens anstänga oss: 1) Gå till biblioteket och sätt dig i serietidningshörnan. 2) Starta ett band. Övriga punkter som hade varit roliga att göra, som vi dock inte försökte oss på, var: 3) Sätt på dig kläderna bakochfram. 4) Gå på stan och hälsa på alla ni ser. 5) Busring till Ola på KP-redaktionen (numret hittar du på sidan 46).

Det är alldeles för lite högstadie-entusiasm och gå-in-i-väggen-optismism i mitt liv nu för tiden... Det är som om man växt ifrån det där barnsligt optimistiska till en mer cynisk och, ärligt talat, tråkig världsbild. Det är väl klart att det räcker att bara säga att man ska starta ett band för att det ska vara sant! (Istället för att tänka: "Det är ju lätt att SÄGA, men det kommer ju bara rinna ut i sanden...")

Och det här med att umgås opretentiöst med människor är ett koncept jag har kommit att fullkomligt älska!

Regn=TV

Regn, regn, regn... Och inga morgonpromenader. Jag har så mycket jag skulle kunna skriva, men självcensuren sätter stopp. Istället skriver jag om att jag har sett hela första säsongen av Entourage på två dagar. Och snart kan jag gå lös på säsong två...

Jag tittar ungefär 400% mer på tv här än i Japan. Ett resultat av att "större" inte alltid är bättre. Vem orkar dra för gardiner och sätta på en projektor bara för att kolla på tv?

Herregud vad det regnar. Orka gå utanför dörren idag...

Som en hobbit

Allt jag ville ha var en kopp kaffe och här sitter jag nu klockan 17.39 och käkar... frukost.

Yoghurt, ost, flingor, kaffe.

Måste börja ha kanelbullar hemma. Det här är ju bizarrt.

En Tokyo-lördag

Kom hem klockan 05 i morse. En liten bit av Tokyo har tydligen letat sig hit och jag är nöjd nog att sluta gnälla för en stund.

Klubbarna kunde dock gott ha öppet lite längre ändå.

Nähäpp, det kunde jag visst inte...