Spårvagn!

Så var man ledig igen! Hade gjort fina planer för dagen, men de blev omkullkastade, så nu har jag suttit och fipplat med scheman inför hell week om två veckor en stund och börjar fundera på om det ändå inte är dags att ta och ge sig ut en sväng. Känner mig lite osugen på att sätta foten utanför dörren när det regnar som det gör, men har en idé om att jag ska ta spårvagnen (den enda spårvagnslinjen i stan!) som går här från Gotokuji, och ta mig bort till mina gamla hemtrakter vid Futako Tamagawa där det finns ett balinesiskt massageställe som är helt löjligt bra... 

Regn, spårvagn och böcker på svenska. 

Precis som hemma faktiskt.

Gillar't.

Och det tar fan DUBBELT så lång tid...

...att åka tåg härifrån till Ginza.

Och två byten. 

This better be worth it!

(Och ja, jag ska sluta gnälla. Snart.)

Morgontåget 06:25

Vart är brudarna?

Morrrning, matey!

Another early morning.
On my way to work.
Just an ordinary day.
Except a pirate just got on the tram.
No one seems to care.
Maybe he's on his way to work too.
A city pirate, perhaps.
Yeah.
Stadspirat!

God Jul, västtrafik

Jag har köpt mig ett nytt spårvagnskort.

Åh, västtrafik, jag försökte verkligen vara snäll...

Jag är så himla duktig.

Åker buss med min mamma.

Hon tycker inte att vi behöver stämpla hundrakortet för oss båda.

"Det är ändå ingen som kollar nu", säger hon och sätter sig på en plats med uppsikt.

Så fort vi kommer in till stan springer jag in på Västtrafiks lilla kontor och köper mig ett månadskort för 310 pix. Jag pallar inte. Pallar inte att sitta och inte kunna slappna av.

Köper till och med en sån där FAKTUM-korthållare för att de är så fina.

Egentligen tänkte jag bara ha kortet i plånboken, men det är ju för en god sak.

Och så kör jag ner kortet i jackfickan, lättillgängligt, och hoppar på bussen.

Blip.

Aktiverar kortet.

Sätter mig på en plats utan uppsikt.

Byter till spårvagn.

Handen i jackfickan efter kortet.

Inget kort.

Måste lagt det i väskan.

Inget kort.

Så nu har jag tillbringat morgonen med att tömma hela väskan, plånboken, jackfickorna.

Inget kort.

310 spänn - Jordens kanske dyraste hemresa medelst kollektivtrafik.

Såhär kan det också gå...

N.Y Times:

Apprehended after allegedly groping a 15-year-old girl on a train in Tokyo, a man fled onto the tracks. Seeing someone on the tracks, a train operator transmitted an emergency signal, stopping all of the trains in the vicinity, affecting 80,000 commuters. The man escaped.

Japanerna älskar sina platsskynken.

Jag hänger med Ponchan på fyrverkerifestival i Asakusa. Det är ännu en tradition där japaner i massor sitter på plastskynken och tittar beundrande på något. Det är inte det lättaste att ta sig ut till Asakusa. Floden Sumida är enligt Ponchan det mest kända "titta-på-fyrverkerier-stället" och när jag anländer en timme och en halv innan fyrverkerierna börjar tar det 10 minuter bara att komma ut genom stationsspärrarna och ett hav av människor vallfädar åt olika håll för att sitta på plastskynke på en väl vald plats.

Här och var ser jag 109-Shibuya-flickor och pojkar som går runt i kimono. 109-människorna är ju de coolaste kidsen på planeten (det är i alla fall vad deras stil strävar efter att förmedla) och här går de i tradionella kläder, träskor och fläktar sig som alla andra! Jag är chockad! Det är som om till exempel stureplansmänniskorna skulle slänga på sig folkdräkt, med knätofsar och allt, på midsommar. Jag häpnar kvällen igenom varje gång jag ser en sån.

Platsen vi sitter på är det inget större fel på, förutom att fyrverkerierna skyms av en jättestor grå byggnad. Det roliga är att det sitter säkert flera tusen människor på samma plats som vi och ser ingenting. Fyrverkerierna håller på i en och en halv timme så vi har gott om tid att flytta oss. En och en halv timme av fyrverkerier är lite väl... Efter en kvart har man ju i princip sett alla olika. Då och då smäller de av spektakulärt många så att hela himlen glittrar och då ropar japanerna: "Oooohhh" och klappar händerna förtjust.

Att ta sig hem är en ännu värre pärs än att ta sig dit. 900 000 människor har under hela dagen vallfärdat till Asakusa och nu ska alla ta sig hem samtidigt. När vi kommer fram till tunnelbanan är den tillfälligt stängd eftersom det inte får plats mer människor i den. Det tar en timme innan vi kan börja ta oss in till tunnelbanan och ytterligare kanske en halvtimme att komma på ett tåg. Vi tappar bort varandra vansinnigt mycket i folkmassan, men hem kommer tydligen alla till slut.

Höjdpunkterna är finalen eftersom jag får se ett, för mig, helt nytt slags fyrverkeri; som en bengalisk eld ungefär, fast den här är vit och ser ut som... som i tecknade filmer när nån superhjälte gör en tjock vägg av eld. Och såklart insikten om att Shibuyapojkar och flickor inte står över traditioner.

Killing me softly with his song... typ.

Sen när är det ok att ha förfest på spårvagnen? Jag ska leta upp människan som ansåg att det var en bra idé att telefoner skulle kunna spela upp musik så att alla hör, spänna fast henne eller honom på en spårvagn i Göteborg en fredagskväll och bara låta dem åka runt, runt, runt.

På vägen hem spelade två mobiler en blandning av techno och någon form av indisk musik. Det riktigt fiiiina i kråksången var att den ene som valde att spela musik högljutt satt på sätet bakom den andre. Två mobiler på ett avstånd av en meter spelade två helt olika musik i ungefär 15 minuter. Och i 15 minuter arbetade min hjärna febrilt med att behandla frågan: "Hur tänker folk egentligen?!" Jag undrar fortfarande...