Men du då!?

Och nu, när jag kommit hem och varvat ner kommer all irritation. Jag är så jävla bra på att hålla huvudet kallt, även när folk skriker anklagelser i ansiktet på mig. Så bra på att reflektera över mitt eget beteende och se det från de anklagandes synvinkel. Ber om ursäkt om jag förolämpat oavsiktligt, det var inte alls så jag menade. Först timmar senare kickar

försvarsmekanismerna, irriterande nog, in:

Men vänta nu, gjorde inte du exakt precis samma sak mot mig för några veckor sedan?! Jag blev lite irriterad, men jag kommer inte ihåg att jag skulle ha kommit ner och vrålat dig i ansiktet efteråt.

Och

Kommunikation och Lagarbete då? Läst om dem i en bok. Du kanske skulle prova?

Och nu är det liksom för sent att ta upp det igen. Och det som stör mig mest är att jag inte har någonting emot att be om ursäkt när folk känner sig förnärmade, även om de inte har anledning att göra det, medan jag aldrig kommer få höra en ursäkt för det oprofessionella sättet den här andra människan betett sig på!

Nu hoppas jag att universum tänker vara snällt mot mig framöver för att väga upp för tisdagsdramat.