Jag går över från pojktrubbel till att koncentrera mig på att se om jag inte kan göra om några av B1 Ginza-folket till utanför-jobbet-vänner nu när vi alla drar åt olika håll. Det är en delikat och mödosam process, som inte alls är olik uppvaktandet av någon man tycker om. Av de två jag absolut vill ha med mig i bagaget när vi väl splittras var en inne och jobbade idag. Det gäller att gå varsamt fram....
Jag (medan vi viker skjortor på ett av borden): Du?
Han: Mm?
Jag: Jag har tänkt på en grej, nu när vi alla kommer att splittras och så...
Han: Vaddå?
Jag: Om inte jag får jobba ihop med dig så kanske döööööör jag!
Han: *Skratta*
Jag: Men det är inte roligt...! Jag kanske saknar ihjäl mig!
Han: Fast om du dör känns det nog kanske värre för oss liksom. Med saknaden, menar jag.
Jag: Mm... Fast det bryr jag mig inte om då ju. Jag kommer ändå vara dööööd.
Han: Jo, det stämmer ju förstås...
Jag: Så vi måste leka sen! När vi inte kommer ses varje dag och sådär.
Han: Mm.
(Och sen tystnad medan vi viker fler skjortor. Så plötsligt:)
Han: Jag vet! Vi kan gå ut och käka nån dag!!
Och sen bytte vi nummer.
Så.
Taktfullt, visst?
Men jag har inte tid med sånt trams.
Jag vinner ändå!
En tredjedel av min lömska plan, att odla en vänskap, har gått i lås.
MoahhahahhahhaAHAHAHHAHHAHHAAHHAHHHH.!
Känns bra.
7 kommentar(er):
1. Jag fullkomligen älskar att du använder "lömska plan" och "vänskap" i samma mening.
2. Vilka är de andra två tredjedelarna av planen? Jag kan nästan sluta mig till att pojktrubbel har med del ett att göra, men del tre? Ta över världen?
Subtilt lömskt och uträknat. Jag älskar det.
Eric, alls icke någonting med pojktrubbel att göra!
Del 1. Få dem att frivilligt ge ifrån sig sina telefonnummer och andra kontaktuppgifter.
(Jag kan iofs slå upp dem i personalfilerna, men det känns lite mer creepy på nåt sätt...)
Del 2. Lura med dem ut och på ett listigt sätt få dem att trivas.
Del 3. Upprepa Del 2 tills den känns självklar. (För dem alltså, för mig är det redan självklart att vi ska umgås och ha trevligt.)
Och SEN kanske ta över världen.
Om jag har orkar dvs.
Alla vet ju att det kräver rätt mycket energi att omvandla japanska medarbetare till vänner. De är liksom inte så lättomvända i all sin tillbakadragenhet...
Eric med C? Vilken härligt kontinental touch :)
Jag trodde man omvände japaner till vänner med karaoke och sprit. But then, det kanske krävs lite arbete för att komma fram dit...
Snackar vi japsar eller västar här?
Japaner, japaner, japaner!
Eric, jag tycker du ska byta.
Kanske lägga till en accent också.
Éric.
Ja?
€riç har en fin klang tycker jag
Skicka en kommentar