Eftersom jag råkade laga vansinniga mängder pastasås igår bjöd jag över mina finaste, Ken och Kiku (som båda bor en 10 minuter härifrån) efter jobbet på hemlagad pasta med köttfärssås. När Ken kom över hade han på sig ett av mina absoluta favoritplagg att hata, men i stället för att rysa över det faktum att han hade på sig extremt okarakteristiska sweatpants och en hoodie slängde jag på mig mina fula rosa pyjamasbyxor och den urtvättade T-shirten jag en gång snodde från min lillasyster. När Kiku kom hit en halvtimme tidigare möttes hon alltså inte utav ett, utan två sunkmonster, och, såklart, väldigt mycket pasta.
Sen bitchade vi ikapp om jobbet och skrattade åt glittervampyrer och doomsdayfilmer. Och det var så... normalt! Men vet ni hur ofta man åker hem till någon i Japan och har på sig sweatpants och sunkar järnet? Extremt jävla sällan händer det, skulle jag tro! Vad var nu poängen med det här inlägget igen...? Jo, just det! Kanske att de här två filurerna nog kan klassas som mina bästa vänner i Japan. De står sig inte mot de därhemma riktigt än, men visst är det bra?
Knappa åtta månader och redan bästis-kandidater i nya hemstaden.
3 kommentar(er):
hm. ok för nu då. men ... kandidater alltså? de får passa sig. jag kommer i vår. då jävlar.
Heheheh, min lömska plan, den om att ha en bästis på varje kontinent, är snart till två sjundedelar fullbordad. Moahahhahahhahahhha.
(Psst.. Skynda dig hit!)
du får passa dig också. det finns bara en bästis. EN i tell you!!! en. mmmmmmhm.
Skicka en kommentar