Vi skulle alltid vara vänner, du och jag, inbillade jag mig.
Vi skulle aldrig sluta skojbråka, aldrig sluta vara fåniga små nördar.
Du var den enda som inte bara underhöll mina barnsliga impulser, utan alltid hakade på dem till 110% vilket ofta fick andra, tråkiga människor att fnysa på näsan åt oss. (Men jag slår vad om att vi alltid hade roligare än varenda en av dem!)
Och mitt hjärta gick lite sönder när du flyttade ifrån Göteborg för att plugga. Du skaffade till slut flickvän och jag undrade kanske lite hur det skulle gå med vår vänskap, men det gick ju rätt bra ett tag.
Men sedan började du, sakta men säkert, försvinna längre och längre bort. Du blev två med henne. Vi sågs aldrig själva längre och du förlorade en smula av den där galenskapen jag älskade.
Och jag saknade dig och vår vänskap, men jag kom inte för mig att säga någonting då.
Jag ville inte verka självisk, och dessutom tänkte jag att det kanske skulle gå över. Att man nog måste få lov att växa ihop till en boll med sin kärlek, sådär i början, innan man börjar intressera sig för att träffa andra människor igen.
Dagen då jag skulle flytta till Japan för gott närmade sig med stormsteg, och plötsligt var det dags för en sista fika hemma hos dig.
Och jag var så pepp! Pepp på att sitta i din soffa och dricka te och snacka skit, kanske tala om för dig hur mycket jag faktiskt skulle sakna dig, hur mycket du faktiskt betyde för mig och kanske spela lite tv-spel, men det blev det aldrig tid till, för innan vi ens kom fram till din lägenhetsdörr hade du bjudit in din flickvän att göra oss sällskap. Trots att mitt hjärta sjönk som en sten höll jag god min, och vi hade trevligt, alla tre, men alla de där stora orden förblev osagda.
Jag tror att jag gav upp lite då.
Du kom aldrig tillbaka, och allt det där jag hade på hjärtat låstes in. Kom aldrig ut.
Faktiskt så slutade vi höras helt och hållet.
Och jag tyckte att det var ganska synd, men dels var jag jävligt upptagen, och dels visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till dig längre. Du var ju uppenbarligen inte riktigt samma fåniga nörd som varit en av mina allra bästa vänner i väldigt många år. Och jag hade nog förändrats en del jag också.
Och här sitter jag nu.
Nio månader senare.
Och storbölar rakt ner i min intet ont anande grapefrukt.
JAG SAKNAR DIG, JU!!!
Men hur bryter man nio månaders tystnad?
Jag tror faktiskt inte att jag kan.
8 kommentar(er):
Jättevackert (på ett melankoliskt sätt, men ändå)!
Och jag gissar att han inte märkt skillnaden Med/utan medvarande flickvän på samma sätt. Jag har haft hans roll en gång, och jag märkte det aldrig lika mycket som hon, kompisen, gjorde, utan bjöd mest med flickvännen för att det var artigt att göra så och undvek dålig stämning osv.
Så ring honom, maila honom, skriv brev, vadsomhelst. Han kommer fatta direkt, och vara jätteledsen för att det blivit såhär och be om ursäkt och nästa gång du åker hem och hälsar på kommer ni ta en fika bara ni två och allt känns som det ska kännas igen.
Det är värt att våga ibland. Klicka bara på den förbannade 'skicka'-knappen och gå runt med en sten av spänning i magen tills han svarar. Det är värt varenda sekund.
Usch, jag blev lite ledsen av att läsa detta för att jag känner igen mig :(. Men nio månader är ingenting! Kontakta!
Jobbigt! Kan det vara så att han inte var den han varit just för att du, kompis, råkar ha samma kön som hans flickvän? Kan vara problematiskt med vänner av samma kön som ens partner för många partners!
Om ni bara är vänner och du känner som du gör, så hade du ju likaväl kunnat säga dom där sakerna även om hans flickvän var med när ni sågs innan du skulle åka. Det hade väl du också velat om du hade en pojkvän och han hade en fantastisk tjejkompis som han tyckte mycket om, att dom hade kunnat visa det och säga det även när du var med. Att det inte bara hade varit när dom sågs på tu man hand?
Sen så hade det ju kunnat vara så att hon känt det jobbigt om du visade det och sa det, att det hade gjort ont i henne. Men det är ju ännu värre om man då tar det "bakom ryggen".
Sen så kan jag även förstå att han var mån om att ha med henne när ni träffades, då du och han verkade ha väldigt bra kontakt. Och för att hon inte skulle känna sig utanför och behöva känna svartsjuka, så är det ju jättegulligt av honom att låta henne få vara med. Sen kanske du och han aldrig riktigt kommer att få den där kontakten igen, för att han nu har funnit tjejen i sitt liv som han faktiskt vill ha just det där magiska tillsammans med, som det känns sådär extra rätt att ha det med. Det är inte något konstigt med det alls.
Fast om du känner som du gör och verkligen saknar honom så, så tycker jag att du ska ta kontakt med honom. Men räkna då med att han kanske fortfarande vill ha med flickvännen när ni ses. Men var då inte rädd för att visa vad du tycker och känner, men respektera även om han faktiskt inte längre känner det helt rätt att han den relationen på samma vis som ni hade förrut. Respektera om de två har blivit ett. Det är ju underbart om de mår bra, älskar varandra och trivs med det. Glädjs för deras skull. Kärlek är ju fantastiskt. Och alla väljer ju hur man vill leva i kärleken. Inget är rätt och inget är fel. Inte om de som älskar mår bra i det.
men anna. det var det sämsta försöket till uppmuntran jag läst. här gråter min bästa vän stora tårar rakt ner i sin grapefrukt och du kvittrar om att hon ska ställa in sig på evig flickvänsnärvaro. det är väl självklart att man kan vara glad för deras skull ändå, men vissa saker som man vill prata om med sina vänner är privata. oavsett om den vännen är pojke eller flicka. flickvänner och pojkvänner ska inte behöva vara en ny kroppsdel av sin partner sekunden efter att de blir tillsammans.
rim, älskling. ta upp kontakten om du vill det. så enkelt är det. om du känner att det är värdefullt. men jag har full förståelse för att du är besviken. det är ju inte bara en av två som ska höra av sig i en vänskapsrelation. puss lilla söthjärta. ring snart igen.
Jag är med Erik!
Och dessutom anser jag att oavsett hur det går så är det ALLTID värt att försöka få det man vill.
Det kanske slutar med magplask, men det är alltid värt det.
Men denna gången är jag övertygad om att det kommer gå galant. Klart han kommer fatta och det skulle inte förvåna mig om han sitter i andra ändan och tänker "varför i heövete skrev inte jag det där mailet först"
Erika, tack!
Ja, Anna, du har ju verkligen fått saker och ting om bakfoten! Jag tycker faktiskt om hans tjej och har full förståelse för att man kanske inte alls har lust att träffa någon annan än sin partner i början, men det hindrar ju tyvärr inte att man kan sakna ihjäl sig efter en helt magisk bästa kompis! Det här med könet på bästa kompisen är liksom aningen irrelevant, förutom i den bemärkelsen att hade det varit en tjejkompis kanske jag hade vågat säga någonting tidigare.
Måhända att många tycker att jag har fått saker och ting om bakfoten. Samtidigt så är vi många som tycker just som jag, kanske därför det just blir så här många gånger när någon träffar en ny partner. Många har svårt att förstå och därav blir det tokigt, för att man liksom inte pratar om det, utan låter det bara bli så. Och det är jätteledsamt när det leder till tårar och att någon mister sin bästa vän. Och det var väl det jag ville få fram, i mitt dåliga försök att skriva det, att vi alla är olika och att det inte behöver leda till att man mister varandra helt, men att relationer kan förändras om ännu en person dyker upp som den ena partern vill ha en ännu närmare relation med.
För min del är det tex viktigt att min partner även är min allra bästa vän, som jag kan prata med allt om, som jag kan ha den där magiska relationen med på precis alla plan. Och han är självklart välkommen närsomhelst, hursomhelst och med vemsomhelst. Visst har det förändrat min relation till andra vänner något, men inte nämnvärt och absolut inte på något vis negativt, mer än att vi oftast är fler när vi ses nu. Och visst har även mina vänner saker som de känner lättast att prata bara med mig om, och då finns jag såklart här, det är bara att säga till så kommer jag alldeles själv. Och då handlar det inte om att min pojkvän inte får följa med, utan att han faktiskt såklart respekterar och förstår och därav ägnar sin tid till något annat.
Alla är ju som sagt olika. Och ingen gör fel, bara för att hon/han inte gör som någon annan tycker känns mer rätt. Dock om vi är öppna för detta och ser varandras behov och önskningar och inte är rädda för att säga vad vi känner, så kan ofta relationer växa och ta lite annan skepnad, istället för att försvinna. Så självklart tycker jag att du ska höra av dig till honom. Säga precis vad du känner och vara helt öppen för att ta emot vad han känner. Så ska du se att det kommer bli hur bra som helst.
Förlåt om mina ord inte låter så uppmuntrande. Jag vill ju faktiskt muntra upp. Dock krockar väl mitt synsätt på det hela med ditt, så du uppfattar det på annat vis. Förlåt!
Skicka en kommentar