Jag vet inte vad som hände på flygresan hit, men ett tag trodde jag nästan att jag höll på att förvandlas till någon slags supermänniska! Sov i 10 timmar och steg upp klockan 17 på måndag, gick till jobbet utan att ha lyckats somna på tisdag morgon, jobbade mig igenom en hel dag och träffade underbara Karro (mer om hur klok och fin hon är i ett annat inlägg...) för en fika i Harajuku efter jobbet. Sprang ifrån den fikan för att köpa en kamera i Shibuya, men det blev inget med det eftersom jag inte pallade med de två brudarna som stod i ingången och ropade "KOM OCH KÖP! KOM OCH KÖÖÖÖP!!!!). Bestämmer mig för att ta tåget hem. Just när jag ska passera spärrarna piper det till i mobilen och en kollega undrar om jag har lust att ta en drink i Shibuya, och eftersom jag fortfarande är pigg tackar jag ja. När jag kommer väl hem med sista tåget har jag varit uppe i 32 timmar och är fortfarande inte speciellt trött... Sweet!
Sen vaknade jag för 20 minuter sedan, fullt påklädd, helsminkad i min säng, tvättar bort sminket, byter om till pyjamas och känner mig redo för att gå och jobba. Gissa hur länge jag sov?
Fyra timmar!!!
Undrar om det här är något beständigt?
Att jag kanske aldrig behöver sova mer än fyra och timmar och äta mer en gång per 1,5 dygn...
Jag skulle kunna hinna se klart alla teveserier i hela världen!
Moahaha.
3 kommentar(er):
Eftersom du läser det här så säger jag bara. WTF!
Är inte det där ungefär exakt samma grej som jag gjorde när jag hälsade på?
Ah, och jag förstod aldrig hur du lyckades utan att svimma. Men jag blev faktiskt aldrig trött... bara däckade.
Och jag är fortfarande inte trött, men jag tänker lägga mig ändå... annars kommer jag inte hinna göra nåt vettigt på min lediga dag i morgon...
Skicka en kommentar