HARLEM

Hade så himla kul på Harlem, igår innan polisen kom och stängde ner stället vid 2-tiden. En liten armé av medelålders män i vita skjortor och portföljer (inte ens coola uniformerade poliser var det heller!) som kom in, gick upp på övervåningen och gick ut igen. Tydligen hade någon mindreårig lyckats ta sig in, på något sätt hade polisen fått reda på det.

Synd, eftersom jag var där med Janni, som aldrig hade varit på klubb i Tokyo förut och ska åka hem om bara ett par dagar. Också synd eftersom det var premiär för min nya hatt...

Janni, jag lovar, det är inte så här det brukar gå till vanligtvis.
Du får komma hit och ta klubbrevansch igen!

Surf scare

Inte riktigt så här stora, men nästan, var fiskarna i vågorna...

Hittade den här bilden på ett forum där de flesta som kunde sina vattendjur höll med om att det var en delfin, för övrigt. Jag hade nog kissat på mig i vilket fall som helst ifall jag fick syn på någonting liknande i vattnet...

Vågor

För att fira att jag klarade min VM-träning drog jag med grabben jag dejtar ut till Kugenuma för att surfa.

Hyrde för säkerhets skull också in en instruktör och sen körde vi i ett par timmar.

Aldrig sett så mycket fisk i vattnet när jag surfat förut!

Man såg dem simma i vågorna som kom störtandes ovanför en och ibland till och med hoppade ett par av dem upp ovanför vattenytan!

Alltså, vänner... surfing. Om ni någonsin har chansen att testa så gör det!

Nu ser jag vågor när jag blundar och lägger jag mig ner känner jag fortfarande hur det gungar.

Ska fortsätta fira att jag klarat VM-träningen genom att gå ut och klubba en liten sväng i Shibuya i kväll.

Woot!

VM!

Jag klarade min VM-träning!
Nu är jag inte längre en trainee, utan får lov att misslyckas på egen hand!
Hurra!!!!

ELMO I NEW YORK

Elmo i New York

New York

Jag tycks aldrig komma till den biten av resan som tillbringades i New York. Kanske för att det är så mycket att beskriva. Den staden lämnade intryck av det mer bestående slaget.
När jag befunnit mig i staden i ungefär 30 minuter ville jag, på blodigt allvar, flytta dit.
Någonting om hur människor interagerar med varandra.
Eller kanske det faktum att människorna interagerade med varandra.
Främlingar.
Som pratar med varandra.
Skrattar.
Skämtar.

Och det intrycket har hållit i sig.

När jag kom tillbaka till Tokyo kände jag, för absolut första gången någonsin, att den här staden är över för min del. De första dagarna äcklades jag rentav av hur lite man interagerar med andra människor, i en stad där det bor så otroligt många.

Där man aldrig möter någons blick på gatan med flit.
Där man vänder bort blicken, om man nu skulle råka få ögonkontakt av misstag, utan tillstymmelsen av ett leende.
Där man nästan inte finns.
Där jag själv märker att jag plötsligt inte känner lika mycket.
Där jag visst långsamt förvandlas till en robot.

Jodå, jag har bott här så länge nu att jag blivit assimilerad.
Jag ler inte längre mot folk på gatorna, och med mitt promenad-pokerface skulle jag kunna spela hem en smärre förmögenhet, om jag bara visste hur man spelade poker.

Och det är väl synd.
Ett slöseri med leenden och så vidare.
Så jag nu har jag siktet inställt på New York.
Ge mig ett år eller så bara.
Sjukt massa pengar och en plan – näst på "att göra"-listan.

Sämsta bloggandet någonsin!

Så här tyst har det nog inte varit i bloggen sedan jag hade killtrubbel för ungefär ett år sedan och inte kunde tänka på mycket annat.

Sedan jag kom tillbaka till Harajuku efter att ha varit i Shibuya i en och en halv månad, och på semester i tre veckor har jag bara lyckats ta mig raka vägen hem efter jobbet 2-3 gånger hittills. Det finns alltid någon att fika med, ta en öl med, snacka lite med och höra vad som hänt i deras liv sen sist...

Och jag umgås ihjäl mig och börjar bli lite trött på det, även om jag verkligen tycker om alla...

Men snart, om en vecka ungefär, kommer min träning vara slut och jag kommer troligtvis hamna i Shibuya och där är jag inte lika äckligt social.

Bara lite lagom.

Då kanske jag kommer blogga mer.

Jag var i Nya Zeeland en sväng...

Min tre veckor långa resa runt halva jorden började som ett galet infall. "Om det ska kosta så här mycket att åka hem (SEK 15.000 och uppåt!) att åka hem kan jag ju nästan lika gärna köpa en jordenruntbiljett!" skämtade jag lite med mig själv. Och insåg sedan att jag faktiskt skulle kunna det på riktigt.

Jag slängde iväg ett mejl till Kilroy Travels med ett gäng namn på städer och bad dem välja ett antal destinationer. Nya Zeeland blev således den första.
Sen kom jag naturligtvis på att det var vinter där och kortade ner min vistelse från tre nätter till en natt.
Det skulle jag inte gjort.

Det tog immigrationsmänniskan på flygplatsen hela 40 minuter att tro på att jag verkligen hade tagit en 23 timmar lång omväg på vägen till Los Angeles "bara för att jag ville åka till Nya Zeeland" för en natt.
Aldrig varit med om maken till strikta, sura, buttra, bittra immigrationsmänniskor! Och så gick de igenom allllt mitt bagage. Testade mina speglar och min kameradisplay för knark. Hittade inget, och lät mig motvilligt passera.

Stack genast till turistinformationen, hittade en grej om att dyka med hajar och bad dem ringa och kolla direkt! Det blev inget dykande av dock, eftersom alla barn hade vinterlov och hade bokat upp alla platser, de giriga jävlarna.

1. På de två dagar jag hade att utforska Auckland till lärde jag mig många saker: 
2. Man fryser jävligt mycket om fötterna om sandaler är de enda skor man har när det är 15 grader kallt, och man tillbringar större delen av dagarna utomhus.
3. Det finns ansiktskrämer med MODERKAKA i sig på Nya Zeeland
4. Det springer inte omkring några Kiwifåglar på gatorna, eller ens parkerna i Nya Zeeland. (Besviiiken!)
5. Nya Zeeländarna är väldigt stolta över sina Maori, dvs ursprungsbefolkningen. 
6. Öööhh, Nya Zeeländarna är rätt tjocka! Visste ni det?! Jag blev jätteförvånad!

Kallt om fötterna i sandaler lärde jag mig mest av allt.

Annars måste jag säga att det inte var helt olikt Göteborg, förutom att det var jävligt många palmträd  för att vara mitt i vintern...

Här kommer några slumpmässiga bilder:

Nyanländ. I motljus.

Nån... park.

Kunde svära på att jag befann mig i Göteborg just här!

Kiwifågel på museum.

Hostel jag bodde på.

Hemma

Jag inser återigen hur mycket Harajukubutiken verkligen är "hemma" för mig. 

Under den veckan jag varit där har jag tänkt ta mig till Shibuya för att köpa till exempel en minneskortsläsare, eller tänkt packa ur det sista ur väskan när jag kommer hem. 

Men varje dag slutar det med att mina planer går om intet när jag inte kan säga nej till en maratonfika efter jobbet.

Harajuku-kidsen har saknat mig, och jag dem.

Men idag. 

Idag har jag en fika inplanerad i Shibuya!

Jävlar vad jag ska köpa minneskortsläsare på vägen hem då!

Leka med dockor

Alltså jag vill verkligen blogga om min resa, men min minneskortsläsare har pajat lite. Ska köpa en ny i morgon, men tills dess kan jag berätta att jag numera är tillbaka i Harajuku och gör del två i VM-träningen, nämligen "window training".

Det hela påminner väldigt mycket om när man lekte med klippdockor när man var liten.
Hade ni någonsin såna?
Pappersfigurer som man klippte ut tillsammans med en mängt olika kläder som man kunde sätta fast på dem. Så bytte man outfits på dem tills man var nöjd, vilket tog genomsnitt en minut.
Det var nog mest klippandet som var det roliga egentligen...

Fast jag gör det i lite större skala med tredimensionella skyltdockor.
Som tar ungefär 15 minuter att byta kläder på.

Och idag har jag kammat perukerna på skyltdockorna också. Det tar ungefär en miljard år!
Och så fick jag tillsagd av min tränare, när jag hade varit lite slarvig på några av skyltdockorna och några bråkiga hårstrån hade hamnat på axeln till skyltdockan i stället för att falla rakt ner, som resten av håret.
Jag fick bita mig i tungan lite för att inte börja fnittra och säga åt honom att sluta förstöra leken.

Om någon hade talat om för mig att det fanns ett jobb som gick ut på att bestämma vad dockor skulle ha på sig och borsta deras långa hår, när jag var liten hade jag nog häpnat!

Hemma igen.

Tillbaka i Tokyo med ett fulladdat minneskort, tusen saker att skriva om, men väldigt mycket annat att göra i veckan. Håll utkik, snart kommer jag börja blogga om min sjukt episka resa.