Om att prata med varandra.

Jag måste bekänna en sak.
Det har varit på gång i nån vecka,
men igår märktes det för första gången på allvar.
Kidsen på mitt golv inte är helt nöjda.
Med mig.
De säger ingenting, men det behövs inte.
Det märks i attityder.
Tonfall.
Kroppsspråk.

Så jag går till en annan VM och frågar om hon har hört någonting.
Jorå... säger hon lite försiktigt.
Det var några som tyckte att jag var för bossig.
Att det lät som om jag beordrade i stället för frågade.
Jag undrade om det var allvarligt.
Om de är skitförbannade, eller bara lite irriterade.
Om jag borde prata med dem.

Du ska nog inte prata med dem, sa hon.
Bara kanske tänka på hur du kommunicerar så att allting låter snällare.
Och jag suckade inom mig.

Jag har hört det här förut.
I andra butiker, på andra golv, i andra länder.
Men det brukar gå över efter ett tag.
När kidsen inser att man faktiskt vet vad man sysslar med.
Och att man respekterar dem.
Man bara kör på, tills de fattar.
Det tar kanske ett par månader.
Ett par månader av ganska ständig ångest och rädsla för att göra fel, för man vet att de kommer hugga så fort de får en anledning.

Men som VM har jag inte ett par månader.
Jag byter golv varje månad.
Så.
Jag snackade med dem.
Eller häften av dem.

Och vilken lättnad!
Och hädanefter tror jag att de kommer säga till om det är någonting,
i stället för att låta småsaker ligga och gro och bubbla tills de verkar enorma...

Seriöst, folkens.
Det lönar sig nästan alltid att prata.