Aokigahara – läskig jävla skit

Japaner är experter på att åka nån timme eller två utanför staden när de har en stund över, och kolla på banala, men trevliga, saker som sjöar. Eller höstlöv. Eller... andra saker som vi har tonvis av hemma i Sverige och inte behöver göra särskila utflykter för att se.

Jag har alltid förundrats över deras förmåga att förundras över såna saker, och eftersom jag är ledig i morgon, och det ska vara relativt fint väder, tänkte jag ge mig ut och uppleva detta typiskt japanska. Så jag googlade dagsutflykter utanför Tokyo, och hittade någonting makalöst makabert.

En skog, vid en liten by vid Fujibergets fot, dit människor beger sig för att ta livet av sig. Så många att man satt upp skyltar som uppmanar folk att tänka om och söka hjälp.

Så många att man årligen genomsökte skogen efter lik och aldrig kom tillbaka tomhänt.

Och vet ni vad som händer när man hittat ett lik?

De som arbetar som skogspatrull bär ner liket till stationen och lägger det i ett rum specifikt för lik efter självmördare och sedan måste någon sova i samma rum!

För om man lämnar liket ensamt kommer dess spöke skrika och liket kommer börja röra på sig!

Efter att ha läst om den här skogen tog det mig en bra stund igår natt att sluta titta efter spöken runt varje hörn. Sen hjälpte det inte att det fanns tonvis med bilder på folk som hängt sig i skogen, att skogen beskrevs som kusligt tyst eftersom träden växte så tätt att det inte blåste särskilt mycket vind i den, att det tydligen är en skog som länge förknippats med japanska demoner, eller att ha läst att det finns någon koncentration av någon gas, efter vulkanisk aktivitet för tusen år sen, som tydligen förvirrar kompasser så att folk som gått in i skogen utan avsikt att ta livet av sig också går vilse och... tja... dör...