När jag började högstadiet var vi tio stycken i klassen.
De flesta kände inte varandra sedan tidigare och det var en skara rätt sköna, väldigt blandade kids som föstes ihop på Hammarkullskolan i Angered för att vi alla ville gå i en musikklass.
Redan vid den andra dagen tyckte jag att det var en dålig idé,
men på den tredje dagen visste jag helt säkert:
Jag var kär i Charlie.
Nästan helt utan anledning.
Jag menar, visst han var en halvbrasilianare med linblont hår som var duktig på att spela gitarr och på att rita grafitti och små, gulliga gubbar, och visst, han var ganska rolig... men det var ju också nästan det enda.
Det räckte dock för att jag skulle vara hopplöst kär i honom i nästan hela de nästföljande tre åren.
Ni vet sådär som man är när man är liten och allting är lite på liv och död.
Dessvärre tyckte han nog att jag var lite av en tönt.
Först var jag lite goth/grunge (mycket oklädsam kombo), och sen kom tandställningen, glasögonen, och så klippte jag mitt hår skitkort och färgade det lila.
Ja, ni hör ju.
Inte alls en lämplig kompanjon till en halvbrasiliansk linblond gitarrist med lite för stort ego...
0 kommentar(er):
Skicka en kommentar