På järnvägsspåret

Sånt här gör mig livrädd att läsa.

Fattar ni hur rädd jag är att bli nedknuffad av misstag på spåret?

Särskilt som det, med jämna mellanrum, rapporteras om folk som antingen tagit livet av sig eller bara mist livet en tidig morgon på järnvägsspåren i Tokyos tunnelbanor.

An offer I can refuse...

Nån timme innan vi ska stänga, när jag och alla mina kids på golvet springer omkring som tokar och försöker städa upp och hänga tillbaka alla kläder, kommer en tjej och en kille som ser ut att vara i 20-årsåldern fram till mig. 

- Eeeh. Ursäkta, säger tjejen.

- Hej! säger jag.

- Jo, atteh... alltså du får ursäkta... så här... under arbetstid, men...

Och killen gömmer sig bakom tjejen och ser sådär som barn gör när de är blyga. Nästan så att han kunde borrat in sitt ansikte i kjolen på henne av förlägenhet (nej, inte på ett snuskigt sätt! fy!) och jag börjar förstå att hon kanske inte tänker fråga om jag vet vart jackan, som mannekängen har på sig, finns. Och så tänker jag, baserat på pojkens blyghet, att det kanske är nån bizarr lågstadievärld där hon tänker fråga chans på mig åt honom, eller något liknande och blir nyfiken på vad hon har på hjärtat...

- Jodetärsåatteh... vi håller på och gör en film, säger hon. En indiefilm. Och pojken nickar och gömmer sig i kepsen när jag tittar på honom.

De tycker att jag ska vara med i deras film. 

Jag tänker hundra anledningar om varför jag inte alls ska vara med i några 20-åringars japanska indiefilm, men hon ger mig sitt kort och tycker att jag ska höra av mig när jag slutar. 

Och jag slutar och tänker att det, även om det inte är aktuellt med film, nog kan vara ett rätt bra sätt att träffa folk på utanför H&M. 

Ozzy - urbloggaren

Det här livet, som jag tydligen inte har, kommer lite i vägen för mitt bloggande för tillfället, så jag hänvisar er till Ozzy skriver om att hon bloggat i fyra år nu.

Och minns att det var hennes blogg som fick mig att börja skriva. 

Faktiskt.

Hallå, Livet?

Kommer ni ihåg allt det där jag skulle skaffa?

Igår köpte jag mig äntligen ett kylskåp (som inte kommer fram förrän om en och en halv vecka, men ändå) och därmed är allt på listan i princip införskaffat. 

Nu väntar jag bara på att det här med livet ska kicka in. 

Det kommer automatiskt när man skaffat allt det andra, va?

BRAD PITT LJUGER!!!

Kolla vad era idoler gör när de tror att ni inte ser!
Igår när jag var i Shibuya tittade jag upp på SoftBank-reklamen och tyckte mig känna igen snubben på reklamen. Brad Pitt minsann. Ljuger att han använder SoftBank, gör han. 

För vad skulle Brädan med ett japanskt SoftBank-mobilabbonemang till?

Kom igen SoftBank, ska ni hålla på och luras kan ni ju försöka, åtminstone litegrann, verka trovärdiga. Och Brädan. Skäms på dig. Finns liksom ingen som köper, ens lite, att du faktiskt någonsin skulle använda SoftBank. 

Vi fattar, du gör det bara för pengarna, men om jag vore du och skulle sälja mitt namn till reklam, skulle det ändå vara till någonting som jag tror att folk skulle kunna tro på att jag faktiskt använder, annars faller ju hela grejen med att man visar sitt kända ansikte, eller hur? Fast, Brad, du behöver inte oroa dig. Sist jag var här var det Cameron Diaz som hade sålt sitt ansikte till SoftBank (fast de hade retuscherat henne så att hon var svår att känna igen, vilket också är lite obegripligt), så du behöver inte känna dig ensam...

Tvättkatt

Utanför tvättinrättningen (är det en korrekt nog översättning av "laundromat"? Låter så himla gammeldags på nåt vis...) där jag bor träffar jag en katt som börjar prata. Syns det hur den liksom... suckar lite över livet? Jag fattade inte riktigt vad den ville, men jag klappade den en stund innan jag gick hem och frenetiskt tvättade händerna.

Tips på bra gitarraffär...

...har ni bakom de röda rislamporna här. MusicLand KEY i Shibuya.

Jag gick in och skulle ha mig en skruttig, billig gitarr. Det är ju så jag jobbar. Flyttar till nytt ställe, skaffar billig gitarr. Och, mest av vana, gör jag så den här gången också. 

Fast till skillnad från andra gånger blir jag överraskad över att jag har en tydlig bild av hur jag vill att min gitarr ska låta, och inga av de "billiga" gitarrerna låter helt rätt. Så jag tänker: "Vad fan, jag provar några av de lite dyrare gitarrerna också, bara för att jämföra. " 

Till min stora förtjusning låter inte de dyra gitarrerna helt rätt heller. Yay! 

Alla utom en gitarr som kostar tre gånger så mycket än den billiga jag redan sett ut, som låter ok. Men för ett "ok" ljud är jag inte villig att betala så mycket.

"Vänta lite, det är en akustisk/elektrisk gitarr, jag ska bara plugga in den." säger herrn som hjälper mig och så slår han på ampen och jag drar med plektrumet över strängarna... och smälter! 

Smälter. 

Lägger huvudet på gitarren och gnyr. 

För jag inser att det är kört: det här är min gitarr.

Och den är inte billig. Men så tänker jag att om det är någon gång jag ska lägga ordentligt med pengar på en fin gitarr så är det ju nu. Nu när jag inte måste lämna bort den eller frakta den över halva jorden någon gång snart. 

Och som ni sett har jag ju köpt både gitarren, ampen och alla sladdar och tillbehör som hör till. Och sen sitter jag här, med hörlurarna inpluggade i amplifiern och rattar på alla knappar (rattar man knappar? Om inte, vad är det man rattar?) och skriver låtar och spelar skalor för mig själv. Flinandes, mind you. (Nåt med det elektroniska som gör att jag inte kan låta bli att flina...)

Men som sagt: Music Land KEY. Fina grejer.

Me & my guitar

Jag har suttit hemma i två dagar nu. Det låter lite illa, att slösa bort sin ledighet på det viset, kanske, och visst är jag ganska lat också, men jag har ju glömt att visa en stor del av anledningen till att jag prioriterar att sitta hemma...



NY GITARR!!!
Hurraaaaaaaaa!!!

Det visar sig att smärtgränsen för att leva utan gitarr för mig går vid ungefär en och en halv månad. Sen tar känslorna och sångerna över huvudet och kräver ett utlopp. Och de kan vara nog så påträngande, de jävlarna...

Men nu äntligen kan jag få lite ro i huvudet och fingrarna värker sådär som de ska göra och allt är bra igen. Om jag övar lite till kanske jag lägger upp en ny låt på myspace. Den förra är jag egentligen inte alls särskilt nöjd med... även fast den är fin på sitt egna lilla fulsnygga sätt...

I MADED A CHART FOR U (BUT IT SUCKS)

För övrigt: helvete vad jag saknar hongkongneserna och folk därhemma...

Och älskar Skype.

Det är en exponentiell kärlek.

Så här:

Inget kylskåp

Men alltså.

Baksmälla?

Duktigt jobbat.

Och när baksmällan släpper: Mensvärk.

Nej.

Det blir inget kylskåp idag heller.

Jag stannar hemma.

Misslyckad utgång blir häng med honkongnes

Igår var en sån där kväll.

En sån där man har bestämt sig för att man ska ut och i takt med att man blir mer och mer peppad börjar folk backa ur en efter en, och till slut står man där ensam kvar.

Piffad och sådär, alldeles i onödan. (För nej, jag ger mig inte ut och klubbar helt själv. Känns inte tryggt eller smart eller ens roligt. Det är ju trots allt oftast sällskapet och inte DJ:n som gör kvällen.)

Så jag åker hem och dricker vin med mig själv och snackar med en polare från Hong Kong på Skype. Skype, detta fantastiska påfund, som gör att man både kan prata med och se folk som är skitlångt borta. (It's the future, I tells you!) Och nu, idag så tror mitt huvud att vi faktiskt har umgåtts, jag och min honkongnesiska vän. Men det skulle kännas lite udda att säga om någon frågade: "Vad jag gjorde igår? Chillade lite med en kompis i Hong Kong bara..." 

Eller vad säger ni? Skulle det kunna ses som ett giltigt svar?

Oväntad sidoeffekt av att ha ett trivsamt hem:

Eh, jag vill inte gå ut.

Klockan är 18 och jag börjar bli hungrig och borde egentligen cykla iväg och handla lite, men...

Glädjedans!

IKEA-paketet har kommit!!!

Så nu kan vi leka "före" och "efter".

Som vi alla har längtat!

FÖRE:                                                            

                

EFTER:

           

Klart!

Jag trodde jag var lite galen när jag impulsköpte den här illgröna fluffiga mattan. Att det liksom till slut hade brustit någonstans efter alltför många timmars Animal Crossing-spelande. (För er som inte vet, en stor del av spelet går ut på att möblera sitt hus i olika teman. GROVT beroendeframkallande!) Men när jag fick upp mattan ur plasten och rullade ut den och slängde på den knallröda sittkudden greps jag av en så överväldigande känsla av lättnad och lycka att inte kunde hålla mig (och varför skulle jag? Hålla mig alltså...) från att skratta högt och göra en glädjedans.

Och kan ni tänka er nu hur det skulle se ut om jag fick upp gardinpanelerna med björktryck på i fönstret? Jag skulle eventuellt inte kunna sluta dansa. Det här blir ju så mycket bättre än det dystra jag först hade tänkt mig. 

Det är banne mig viktigt att ha prylar omkring sig som man själv har valt och som gör en glad. (Märks det att jag varit på resande fot i nästan två år, kanske?) Det är kanske inte alltid man måste börja från absolut noll, vilket i ärlighetens namn, kan vara både en fördel och en pina, men det gör banne mig skillnad för sinnesfriden, det här med att ta sig tiden att få till sitt eget ställe så som man vill ha det.

Kolla: Visst vill ni hälsa på hos mig nu?

Macaron?

Körsbärsträden har precis börjat blomma och det ger upphov till alla möjliga roliga sakura-teman på bakelser. Sakura-macaron, till exempel. (God.)

Och jag slösar ingen tid utan kastar på mig fynden från H&M:s Sample Sale snabbt som ögat.

1. Genomskinlig svart topp

2. 1000-kronorsvårjacka (200 pix!!!)

3. Asfett armband med frukter och bär och kryp! Skittungt. Kommer aldrig kunna ha det på mig när jag jobbar... men fint!

SAMPLE SAAAAAAAAAAALE!!!

Trots att jag är ledig idag åker jag in till huvudkontoret i Shibuya.
Den här gången inte för att jobba, utan för att shoppa.
H&M:s pressrum ska tömmas inför den nya säsongen genom en "sample sale" för butikspersonalen.
Vi får 80% rabatt på allt!!!

Jag hittar en del fina grejer, två väskor och en skitfin vårjacka som jag inte ens har sett i butik, och lite andra grejer, totalt 8 prylar för 800 pix. Inte illa med tanke på att bara vårjackan kostat 1000:-

Vissa andra shoppar, helt seriöst, hela flyttkartonger fulla. Duktigt.

Slutsats: Man kan visst köpa lycka - bara den är billig nog.

F.ö vet man att man är i Japan när…

…man går till IKEA och hittar Ninja-korv i bistron efter kassorna.

…som man dessutom först måste stoppa pengar i en liten biljettmaskin och välja i stället för att betala när man kommer fram till kassan på bistron.

Robopunk vs concrete nature, alltså

Åkte in till Shibuya för att köpa kylskåp idag. Upptäckte, när jag väl kom fram att jag glömt pappret med alla mina köksmått hemma. Antagligen är bredden på de flesta kylskåp och "kylskåpshål" standardiserad, men jag vågade inte chansa. Fast jag orkade inte åka hem igen och hämta pappret heller. Så istället fortsatte jag vidare mot Jiyugaoka, sen Den-En-Chofu och IKEA-bussen, som kom bara tio minuter senare den här gången. 

Plockade på mig ett litet förvaringssystem till köket som jag inte orkade besluta om sist jag var på där. Och skärbrädor, kniv, vinglas, bricka...

Och gardiner skulle jag också ha. Hittade ett par grå paneler, eller vad det heter, och plockade på mig dem. Tanken med den här betong/röda lägenheten var väl att det skulle bli nåt slags lekfull robotpunk av det hela. (Alla som någonsin spelat Animal Crossing fattar precis.) Men sen fick jag syn på ett par vita paneler med björkstammar på... och de var så fina att jag sket i de grå. Senare hittade jag också en fluffig illgrön matta som jag impulsköpte. Och nu är nog tanken att det, istället för robotpunk blir någon slags betong v.s natur, fast med grälla, lite plastiga färger (alla som någonsin spelat Animal Crossing fattar precis). Synd på robotpunken, men ärligt talat har den mest visat sig vara lite tråkig, och dessutom dyr att genomföra. Men köket ska nog fortsätta få vara rött och lite robot.

Längtar till fredag då mattan och allt det andra kommer!

1000 citroner!

Testade att dricka C.C. Lemon idag.

Påstås innehålla lika mycket C-vitamin som 70 citroner.

70!!!

Varför?!!

Människokroppen kan rimligtvis inte tillgodogöra sig så mycket C-vitamin under en enda dag.

C-vitaminöverdos.

Men den var god.

Cykelfängelset i Chitosefunabashi

Här står de alltså och väntar på att deras ägare ska hämta upp dem…

Jag hittar dit av misstag, och lyckas bara hitta hem genom att cykla vilse och på något sätt hamna vid Shimo-Takaidostationen. Därifrån går en av stadens få spårvagnar raka vägen hem till mig. 

Hade jag kunnat cykla på spåret hade jag gjort det, men jag nöjer mig med att cykla tätt, tätt intill och till slut lyckas vi komma hem, jag och min cykel.

Trehundra spänn fattigare.

Fan. För de trehundra kronorna kunde jag köpt mig en liiite bättre cykel, tänker jag.

Fast sen inser jag att jag bara lurar mig själv.

För de trehundra kronorna hade jag köpt mig en liiite bättre cykel, som jag också hade felparkerat och fått beslagtagen och blivit tvungen att böta trehundra kronor.

Workohooool

Jag är ledig nu. I några dagar.
En vecka faktiskt.
Utnyttjar min tid till fullo.
Genom att ringa till huvudkontoret och fixa med scheman.
Idiot.

Men alltså: Ledig.
Kanske skulle ge mig ut och försöka mig på att hämta min cykel idag.

Och cykla vilse på vägen hem igen, troligtvis.

Karaoke-kan

Det har öppnat ett karaokeställe från KARAOKEKAN-kedjan precis vid H&M i Harajuku. Ägaren var inom butiken härom veckan och bjöd in alla H&M:are på gratis karaoke och självklart gick jag dit. Inte bara gratis karaoke utan även gratis mat och dryck upptäckte vi när vi kom dit. Helt krejzi! Mängder av mat bars in till denna lilla grupp människor utan att vi hade beställt den och vi var alldeles för upptagna med att sjunga för att äta upp allt.

Men det är ju himla trevligt, att kunna springa ut från butiken, ta till vänster och direkt in på ett karaokeställe. Det kunde vi ju i och för sig förut också, men då var vi tvungna att ta till höger... Nu när vi har ett KARAOKEKAN på varsin sida om H&M blir det liksom inte lika jobbigt... eller nåt.

Den här dagen, alltså...

Mitt schema:

Torsdag Ledig

Fredag 13:30-22:30

Lördag 11-20

Söndag 7-16

Ser ni hur starttiden går från "inte alls"till "astidigt"?

Jag är "astrött" idag.

Gått omkring som en jävla zombie och fokuserat på att inte kollapsa ihop och sova ingosad bland alla kläderna.

Förutom tidigare och tidigare starttider har den här helgen, med sitt fina väder och starten av japanskt "spring break", inneburit vansinnesförsäljning. Vi säljer dubbelt av allt, vilket innebär att vi får dubbla leveranser vilket i sin tur innebär att vi måste jobba dubbelt så hårt.

Ytterligare en anledning till min zombietrötthet är att jag, trots att jag slutade kl 20 igår, inte kom hem förrän 22. Någonting att göra med att inte hitta hem på cykel i mörkret. Jag var faktiskt så dålig på att hitta hem att jag till slut lämnade min cykel i Shimokitazawa och tog tåget hem. Idag när jag skulle hämta den efter jobbet önskade jag för en sekund att den skulle vara borta så att jag slapp cykla hem den, men ångrade mig genast.

Då var det dock redan försent. Cykeln har blivit beslagtagen och bortforslad.

Jag får pröjsa 300 pix för att hämta ut den och cykla hem den.

Och så regnar det också, sa jag det?

Jag ger upp på den här dagen och går och lägger mig i badkaret, eller vad säger ni?

Royal Lazy Type

Accessoarer av gamla skrivmaskinstangenter?

Ja.

Vet ni vad jag gör i stället för att sova?

Lägger upp låtar på MySpace.

Lyssna på 

http://profile.myspace.com/rimeter

edit:

egentligen är det bara en låt. En skruttversion som spelades in på en eftermiddag i ett enda svep med Jakob på gitarr innan jag åkte till Tokyo.

Och om man är nyfiken på texten finns det en lyrics-knapp man kan trycka på.

Vårshoppa

Det är vår i Tokyo.

Vet ni hur man firar bäst då?

Man drar till Daikanyama och shoppar begagnade saker.

Snubblar över lite prylar från fantastiska Royal Lazy Type som jag hittade i Hong Kong på Initial och kan inte motstå att köpa en ring och ett hårspänne dekorerade med skrivmaskinstangenter.

"R", för "Rim" eller "Rock" eller "Röv" på ringen och "A" i håret, som ett internt skämt mellan mig och... mig själv.

Kul för mig.

Tråkigt för er.

Här bor Kitty!!!

Jag missar IKEA-bussen som går en gång i timmen från Den-en-chofu. Den-en-chofu är ett lugnt och tyst ställe och jag traskar bort från stationen för att se om jag kan hitta ett fik att hänga på till nästa avgång. Allt jag kan tänka på när jag går omkring där är att atmosfären påminner om en svensk småstad, typ Kil. 

I flera minuter traskar jag och hittar ingenting som ser ut som ett kafé.

Sen svänger jag runt ett hörn och får se någonting som garanterat inte finns i Kil.

Hello Kitty-affär, alltså…

…inte i Kil

…så tillbringar jag en halvtimme med att titta på alla miljoner Hello Kitty-prylar och vips är det dags att åka IKEA-buss.

Success!

Man vet att man är i Japan när...

…någon får för sig att trolla för en apa och visa det på tv.
Men det här var faktiskt rätt roligt.



Och medan ni tittar sticker jag till IKEA.

Du har ETT nytt meddelande

Ringde just till min finaste vän, Erika, och talade in ett meddelande som mest bestod av könsord på hennes mobilsvar för att jag inte fick tag på henne.

Egentligen ringde jag henne för att jag ville ha lite ärliga råd

(eller någon som säger precis vad jag vill höra...) men nu kommer hon naturligtvis tro att jag är upprörd för att det hänt någonting.

Man får skylla sig själv när man inte svarar på telefonsamtal från Japan utan låter mobilsvarsfittkukhelvetet svara i stället.

Visst?

Yey

Jag har köpt en cykel!

Jag orkade inte vänta i 30 minuter på att cykelaffären skulle fixa växlar på den så nu måste jag hämta den i övermorgon.

Korkat.

Men ändå.

Cykel.

Snart.

Låta håret sköta snacket idag

Tisdag