F.Y.I

Imorgon börjar jeanskampanjen på H&M. Det kommer finnas snygga, billiga jeans für alles! Spring och köp!

Extrem vadförnåtsadu?

Nämen, grina lite till Extreme Makeover kanske? Alltid skönt att avsluta veckan med lite hjärtskärande, grinframkallande historier med lyckligt slut. 

Fast jag tänker alltid på de där familjerna som inte blev valda. "Tyvärr, men era liv är inte tillräckligt miserabla. Kom tillbaka om någon får cancer eller dör. xoxo Ty."  tror jag att det står i avslagsbreven.

I alla fall. Man lipar alltid till Extreme Makeover. Alla gör det, har jag hört, men i Norge blir man i varje fall lite gladare efteråt, när man upptäcker att man just har tittat på "Extrem Oppussning". Det ni!

Nyckeln

Min mor har varit här och hälsat på i helgen. Vi har gjort absolut ingenting särskilt och det har varit himla skönt. Jag vinkade av henne vid tvåtiden idag och tog trikken* tillbaka hem och upptäckte att jag plötsligt inte hade några nycklar. Inte sådär: "Åh nej, var är mina nycklar...? Ah, här är de!", som man ibland gör för att skapa lite mer drama i sitt händelselösa liv, utan borta på riktigt. Jag tar mig i vart fall in i uppgången där jag bor, vilket i sig är en liten bedrift eftersom det krävs nyckel för att öppna porten, och hoppas att jag helt enkelt glömt att låsa när jag gick. Hittar mycket riktigt en lapp på dörren där det står att min kollega, som bor mitt emot, har tagit hand om mina nycklar som hängde i låset (ibland är det bra smidigt att man är omringad av alla man jobbar med), men när jag knackar på är hon inte hemma. Suck.

Jag köper en lott, en nitlott visar det sig, rycker på axlarna och bestämmer mig för att sätta mig på caféet mitt emot (ett av ytterst få ställen som har öppet på söndagar) en stund. Döm om min förvåning när jag hittar halva H&M Japan teamet, inklusive nyckelväktaren, fikandes vid ett bord. Så jag slår mig ner och gör dem sällskap i ett par timmar. När jag sedan kommer hem och sticker mina nycklar i nyckelhålet upptäcker jag att dörren stått olåst hela den här tiden, men att allt står kvar. Som att vinna på lotto, tänker jag, och sätter mig genast och bloggar om incidenten.

*trikk: spårvagn på norska.

snöblandat regn

Mina fötter halkar omkring på det som först varit snöblandat regn, men förvandlats till is på marken och får mig att tänka på skor.
 

- Vad ska du göra i helgen då?

- Jag ska på en klubb som heter Blå.

- Aha! Vad roligt! Det är en jättebra klubb!

...lät ungefär alla konversationer jag hade med folk som undrade vad jag skulle göra förra helgen. Så ett litet, men glatt, gäng tar en taxi till Blå. Jag har de där skorna som jag köpte enkom för att jag inte hade några svarta skor att ha på nyårsafton. De är lite spetsiga. Massa spännen överallt. Ganska fina faktiskt. Men så är det ju det där med fina skor och bekvämlighet och efter ett par knappa timmar har jag slutat dansa. Det är inte värt smärtan. Lite beror det också på att klubben är sisådär. Helt ok... men inte mer.

Så när mina fötter halkar omkring idag, på väg hem från jobbet, tänker jag att jag faktiskt fortfarande har ont i tån från i lördags, och på hur de där sista stegen på vägen hem var outhärdliga. Precis som i Tokyo när man hade varit ute och klubbat en hel natt... 

...fast i Tokyo dansade man i alla fall. Härdade samurajlikt ut smärtan. Eller glömde den, för man hade så roligt. Sen gällde det bara att ha tillräckligt mycket samuraj i sig för att ta sig till första morgontåget, och bita ihop tills man var framme vid cykeln. Ibland bytte jag skor på vägen hem. Inte för att jag hade tagit med mig ett extra, bekvämt par, att ta mig hem i, utan för att jag hade tagit med mig ett extra, snyggt par, när jag gick hemifrån ifall jag skulle råka hamna på en klubb. Konstigt hur annorlunda ens liv kan vara från ett halvår till ett annat...

Just nu:

Den här låten. Den är helt otrolig. Titta inte på videon, lyssna bara. Den är så... mitt i prick. Alla vet precis vad hon snackar om.

Men vem är Kleerup?

Väderprognos: motvind.

Bestämde igår att jag ska gymma idag efter jobbet. Kommer hem. Äter lite. Drar benen efter mig så att alla efter-jobbet-gymmare ska hinna gå hem. Är så bra på att dra benen efter mig att jag blir lite för bekväm med att vara hemma och måste till slut peppa mig ut genom dörren. Knallar bort til gymmet, med träningskläderna på så att jag slipper byta om i omklädningsrummet. Smart.

Kommer fram, kastar av mig jackan, av med skorna, in med väskan i skåpet... men... vart är gympadojjorna? Inte i väskan. Inte i skåpet. Borta. Måste hem igen och hämta om jag vill gymma. Suck.

Och på vägen hem hinner jag gå i två olika affärer. Kanske borde jag strunta i gymmandet helt och hållet. Men jag är ju inte trött egentligen. Bara... orka. När jag är nästan hemma bestämmer jag mig: Jag hämtar skorna och tar vagnen upp till gymmet, så går det fort. Springer upp för trapporna, låser upp dörren. Hemma: Inga skor. Inga skor? Inga skor!?!? Vänder upp och ner på lägenheten, men kommer till slut fram till att jag måste glömt dem på det anda gymmet jag var på igår. Så jag slår mig för pannan, ger upp och stannar hemma och bloggar istället.

Kokosboll haaaan!!!

Tomoko är är och lagar kokosbollar. Hon är barnsligt förtjust och ropar "Det här är kul!" stup i kvarten och frågar om hon får slicka sig sina fingrar när hon är klar. Stackars, stackars japaner som inte fick kladda med kokosbollar när de var små. Visst var det det bästa man visste? Att inte bara få leka med maten (förbjudet, förbjudet), men dessutom kladda det värsta man kan! Hon gör i varje fall väldigt fina kokosbollar som det är tänkt att vi ska äta senare under kvällen. 

Först ska vi kolla på äta nachos, dricka öl och kolla på film. Filmkollandet går det lite sisådär med... vi ser på Maiko Haaaan!!!, men lyckas båda somna efter ungefär halva filmen och vaknar lagom till eftertexten.

Några kokosbollar får vi inte ätit, men filmen var rolig, det jag uppfattade av den i alla fall. Blogger jävlas och vill inte lägga upp bilder på Tomo-chan och kokosbollarna, men en filmaffisch går minsann bra!

After work på gymmet.

Eftersom jag börjar så tidigt hela den här veckan bestämmer jag mig för att gå till gymmet efter jobbet istället för innan. Vilket misstag! Det är galet fullt och så fort jag kommer in vill jag bara komma därifrån så fort som möjligt. Jag kan inte slappna av och ta mig tiden att göra alla övningar ordentligt när det är mycket folk på gymmet. Blir stressad om det står någon och väntar på att få använda maskinen jag håller på med och vill mest springa därifrån.

Skyndar mig igenom mitt träningsprogram och stretchar på två sekunder. Skickar en fin tanke till Onsdags-Rim som blir den som får leva med träningsvärken imorgon. Omklädningsrummet är så fullt att jag bara kastar på mig ytterjackan över träningskläderna och springer hem och duschar istället. Den här traumatiska upplevelsen har gjort att jag planerar att gå och gymma innan jobbet nästa gång. Fatta att jag hellre går upp kvart i sex på morgonen än att gå till gymmet vid 4-5-tiden på eftermiddagen igen.

Grrr!

Nu är den här veckan snart officiellt slut, och då har jag, officiellt, lyckats ta mig till gymmet hela fyra gånger. Och då räknar jag bort den gången då jag gick dit, började träna, kom på att jag nog var för trött, och gick hem istället. Uppenbarligen så är man lättmotiverad när man inte har något socialt liv och inga tentor att plugga till.

Undrar vad motivationen är egentligen? Det är nog mest kul att se att jag har blivit lite starkare på bara en vecka, vilket i och för sig är så himla fantastiskt, med tanke på hur vansinnigt svag jag är till att börja med, men ändå. Jag ser fram emot när det kommer börja synas på en att man tränar.

Nu spelar mina grannar hög musik igen. Jag kanske ska gå ner och spöa upp dem med mina nya, biffiga muskler... eller kanske inte.

Lyfta på locket

Jag har varit ifrån Tokyo i dryga två månader nu. Jag har mördat varje tanke på Tokyolängtan, nästan lika effektivt som jag mördade alla tankar på hemlängtan när jag var i Tokyo, med (nej, nu händer det igen! Ordet jag vill använda här har försvunnit! Nej, nu kom jag på det!) resonemanget att det är meningslöst att längta dit när jag ändå snart kommer vara där i gudarna vete hur många år. Men nu tillåter jag den att bubbla upp lite i form av förväntningar.

Först och främst är jag så sjukt nöjd med att jag ska få bo i Tokyo. Själv! I min egen, säkerligen skokartongsstora, lägenhet. Och det kommer vara så ball att öppna affär där. Så ball att ha ett riktigt jobb! Och att få bestämma över sig själv på fritiden och faktiskt vara ledig när man är ledig! (...även om jag betvivlar att jag kommer vara ledig, eller ens komma ihåg vad ordet fritid betyder det närmsta året.)

Och maten! Mmm! (Men jag kommer definitivt sakna knäckebröd och osötade produkter och hela den här healthy foodtrenden som är så stark i Sverige.) Och shoppingen! Och klubbarna! Och Shibuya! Ååååååh... fint fint fint!!!

Nu har jag längtat klart för idag, så nu återgår jag till att passa på att njuta av allt det skandinaviska medan jag fortfarande kan. Mmm... Skandinavien!

Ursäkta, har någon sett mitt ordförråd?

Jag har, så länge jag kan minnas, alltid varit en språk- och grammatiknazist. Det är först de senaste åren som jag har lärt mig hejda impulsen att rätta någon om de säger fel. Det är inte för att jag vill vara elak eller visa mig bättre än den som säger fel, det är bara för att upplysa. När folk rättar mig skäms jag först hejdlöst över att jag inte vetat hur man använder ett ord eller uttryck och därefter gör jag sällan om samma misstag. Men nu var det inte tänkt att det här inlägget skulle handla om hur bra jag är på språk (Jag fick bara G i Svenska A för att jag ansåg att det var onödigt att tvingas memorera grammatikregler om man redan kunde tillämpa dem, och ja, jag är fortfarande putt.), utan om hur mitt språk börjar degenerera.

Jag har skaffat mig en nästan dyslektisk förmåga att säga fel. I en konversation vacklade min koncentrationsförmåga ett ögonblick och jag slängde frånvarande ur mig ett: "Vilken lysk...!" istället för "Vilken lyx..!" Alltså... det är ju en störtlöjlig felsägning som jag betvivlar att jag ens skulle kunnat häva ur mig i drucket tillstånd för ett år sedan. Och det är inte bara felsägningar, ibland blir det helt blankt i hjärnan när jag letar efter ett ord, ungefär som när man försöker komma på vad han som var med i den där filmen heter. "Du veeet. Han den där! Med... med håret. Eeeeh... alltså han var med i den där filmen där de tror att han är någon annan så han måste döda nån för att bli av med en skuld. Asså, kom igen, du måste veta vilken jag menar." Fast med ord istället. 

Vad är det som händer? Jag fattar ingenting.

Hejdå Sverige!

Efter en lång julledighet är jag tillbaka i Oslo. Jag har sett fram emot att vara självständig, sett fram emot fasta rutiner och att gå tillbaka till jobbet, men jag har också bävat för långtråkigheten. Oslo är en sömnig stad. 

Eftersom min fritid här är så... fri, i och med att jag ofta är lite för seg för att vara social efter jobbet, har jag skaffat mig ett medlemskap på ett gym. Eller, det är faktiskt inte bara därför, lite är det för att jag ska bli stark och snygg också! Om jag har tur kommer Oslo fortfarande kännas som en sömnig stad ett tag framöver så att jag kan tillbringa massor med tid på gymmet utan att känna att jag missar något annat kul. 

Råttans år

Gott nytt år på er alla! I år är det Råttans år, det första i cirkeln av de tolv kinesiska åren. Ett år för en ny början, hårt arbete och läggande av grunder. För mig, såväl för som för många av er, är 2008 ett år vi kommer minnas som året då vi kastade om våra liv och gav oss in på okänt territorium. 

Tack till alla ni som fortsatt läsa bloggen, trots att den tillfälligt muterat och flyttat ifrån Tokyo (ni är så fina!), och till alla som hittat hit genom att söka på knäppa saker, ni muntrar alltid upp mig! Jag lovar att jag ska göra mitt bästa för att flytta tillbaka till Tokyo i år och fortsätta skriva därifrån.

Jag har en grej för att gissa på vilka årtal som kommer vara lite extra spännande och jag brukar oftast ha rätt, så här kommer mitt siande om de kommande åren:

2008 Omtumlande, men i slutänden tillfredsställande. (Ok, lite fusk eftersom jag har en aning om vad som väntar.)

2009-2010 Varken magnifika eller fördjävliga. Helt ok år, men 2009 kommer vara en smula bättre än både 2008 och 2010.

2011 Inget bra år.

2012 Ett fantastiskt år!

Och till slut, ni som har hittat hit genom att söka på: 

"stunds gay"

"dumma dig"

...puss på er!