Precis innan jag somnar far en tanke in i mitt huvud.
Vad hände någonsin med Emma Blå?
Den 1800-talsvackra och vildsinta flickan med det korpsvarta håret och de blå ögonen.
Hon spelade blockflöjt när vi började musiklinjen tillsammans i gymnasiet.
Ingen spelar väl blockflöjt i gymnasiet heller, säger ni kanske.
Men Emma Blå gjorde.
Och det med besked.
(Ni har aldrig hört blockflöjt spelas så, jag svär.)
Hennes mamma gick bort när vi gick i ettan.
När vi gick i tvåan bestämde hon sig för att hon inte ville spela blockflöjt mer.
Så hon började spela cello.
Hon köpte två celli med en del av arvet från sin mamma och kallade dem för "cellofan".
Cello-fan.
Hon övade ursinnigt, vill jag minnas.
När vi gick ut trean hade hon blivit så bra att hon blev antagen till en musikfolkhögskola.
Konkurrensen är stenhård.
Men vad är väl konkurrens, när man har sitt ursinne?
Ingen spelar väl blockflöjt i gymnasiet heller, säger ni kanske.
Men Emma Blå gjorde.
Och det med besked.
(Ni har aldrig hört blockflöjt spelas så, jag svär.)
Hennes mamma gick bort när vi gick i ettan.
När vi gick i tvåan bestämde hon sig för att hon inte ville spela blockflöjt mer.
Så hon började spela cello.
Hon köpte två celli med en del av arvet från sin mamma och kallade dem för "cellofan".
Cello-fan.
Hon övade ursinnigt, vill jag minnas.
När vi gick ut trean hade hon blivit så bra att hon blev antagen till en musikfolkhögskola.
Konkurrensen är stenhård.
Men vad är väl konkurrens, när man har sitt ursinne?
Jag vinkade av henne på tågstationen.
Hon åkte med världens packning upp till norrland för att spela mer cello.
I mörkret.
Hon åkte med världens packning upp till norrland för att spela mer cello.
I mörkret.
Och sen?
Sen vet jag inte mer.
Sen vet jag inte mer.
1 kommentar(er):
Du kan ju tänka på att Emma säkert har tänkt någon gång, undrar vad som hände med Rim. Och förr eller senare, som alla andra, kommer hon också att googla sitt eget namn och då hittar hon din blogg ...
Skicka en kommentar