Fixa!

Kom hem för två timmar sedan och var helt slutkörd.

Satt uppe halva natten igår och pratade med syrran på Skype i stället för att sova, och det märks idag. Men nu är klockan redan 22 och jag måste nog lägga på ett kol om jag ska hinna med att klä på mig, fixa lite med smink, eventuellt orka försöka sätta fast lösögonfransar och ge mig ut till AGEHA, Asiens största klubb. Iklädd, inte en utklädnad, men den lila klänningen från Oasis som jag köpte när jag var hemma i Sverige (för över tre månader sedan!) med tanken att jag skulle ha den på Halloween...

Halloweeeeen!

Och jag är ledig i morgon!

Ska klä ut mig, eller i alla fall sminka mig jätte-jättemycket, och gå ut efter jobbet.

Fast jag har inte bestämt vart jag ska gå än.

Vad ska ni hitta på?

Söstra mi!

Gud, vad jag saknar henne idag!

Och den lilla skitkorven i mitten också, för den delen.

Om skor och kärlek

Det börjar bli kallt och jag fryser om fötterna i mina ballerinaskor. Än så länge går det bra, men snart kommer det kalla stråla upp genom fotsulorna och ge en kramp i vaderna. Det är dags att skaffa varmare skor, men alla skor i Tokyo är alltför dyra för att vara gjorda i så dålig kvalité.

Det börjar bli kallt och folk blir sjuka och passen i butiken blir längre och längre när vi nu är färre som måste dela på samma arbetsbörda. Och det börjar kännas tomt också. Hösten är här och det är kallt och det hade suttit väldigt fint med någon att kramas på ungefär nu. Någon som bryr sig om en varje dag och dessutom är villig att dela ut pussar och kramar in absurdum. Är det för mycket begärt, tro?

Kanske är det det.

När man vet hur riktig kärlek känns är det svårt att nöja sig med något halvhjärtat.

Trots att det är kallt och man fryser om fötterna.

På löpande band

Åh!

Och nu vet jag vad det är också!

Jag är utan trainee!!!

Det var ganska längesedan jag fick lov att vara avdelningsledare utan bihang. Ganska längesedan varje liten grej jag gjorde inte behövde åtföljas av en förklarande monolog eller frågestund (Nu gör jag det här och det här, för det här och det här. Och om man inte gör det, då blir det så här...).

En vecka har jag på mig att härja runt på mitt golv och lära mina kids saker som jag sen kommer ha tid att lära ut till dem, eftersom jag kommer behöva lära min nya svans (eller svansar? Jag har glömt om det var en eller två...!)

Nu räknade jag efter lite.

24 veckor.

I fyra månader har jag tränat upp nya avdelningsledare non-stop.

Jebus!

Min lömska plan...

...den fungerar!!!!!

Idag har jag låtit mina fina SA:s pussla med scheman i totalt två timmar.

Inga stora grejer, men tid som jag annars själv skulle behövt lägga på att kontrollera att ingen jobbar mer än fem dagar i följd och att alla slipper ha ett tidigt skift rätt efter ett sent, till exempel.

Och i morgon, kära vänner, i morgon kommer mina fina SA:s börja pussla lite grann med schemat redan en och en halv timme innan jag kommer till jobbet. Är det inte delikat, så säg?!

Detta fantastiska har resulterat i att jag, för första gången på väldigt många veckor nu, kommer hem utan en massa schemapapper i väskan. Och i morgon när jag vaknar, vet ni vad jag måste göra innan jag börjar jobba då?

INGENTING!!! förutom möjligtvis att klä på mig och få i mig lite frukost.

Jag är ett ondskefullt geni, är vad jag är!

Och apropå det här med svenska företag som är värst när det gäller work/life balance (i kommentarerna till Så jävla arg) som vi samtidigt hävdar att vi är så bra på i Norden, har det i H&M:s fall inte så mycket att göra med expats som blivit makttokiga, eftersom vi nästan inte har några expats. Det är faktiskt bara så att det har att göra med den japanska arbetskulturen som skiljer sig rätt mycket från den svenska. Kanske hade det kunnat undvikas till en del om H&M hade haft möjlighet att anställa butikschefer som jobbat ett tag med företaget och vet vad det är för värderingar vi ska utgå ifrån, men vi expanderar för fort och tiden är knapp och till slut blir det ändå så att man blir tvungen att plocka in butikschefer (och väääldigt många avdelningsledare) som är ex-GAP, eller ex-Banana Republic eller ex-Zara. Det är klart som fan att det blir svårt att hålla fast i H&M-kulturen då... men det är inte så mycket man kan göra åt det annat än att försöka styra tillbaka saker och ting på rätt spår.

Snooze

Snoozade i en timme och fyrtiofem minuter idag.

Nu ska jag gå upp och äta frukost och göra scheman.

Apple Tea for mea?

Är sådär vansinnigt mätt nu, som man bara kan bli av att äta alldeles för mycket soppa. (Det har någonting att göra med balans. Soppan och knäckebrödet måste ta slut samtidigt, annars måste man antingen ta en till knäckemacka, eller hälla upp mer soppa. BALANS, gott folk!)

Och när man är så här äckelmätt som jag är nu och vill komma över den känslan fort har man ett av två val. Antingen äter man sorbetglass, eller så dricker man te. Och eftersom jag inte har någon sorbetglass blir det det senare. Drucket ur en Barbamugg med tillhörande kanna.

Fick av min förrförrförra trainee i födelsedagspresent.

Gulle henne.

Jag hade inte tänkt gå ut i regnet...

Men sen tog saltet slut.

Och olivoljan.

Och toapappret.

På med stövlarna och iväg till mataffären. Det slutade med att jag handlade lite annat smått och gott, och sen lagade grönsakssoppa (utrymme för imponerat sus: här). Det är inte så att jag inte kan laga mat, men sedan jag flyttade till Tokyo har det hänt en säg 7-8 gånger att jag ställt mig vid spisen och tillagat någonting mer avancerat än frukostägg.

Men grönsakssoppa går bra. Råvarorna kostar inte så mycket, och den kan lagas på en enda spisplatta. Det är bara att hälla i hackade rotfrukter och grönskaker i en gryta med buljong och låta koka. Klart!

Och knäckebröd som syrran har skickat hade jag minsann också.

Mmm... knäckebröd.

Så jävla arg!!!

Jag vaknade mitt i natten och blev genast panikslagen av tanken: "Gud, tänk om vi inte har nog med folk!!!???" När och till vad, var liksom irrelevant just då. I mitt huvud fanns bara skräcken av att ha schemalagt mitt golv med alldeles för få människor. Vaknade igen vid 11-tiden och var riktigt jävla förbannad! Så här kan det ju fan inte få lov att vara! tänkte jag. Och jag tänkte på hur dum i huvudet min butikschef är ibland. Som, till exempel, när jag inser att det inte finns en chans att jag hinner allt jag ska till det utsatta datumet och föreslår att han lägger på 16 timmar på mitt schema och han smiter undan den extra kostnaden genom att ge tillåta min trainee lägga schema 4 timmar. SOM OM JAG INTE MÅSTE KOLLA UPP DET HON HAR GJORT I ALLA FALL!??!?!

Det slutar ju naturligtvis med att det ändå tar 16 timmar.

Eller som när han försöker ge en uppgifter att göra när man kommer in tidigt till jobbet, eller stannar kvar sent. Eeeeeeh... jag är här UTANFÖR mitt schema. Tror du inte att jag har en anledning till det? Kanske... jag vet inte... att jag faktiskt jobbar över för att jag redan har saker jag måste hinna klart?! Kommer väl för fan inte två timmar tidigt till jobbet för att jag inte har något bättre för mig heller?

Hela dagen går jag runt och blir argare och argare och tänker att jag ska klaga till HR. Säga nåt i stil med: "Så här kan han väl för fan inte hålla på?! Det är inte så här vi ska jobba i H&M!" Och kanske passa på att ge honom en känga för att han ändrar ens skift utan att säga till i förväg.

Men samtidigt som jag är så arg inser jag att butikschefen bara försöker göra sitt jobb. Och att, när det väl kommer till kritan, faktiskt är så att de här scheman måste bli gjorda. Det går inte att kidsen på mitt golv inte vet vad de har för schema för nästa vecka än! Det är ju helt oacceptabelt det också!

Så jag äter äppelkaka och dricker kaffe och kommer på en plan. En lömsk, illistig plan, vi kan kalla den Plan A, som går ut på att jag ska lära kidsen på mitt golv att hjälpa mig lägga scheman. Det skulle butikschefen antagligen rynka på pannan väldigt mycket åt eftersom det är jag som har det yttersta ansvaret för att schemat följer budget, men jag klarar fan inte av allt det här administrativa själv! Och om han vägrar ge mig övertidstimmarna jag behöver så får jag hitta andra sätt att få det här klart på utsatt tid. Guerilla teamwork.

Och om allt verkligen skiter sig, då kan jag gå till HR och gorma.

Det här blir fint, sörrni.

Den lömska äppelkakan.

Bloggkändis: Jag.

Det hände någonting helt otroligt när jag stod vid kassan på tredje våningen i H&M Harajuku och skulle skriva på returkvitton idag. Det kom fram en blond grabb och frågade, på engelska, om jag pratade svenska. "Ja..." sa jag, lite undrande och tänkte att han hade chansat väldigt duktigt där. I stället visade det sig att han var framskickad av sin syster, en tjej på 18 bast, som hade känt igen mig för att hon läser min blogg. Det visade sig att de var på resa, och jag vet inte om det hela var en slump, att de traskade in i rätt butik vid rätt tid, men jag fick i alla fall träffa en livs levande anonym läsare.

Brorsan frågade om de fick ta ett kort, och 18-åringen såg ut att tycka att det var ganska skämmigt, men jag tyckte ju bara att det var kul!

Så lillbrorsan tog ett kort på oss utanför entren på H&M innan de sprang vidare ut i Tokyo, och jag sprang tillbaka in till butiken.

Tänk om hennes brorsa aldrig hade kommit fram. Om hon bara hade kikat på mig i smyg och bestämt sig för att springa iväg i stället. Då hade jag aldrig fått veta att nåt sånt här var möjligt!

Erika, du gjorde min dag.

Skicka gärna bilden som lillebrorsan tog, och hoppas ni får skitroligt i Tokyo!

Borde.

Borde klä på mig och åka in till jobbet så jag hinner lägga scheman innan mitt skift börjar.

I stället lyssnar jag på fem olika versioner av "Vem kan segla utan vind?" på Spotify...

Iväg till Crocodile!

Kände mig, och såg ganska mycket ut som, ett troll när jag vaknade idag. Ett troll med mascara över halva ansiktet som inte kunde gå ordentligt. Känner mig bra mycket fräschare efter en dusch och vansinniga mängder mat, och ska alldeles strax iväg på en stå upp/improvisationsshow, där jag planerar att äta ännu mer mat och kanske spela lite biljard.

Känner att det går helt hyfsat med "play hard"-delen av "work hard/play hard"-planen.

Sjukt ovant.

Är bakis.

Blir nästan aldrig bakis.

Hur bär man sig åt för att beställa hem frukost?!

Needs to knows! Nao!!!

Igår @ Trump Room Shibuya

Drack vansinnigt mycket gratistequila och partajade med...

en utomjording,

Snygga Svenska Pojkar Med Markerade Kindben, tillika H&M-gudar,

...och Alejandro González Iñárritu, regissören för Babel och 21 Gram

Trillade omkull två gånger på vägen ner för backen från klubben, men det var naturligtvis de extremt högklackade skornas, och inte gratistequilans, fel. På det stora hela en väldigt lyckad kväll!

Stendog visst lite där.

Efter tre veckors planerande kom då äntligen dagen då vi skulle göra en stocktake för Harajukubutiken. För er som inte vet vad en stocktake går ut på så innebär det kort och gott att man räknar alla plagg man har i butiken och på lagret för att kontrollera hur mycket svinn man har. Man delar upp alla golv i väldigt små områden och knappar in exakt hur många plagg à xxxx pris man har just där, och sen måste en kontrollant dubbelräkna 25% av alla områden. Dyker det upp några differenser måste man räkna om det området igen.

Med tanke på hur det gick första gången när vi gjorde en stocktake i Harajuku "på prov" och till slut fick ge upp på kontrollräkningsdelen, så gick det väldigt bra den här gången. En minut innan butiken öppnade hade vi räknat 100% av alla områden och laddade in de sista två procenten av kontrollräkningen. (Sen att butiken såg ut som fan när vi öppnade är en annan femma, men stocktake blev vi i alla fall klara med.) Vi som var ansvariga för stocktake-planeringen hade sovit ynka två timmar den natten eftersom vi slutade vid 01:30 och var tillbaka i butiken klockan 06:00. Helt självvalt, men förvandlades till en zombie så fort det var klart att vår stocktake var färdig.

Gick och la mig vid 22:30 igår kväll och vaknade idag av att min telefon ringde.

Jag hade försovit mig. Aldrig försovit mig förut, men lyckades på något vis sova mig igenom alla mina fem alarm och blev väckt av min trainee som undrade vart jag var.

Skamligt!!!!

Lever än

Ska bara klara av stocktake imorgon på bara 2 timmars sömn, göra klart mina scheman och sedan klaga till HR över att min butikschef förväntar sig att jag ska jobba på min fritid.

Sen har jag planerat hela helgen full med kul så att jag verkligen inte ska få en sekunds slötid och därmed också inte en sekund över att jobba på min fritid.

Basta.

Mitt icke-liv

Ligger så jävla mycket efter med... så jävla mycket grejer och det finns inget alternativ till att bara suck it up och jobba sig igenom skiten tills jag kommer ikapp igen.

Så här:

1. Vakna, käka frukost, slänga på sig kläder, skutta ut genom dörren.

I huvudet: "Dagens måsten"

2. Anlända 1-2 timmar tidigare till jobbet för att hinna beta av lite skit innan jag måste ut på golvet.

I huvudet: "Fan, nu hinner jag inte göra punkt 3 på listan idag ändå..."

3. Jobba över 1 timme, ibland lite mer för att försöka mörda lite av morgondagens "att-göra-lista".

4. Ge upp. Hasa hem med hjärnan fortfarande på högvarv för att försöka komma på något bra sätt att hinna med allt.

5. Kolla på tv på datorn, gå och lägga sig. Hjärnan fortfarande på högvarv.

6. Somna. Drömma att jag jobbar.

7. Vakna. Gå igenom dagens "måste hinna innan jag börjar jobba" i huvudet.

Repeat.

Punkt 3 ligger jag för övrigt lite bättre till än mina kollegor på i och med att jag vägrar göra mer än en timmes övertid när mitt skift är slut. Och det finns liksom ingenstans att delegera bort saker, eller så, heller.

Så jag lägger scheman klockan 2 på morgonen i stället för att sova. Och på min lediga dag tänker jag åka in till Harajuku för att överlämna ett papper, och jag borde verkligen ta en sväng in till Shibuya för att snacka med den ofärdiga, men godkända, avdelningsledaren jag lämnar över till dem idag.

Och sen borde jag också åka till IKEA.

Och städa min lägenhet.

Usch, vad här ser ut!

Bäst jag sätter fart.

Ken

Har haft ytterligare ett gnällmaraton med Ken-chan, min Tokyobrorsa.

Vi gnäller om hur mycket vi har att göra och hur lite vårt företag uppskattar oss, hur lite alla nykomlingar fattar hur det är meningen att ett H&M ska fungera och hur fan ska det gå med allt egentligen?!! Vi som är gamla i gamet har ju liksom inte ens tid nog att styra upp det vi tydligt ser är fel!

Men sen, efter en stund, börjar vi prisa alla som vet vad de gör. Och alla som utvecklades sedan vårt senaste gnällmaraton. Och det slutar alltid, ALLTID, med att vi sitter och fnissar och ropar "Menåh, egentligen, alltså egentligen, FINNS det ingen bättre än den här människan...!" Och människorna vi fullkomligen älskar i det här företaget, är bra många fler än några andra... Som Ken, den påfrestande jäveln. ÄLSKAR honom.

Honom och ungefär 30 andra.

Bara kärlek.

Ska ge mig ut i Shibuya...

...och tävla med Shibuyapojkarna om vem som har fluffigast hår.

Tjingeling!

Jag lyckades!

Lyckades till slut få på mig kläder, men i stället för teleportering, blev min superkraft shopping. Köpte mig en ny väska och handlade tusen smågrejer och gick till slut och fikade med min gamla butikschef, Ingela, som flyttat till den nya Yokohama-butiken nu. Hon är så klok den människan! Visste väl att det var henne jag skulle snacka med när jag kände mig sådär frustrerad och villrådig när det gällde jobbet för ett par dagar sedan. Fina, fina människa! Tack!!!

Wish I was a super hero...

...my super powers would be always knowing what to wear.

And teleporting.

Den nya kostcirkeln...

Frukost: Kokt ägg, yoghurt med kiwi och linfrön, kaffe, juice.

Lunch: Nånting med ris. Taco-ris, risomelett, ris och hamburgare. Iskaffe eller isthé.

Middag: Mojitos eller Tequila Sunrise, cigaretter och glass.

Igår år jag även "pizza-nudlar" (Fråga inte. Det här är Japan.) när jag kom hem från jobbet. Känns som om nyttighetsgraden på kostcirkeln går mer och med åt helvete ju längre dagen lider, för att sedan återställas lagom till morgonen därpå. Fin balans, non?

Mojito

Ni vet när man inte har varit ute och varit social på väldigt länge och typ inte har varit det minsta full på över en månad och plötsligt får i sig X antal Mojitos och sen kommer hem och bloggar om hur mycket man älskar alla? Ni vet då?

Då måste man kolla bloggen när man vaknar dagen efter för att se om man skrev nåt extremt pinsamt med väldigt många stavfel.

Känns som en kom undan rätt milt ändå.

För övrigt hånglade en inte på en enda av ens dåtida, framtida eller nuvarande kollegor.

Duktigt, va?

En borde nästan få pris.

Nobels fredspris kanske.

Jag har hört att man delar ut det till lite vemsomhelst nuförtiden.

Staff love.

Ni vet när man har tänkt gå och ta en öl med sina gamla, alltså två år gamla, kollegor och har skittrevligt, men en av dem måste hem för de ska upp klockan 04:20 i morgon, medan man själv inte alls är sugen på att gå hem och i stället drar till the Hub med Maria, en annan kollega, och hittar halva sin fina stab, plus ens folk från Ginza-butiken, sittandes och sippandes öl och olika drinkar och man blir så glad över att träffa dem att man bjuder alla man känner på en drink? Ni vet då?

Är inte det världens bästa känsla?

FOUNDS IT!!!

Jag har hittat min telefon nu.

Ni behöver inte vara oroliga längre.

NEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJ!!!!

KUKIHELVETE TAPPATBORTMINTELEFON!!!!!!!!

Känns precis som hjärtekross.

Vill:

- Dö!

- Döda allt/alla!

- Äta choklad

- Röka tusen cigaretter

- Gråta

GAAAAAAAAH!!!! VARFÖRRRRRRR!?

Varför är jag ett sånt jävla klantarsel!?

Och det var ju bara 18 månader kvar på mitt tvåårsabbonemang såatteh...

Jag kommer ju få betala för den för alllllltiiiiiiid.

Vet ni, jag tror det är så här terrorister föds.

Man tappar bort sin telefon, sen vill man spränga ALLT!

Halloweenbajsar!!!

Jag måste bara få visa en del av de roliga sakerna man hittar på Shinjukustationen i Hokuo-bageriet. (Ja, Hokuo betyder Skandinavien och detta är samma bageri som stolt proklamerar "We are Tomte!") Eftersom det snart är Halloween tillverkar bagerierna riktigt läskigt godis (en ren skandinavisk tradition, naturligtvis) - i form av BAJSAR!!!

AHAHHAHA, jag döööör!

Åh. Skitläskigt!

Vidare genast till "Yellow Tokyo testar".

Den här gången testar jag nallebröd, också från Hokuo.

Döm om min förvåning, för att inte säga förtjustning när det visar sig att nallebrödet faktiskt inte är ett bröd, utan en vaniljbulle.

☆☆☆☆☆

FEM stjärnor!

Inte för att det var det godaste jag någonsin ätit, utan mest för överraskningsmomentet.

Och så var det en inte alls dum vaniljbulle heller, för den delen.

Igår natt...

...köpte jag frukost åt mig själv i tyfonregnet innan jag åkte hem från Karaoken i Harajuku.

Jag måste älska mig själv jättemycket.

Så jävla trötta nu.

Alla gamla avdelningsledare.

Seriöst.

Inte en enda jävel har tid att vara glad längre.

Och vi jobbar över värre än de värste japanske salaryman du sett.

Svenska fackföreningar skulle implodera.

För att vi gillar våra jobb. Vårt företag.

Och vi har så jävla mycket att göra.

Ett imperium skall byggas, och make no mistake, det är på våra axlar det byggs.

Knappa 20 pioniärer och de avdelningsledarna som kom in ett år senare.

Det är en väldigt liten grupp för imperiebyggande, om det var någon som undrade.

Normalt krävs det flera hundra, eller kanske flera tusen, människor för att bygga ett imperium.

Nej, mer!

Hundratusen?

HUNDRATUSEN!!!

Tjugo människor som gör hundratusen människors jobb.

Det ni.

Grått?

Sist jag färgade håret var det meningen att det skulle bli vitt. Inte blondare, utan vitt, som snö. Det blev det inte. Nog för att jag längtar tillbaka till min egen hårfärg, men jag vet inte om jag kommer kunna släppa tanken på vitt hår om jag inte gör det nu.

Nu slåss i och för sig vitt mot svart i kampen om nästa hårfärgning, så jag tänker... kanske grått?

Och jag vet att det förmodligen låter helt sjukt och mer otänkbart än vitt för er som aldrig sett en onaturligt askfärgad kalufs, men tro mig... det är rätt tufft.

Håret, håret!

Alla ni som följt bloggen en stund, och alla ni som faktiskt känner mig, vet att jag är något av en hårfantast. Jag älskar hår. Mitt och andras!

Fram till för en liten stund sedan tyckte jag att mörkt hår var lite... mjäh, och dessförinnan såg jag rent av mörkt hår som ett handikapp. När jag frågat ut pojkar om hårpreferenser och de svarat att de föredrar mörkt hår har jag alltid tänkt att de måste ha en skruv lös någonstans. Vackert, blont, oskuldsfullt eller sexigt hårsvall v.s. Brunt.

Hallå!!!?!?

Men nu!

NU!!!

Ååååh, mörkt hår (mitt)!!!

Mörkt hår är ju inte alls tråkigt!

Nu fattar jag plötsligt grejen.

Så lagom dags.

Nu tittar jag på den där bilden i inlägget före och inser att jag är lite avundsjuk på mig själv.

Fan.

Rim version 1.0

Går igenom lite gamla bilder på datorn. Hittar bilder från för några månader tillbaka. Då jag fortfarande hade min egna hårfärg. Kan inte låta bli att tänka: Fan. Hon är ju snyggare än jag!

Bloggnamedroppa

Så jag har hittat till Kenzas blogg allt oftare på sistone. Klickade in där för någon vecka sedan från någon länk på Hanna Fridéns blogg och väntade mig nog ärligt talat mest nonsens à la Blondinbella, men tji fick jag. Tjejen verkar både skärpt och rolig. Driver kanske inte jordens mest revolutionerande blogg, en ganska vardaglig blogg om sitt liv liksom, men lyckas ändå på något sätt vara precis så utelämnande att man fastnar. Det är som att ha en låtsaskompis. Som berättar för mig om sin dag när jag kommer hem. Och sen pratar vi lite om smink.

Kenza – min låtsaskompis i Cyberrymden. Precis så känns det...!

En spelning

Ska ta och packa ner min gitarr, sätta på mig lite kläder och bege mig till den väldigt lilla baren där jag ska spela ett par, tre låtar i kväll.

Min vän, Kiku, har försökt få mig att spela där i ungefär en månad. "Jo, men gör det!" säger hon. Säger att jag kan komma och spela lite, helt opretentiöst, bara för henne och bartendern. Och jag går med på det. Nu kommer det vara lite fler där än så eventuellt... kanske så många som fyra personer och här sitter jag. Halvnaken och suckandes.

Vad ska jag ha på mig?

Och kan jag ta ut gitarren i regnet? (Nej, jag får nog ta en taxi.)

Och undrar hur det kommer gå.

Tänk om jag gör bort mig fett mycket...?

Äsch.

Det kommer i alla fall finnas alkohol.

I värsta fall får jag supa bort mina sorger i goda vänners lag...

V-neck team!

Jag kom hem igår och var helt död. Återigen gått upp klockan 4:20 och haft frustrerande men givande dag på jobbet, och nu var det meningen att jag skulle åka till Ginza och käka middag och dricka öl med alla som någonsin jobbat där. Min halvtimmestupplur tog en timme och jag släpade mig upp och gick ut i mina regnstövlar och åkte heeela vägen till Ginza. Men när jag kom fram möttes jag av detta:

Sjukt värt det.