Jag vaknade mitt i natten och blev genast panikslagen av tanken: "Gud, tänk om vi inte har nog med folk!!!???" När och till vad, var liksom irrelevant just då. I mitt huvud fanns bara skräcken av att ha schemalagt mitt golv med alldeles för få människor. Vaknade igen vid 11-tiden och var riktigt jävla förbannad! Så här kan det ju fan inte få lov att vara! tänkte jag. Och jag tänkte på hur dum i huvudet min butikschef är ibland. Som, till exempel, när jag inser att det inte finns en chans att jag hinner allt jag ska till det utsatta datumet och föreslår att han lägger på 16 timmar på mitt schema och han smiter undan den extra kostnaden genom att ge tillåta min trainee lägga schema 4 timmar. SOM OM JAG INTE MÅSTE KOLLA UPP DET HON HAR GJORT I ALLA FALL!??!?!
Det slutar ju naturligtvis med att det ändå tar 16 timmar.
Eller som när han försöker ge en uppgifter att göra när man kommer in tidigt till jobbet, eller stannar kvar sent. Eeeeeeh... jag är här UTANFÖR mitt schema. Tror du inte att jag har en anledning till det? Kanske... jag vet inte... att jag faktiskt jobbar över för att jag redan har saker jag måste hinna klart?! Kommer väl för fan inte två timmar tidigt till jobbet för att jag inte har något bättre för mig heller?
Hela dagen går jag runt och blir argare och argare och tänker att jag ska klaga till HR. Säga nåt i stil med: "Så här kan han väl för fan inte hålla på?! Det är inte så här vi ska jobba i H&M!" Och kanske passa på att ge honom en känga för att han ändrar ens skift utan att säga till i förväg.
Men samtidigt som jag är så arg inser jag att butikschefen bara försöker göra sitt jobb. Och att, när det väl kommer till kritan, faktiskt är så att de här scheman måste bli gjorda. Det går inte att kidsen på mitt golv inte vet vad de har för schema för nästa vecka än! Det är ju helt oacceptabelt det också!
Så jag äter äppelkaka och dricker kaffe och kommer på en plan. En lömsk, illistig plan, vi kan kalla den Plan A, som går ut på att jag ska lära kidsen på mitt golv att hjälpa mig lägga scheman. Det skulle butikschefen antagligen rynka på pannan väldigt mycket åt eftersom det är jag som har det yttersta ansvaret för att schemat följer budget, men jag klarar fan inte av allt det här administrativa själv! Och om han vägrar ge mig övertidstimmarna jag behöver så får jag hitta andra sätt att få det här klart på utsatt tid. Guerilla teamwork.
Och om allt verkligen skiter sig, då kan jag gå till HR och gorma.
Det här blir fint, sörrni.
Den lömska äppelkakan.
7 kommentar(er):
Jag gissar att din butikschef är japan och att han har jobbat inom japanska företag förut?
rip him to shreds!
förresten har jag en oplockad gås med dig som jag tänker ta upp nästa gång vi hörs!
Oplockad gås?
Hilfe.
Ååånej... Inte H&M också... Vad är det som gör att Svenska helylleföretag som ska ta världen in i work-life-balance och sunt förnuft fungerar sämst av alla företag här i Japan??? Bakom kulisserna är det kris på IKEA. Departmentheads håller varandra i händerna och lullar runt och utövar makt. De ger ingen som helst kärlek till Managers, utan bara jobb och jobb. Managers är typ som människor, ger man dem inte kärlek så har de själva svårt att ge. Vilket gör att fotfolket vantrivs nåt så in i bängen. Men nevil, tyvärr så ligger inte problemet hos våra japanska chefer, det yttersta ansvaret ligger hos de Transferred Employees och annat utländskt topdravel som inte förstår kulturers påverkan på folks omdömen, inlärning, tolkningsförmåga etc. VI har misslyckats med att förstå Japan och få Japanska medarbetare och chefer att förstå oss.
Men fan Rim... Säg att det inte är sant. Jag tänkte ju börja snegla åt H&M hållet om något år eller 2. Orkar inte med IKEAkorruptionen och värderingsdravlet utan mening.
krossa kapitalismen tack
Pontus: Ja, jag försökte att ta en enkel poäng där.
Skall bättra mig i fortsättningen.
Ponchan, en poäng till Nevil!
Jag ska förklara alldeles strax.
Skicka en kommentar