Är hemma i Sverige över julen för första gången på fyra år.
Ligger här, i en mysdress jag fått av Tomten, med en Alladinask och ett gäng clementiner i sängen och kollar på tv på datorn. (Äter av det undre lagret gör jag också!)
Känns mer än gött.
God jul på er alla!
Såg just den här videon på youtube. Ett tack från Tohoku.
Lipade som ett jävla barn.
Det har blivit så satans kallt nu, och det märks att hösten lider mot sitt slut för att göra plats för vintern. Har sprungit omkring i Kichijoji och frusit häcken av mig och tittat på fina löv. Hittat tama kycklingar på en parkeringsplats (Tokyo, skärp dig, jag trodde vi var en storstad, en världsmetropol här!), helt oväntat och ätit munkar på Hara donuts i Kichijoji. Folkens, om ni någonsin befinner er i närheten av Kichijoji/Shimokita ta er för allt i världen till Hara donuts! Så fantastiskt brödiga (ja, brödiga!), fluffiga donuts har ni aldrig någonsin smakat förr, det säger jag nu! De enkla, med socker på, är de godaste, yo.
Litegrann som Pettsons katt Findus firar jag visst min födelsedag var tredje månad i år.
(Obs! Det innebär naturligtvis inte att jag blir fyra år äldre på ett år, utan bara fyra tårtor gladare.)
I september i år var både Ken och Kiku i andra asiatiska länder och jobbade på min födelsedag, och även om Tomoko och Moeru tog riktigt bra hand om mig, så saknade jag fortfarande mina två vapendragare (de asen). Häromdagen dök de upp vid min dörr med kassar fulla av råvaror och deklarerade att de tänkte laga mat till mig eftersom det var min födelsedag*.
Och framför allt hade de med sig champagne och tysen födelsedagstårtor!
Vad har man egentligen gjort för nåt i sitt liv för att förtjäna såna här fina vänner, det undrar jag nu?
(Visste ni förresten att det är noll kalorier i födelsedagstårta? Jopps. Det är sant.)
Vaknade klockan 04:00 för tredje dagen i rad nu.
Ska gå och hamra/skruva/såga ihop ett nytt skyltfönster nu för första gången.
Saker och ting känns plötsligt väldigt mycket "träslöjd cirka årskurs fem".
Jag vet ju att vi pratade om hur många vending machines det finns i Japan för inte så länge sedan. De flesta är såklart drickautomater eller cigarettautomater, men häromdagen fick jag syn på en ny variant i Shimokita - en nattoautomat!
Natto är, för de som inte vet, fermenterade sojabönor.
Ganska slemmiga, luktar illa, men vansinnigt bra för hälsan och när man väl vant sig vid att äta dem blir de lätt aningen beroendeframkallande. Så beroendeframkallande att vi tydligen behöver ha dem tillgängliga 24 timmar om dygnet medelst automat.
Om jag tänker efter finns det i och för sig andra grejer jag hellre hade velat ha i en automat.
Semlor hade inte varit helt fel att ha tillgängliga dygnet runt, bara för att nämna ett exempel...
Råkar vara ledig samma dag som Kiku. Råkar vara ganska fint väder ute. Råkar vara så att vi båda är sugna på lunch om nån timme eller så. Kanske skulle ta och råka sätta på mig lite kläder, så det inte blir pinsamt när vi ses menar jag...
En av butikerna jag klev in i under Fashion's Night Out var Edition i Omotesando Hills. Hittade en display med fantastiska skor (som jag nu önskar att jag hade tagit kort på) och satte mig för att prova ett par. Plötsligt kommer en utländsk man fram till mig, räcker mig handen och säger: "Hej, det är jag som har designat de här skorna!" När jag frågar efter hans namn - säger han mitt!
Viss förvirring uppstår tills vi inser att vi heter nästan samma sak. Hans namn är Rem, vilket låter ganska exakt som Rim på engelska. Och han är så trevlig att jag nästan köper de svindyra skorna på studs, men så sansar jag mig och bestämmer mig för att tänka på saken.
Försök låta bli att stirra på frizzet och kolla noga på skorna i stället. Vad tycker ni? Är de värda att lägga svinmycket pengar på?
Var för första gången ute på Vogue's Fashion's Night Out i Harajuku igår. Varje november i tre år nu har jag tänkt gå, men alltid varit för trött och missat det. De flesta butikerna i Omotesando/Harajuku deltar i eventet. Kunderna blir serverade champagne och det är lite feststämning vart man än går. Dior hade satt upp ett DJ-bås på första våningen och pumpade ordentlig klubbmusik, Burberry hade livespelningar med brittiska band, och Anna Wintour ska själv ha deltagit i festligheterna, även om jag aldrig såg henne.
Svängde naturligtvis in på mitt gamla H&M också. Där kunde man få sig en gratissminkning - Harajuku style.
Här, en av mina gamla kollegor i lilaglittriga ögonfransar.
På det stora hela, ett väldigt trevligt event, med ett ännu mer pulserande Omotesando än vanligt.
Bryter bloggtystnaden för att berätta om någonting jag själv nyss fick reda på i en blogg, nämligen att H&M släpper en "Lisebeth Salander"-kollektion den 14:e december.
Tycker att detta är fantastiskt av två anledningar.
Ett: Fina, rockiga plagg är aldrig fel.
Två: Vad är det för PR-geni som har kommit på detta? Rolig, ovanlig och skitbra idé, ju! Sitter och funderar på vad för andra fiktiva figurer man skulle kunna bygga en liten kollektion runt... Meddelar er när jag kommit på någon bra. Finns det några karaktärer skulle ni vilja se kollektioner baserade på får ni gärna skriva i kommentarsfältet.
Väldigt lite bloggande här nu, känner jag.
Och inte blir det mer av att Kiku kommit tillbaka till Tokyo efter att ha varit i Korea i 2 månader, och ska komma hem till mig och äta middag snart.
Fyllda paprikor och potatisgratäng tänkte jag laga.
Måste både handla köttfärs och städa litegrann också.
En timme.
Gott om tid.
Exakt 50 ännu ofärdiga låtar har jag i mitt Garagebandbibliotek. Somliga är hela låtar, fast inspelade som en kladd bara, medan andra är några få fraser i någonting som liknar en melodi. Kanske skulle ta och sätta mig ner någon dag och göra ordentlig musik av dem
Hur många färdiga låtar jag har undrar ni? Nu tycker jag att vi pratar om någonting annat i stället en stund, va? Vi säger så.
Nu har jag jobbat som VM i över ett år, vilket innebär att jag har gjort en sisådär 300 gryningsskift. Det i sin tur har gjort mig till någonting av en expert på effektiva mornar. Så jag tänkte dela med mig av mina lärdomar, utifall att det finns någon därute som ännu inte behärskar konsten att vara effektiv innan hjärnan ens har vaknat. Så här gör man:
...skulle jag i alla fall ha jefligt fina lockar!
Visste inte ens att mitt hår kunde bli så här lockigt utan locktång.
Curl junkies' Beneficurls argan oil+devachan gel.
Jag är nästan avundsjuk på mig själv. Stört.
Men det gör att jag kan rättfärdiga det faktum att jag måste betala mer för frakten än för själva produkten.
Synd att sitta hemma när man är så här fin i håret.
Tror nog att jag drar till Shimokita och kollar lite i secondhandbutiker nu.
Ni får gärna följa med om ni har lust.
"Beeep, beeeeeep!" säger mitt japanska badkar och menar någonting i stil med "Jag har tappat upp ditt vatten färdigt nu. Om du vill kan du komma och bada." Och jag bara: Okej, okej. Men bara om jag får ta med mig mitt chokladbadskum i den där champagneformade flaskan. Annars får det va!"
En oväntad, mest mental, bieffekt av att ha laserkorrigerat ögonen är att en går runt med känslan av att ständigt vilja ta ut sina linser. Att kliva in i sitt hem utan glasögon på näsan har i så många år inneburit att man är trött, och möjligen ganska torr, i ögonen. Så numera finner jag ofta att jag har sparkat av mig skorna, omedelbart tagit till höger, tvättat händerna för att ta ut linserna, och sen...? Sen står ag bara där och känner mig dum, och fortfarande trött i ögonen.
Och då måste jag undra: Blir ni inte trötta, ni som ser bra hela, hela tiden?
En annan är ju van att kunna matta ner världen lite, efter en hård dags arbete.
Okej, nu glömmer vi att inte en enda jävel av er ville komma och hålla mig i handen igår när jag opererade ögonen, och går vidare till roligare ting.
Jag var på dagen-efter kontroll på Shinagawakliniken idag och allt ser tydligen bra ut. Detta firade jag genom att kliva in på Marui och köpa mig en boll.
En Yuento-högtalare till min iPhone.
Ska pimp-rida min cykel till Futakotamagawa, med musiken drönandes i mitt bakvatten klockan 5:30 i morgon bitti.
Idag, mina vänner, är det final för glasögonen. I morgon kör vi.
Laseroperation på Shinagawa Clinic.
Droppar nån antibakteriell medicin i ögonen var tredje timme.
I morgon är det inget smink, ingen parfym, inte ens någon ansiktskräm och inga kläder som gör en statiskt elektrisk som gäller.
Nu tänker jag titta på tv-serier tills mina ögon blir fyrkantiga, för i morgon får jag tydligen inte lov.
Kan inte ni komma med och hålla mig i handen?
Varje år hålls det i Tokyo, och säkert i många andra städer i Japan, ett antal bombastiska fyrverkerishower, och idag tog jag och grabben oss till den i Futakotamagawa. Vanligtvis hålls fyrverkerierna några gånger under sensommaren och de drar till sig hundratusentals människor. Det blir sådär bökigt och omöjligt att komma fram, och den berörda tågstationen svämmar över av folk som försöker ta sig hem i flera timmar efteråt. Men nu råkar det lyckligtvis vara så att det är oktober, en ovanligt sen och småkall tid att spränga saker i himlen, vilket innebär att det var relativt "lite" folk som kom. I 40 minuter stod jag och le grabb tystaoch stirrade rätt upp i himlen, med undantag av några få "ooh" eller "aaah" i kör med ett par tusen människor, när några extra fina eldklot dök upp.
Tog några bilder, men bilder gör ju aldrig fyrverkerier rättvisa. Det kanske kan roa er att veta att när de hjärtformade fyrverkerierna tog form kunde man höra varenda brud i publiken sucka "aah" och någon tjej bredvid mig ropade till och med "Ååh, hjärtan!"
Grabbarna låtsades som om de såg hjärtformade fyrverkerier vareviga dag och suckade inte fullt så ljudligt.
Jag stack iväg på en liten minisemester till Okinawa i ett par dagar. Kom hem igår mitt i natten och laddade upp bilderna från kameran för en liten stund sedan. Blir nästan lite avundsjuk på mig själv när jag ser dem!
Tre avlappnande dagar som mest gick ut på att sola litegrann och ta det lugnt. Himla skönt, med tanke på att jag bara lyckades ta mig ut till stranden en enda gång nu i sommar. En riktig resort-semester, med andra ord. Komma bort, bli lite brun och framför allt slappna av. Och äta grejer förstås! Men det tar vi i ett annat inlägg.
 |
| Utsikt från hotellbalkongen |
 |
| Sunayama beach |
 |
| Sunayama beach |
Jag har nyheter. Som bäst meddelas via youtubeklipp.
Äntligen!
För alla er som någonsin undrat hur en visual merchandiser jobbar.
Allt är sant, förutom att jag än så länge inte fått resa nåt i jobbet,
och i mitt fall gör jag det inte för att "jag älskar det och inte kan tänka mig jobba med någonting annat",
utan för att... eh....
Äh, kolla bara.
Skojade alltså inte om de utochinvända paraplyerna.
Här: Utanför Shibuyastationen
INGA jordbävningar idag tyckte jag vi sa!
Sa vi inte det?
Dåligt, Tokyo.
Mycket dåligt.
Inte om mustaschvaxningen, där står jag fast vid käftsmällsliknelsen, men jag kollade just på nyheterna. Det var en parad av folk med utochinvända paraplyn, folk som fick gå krabba i sidled för att det inte gick att röra sig rakt fram på grund av vinden, två omkullfallna träd mitt på Dogenzaka i Shibuya och tåg som inte längre går.
Vet ni vad som händer när tågen slutar gå i en mångmiljonstad som Tokyo?
Tusentals människor sitter fast på stationerna utan möjlighet att ta sig hem.
Om de har tur nog att bo såpass nära att de kan ta en taxi hem ställer de sig möjligtvis i den 500 man långa taxikön, men annars är det bara att vänta.
Två tankar kring detta:
Ett: Stackars satar. De kan komma och få bo hos mig. (Jag har till och med banankaka!)
Två: Är nog rätt glad att jag inte jobbade idag. Hade varit jävligt oskönt att sitta fast utan att kunna komma hem.
Oooh, och en trejde: Så låter vi bli att ha några större jordbävningar nu när det är sånt här jävla skitväder. Okej, Tokyo?
Det började bli lite tjatigt att sitta inne och kolla på gamla Vänneravsnitt, så jag beslöt mig för att vaxa tjejmustaschen.
Joråmensåatteh, den här tyfonen som drar förbi på ens lediga dag och förstör ens planer, vad gillar vi den?
Oooh, tyfon. Låter läskigt, tänker ni kanske, men det är ingenting ni inte har sett förut.
Blåst och regn. Tvåhandsfattning på paraplyet för att hindra det från att vränga sig.
(Paraplyfan vränger sig såklart ändå.)
Man kan göra ett "trust fall" i motvind utan att ramla.
Och fönstren skallrar lite i vinden.
Precis som vilket Göteborgsoväder som helst, med andra ord.
Fast i Göteborg har vi ett annat namn för det.
Vi kallar det "onsdag".
Ledig 2 dagar i rad för första gången på 3 veckor.
Min nya butikschef kom tillbaka efter att ha varit borta i två veckor.
Passade på att fråga om jag kunde få ledigt vid jul.
Tänkte ursprungligen fråga redan i mars, men först var det en stor jordbävning och sen var det en massa annat som gjorde att det inte blev av förrän nu.
"Du, det blir nog jävligt svårt." svarade hon och jag blev helt kall inombords.
Försökte lirka lite, resonera med henne att julen inte är någon stor grej för japaner och att jag har två, snart tvååriga syskon hemma i Svea. Familjen samlad och allt det där. Julen, liksom!
Men hon svarade att så länge jag väljer att jobba i Japan så blir det svårt att vara ledigt över julen.
Jag har räknat stenhårt på att få ledigt över julen i år, för första gången på 3 år, att det kom lite som en käftsmäll.
Men sen mjuknade hon lite.
Sa att hon skulle höra sig för.
Vi får se.
Men det ska inte bli särskilt trevligt att berätta för min familj att jag ljugit för dem om att jag troligtvis kommer att vara hemma över jul.
Fy fan.
Visste ni att det kostar multum att plugga i New York?
Långt mycket mer än vad CSN någonsin skulle täcka.
Och jag kan nog inte ta några banklån eftersom jag har 0 kr i inkomst i Svea.
Hur gör alla andra?
27 - året då jag började sälja min kropp?
Vet ni?
Det är fantastiskt, det här med födelsedagar.
Först fyller man år och får tårta, och det är ju rätt fantastiskt,
och sen, ganska snart efteråt, ungefär när tårtan tagit slut, börjar man omvärdera sitt liv.
Som jag nu.
Kommer på att man bara har ett liv.
Bara är 27 en enda gång.
Att det nog är dags att passa på att göra allt det där man vill göra, innan det är försent.
New York, baby.
Hur gör man för att komma dit?
Någon som vet?
Eftersom mina två vapendragare Ken och Kiku båda är utomlands fick det bli en väldigt liten födelsedagsmiddag med Moeru och Tomoko. Fick dem att komma ut till Shimokita och käka.
Tog med dem till favoritizakayan där främst serverar olika sorters kycklingspett (någon dag ska jag ta reda på vad den heter). Fick fina presenter och tårta.
Och skrattade så jag kiknade åt den smårasistiska "blinkvarnarfunktionen" i min Canon.
Tar ett antal bilder på Moeru och Tomoko när de sätter ljus i tårtan. Kameran visar en sån här gubbe
＞_＜, vilket betyder "någon blinkade!"
Grejen är bara den att ingen blinkar, deras ögon ser ut så.
De är ju japaner för helvete.
Hilarious!
Rasse-Canon.
Kanske inte första dagen på jobbet, men första dagen i en ny butik.
En irakisk australienare med en smått fantastisk historia på australiens version av Idol.
Älskar sån här skit.
Och nej.
Jag kan inte kolla på den musikvideon utan att börja lipa.
Sa jag det, att jag började ta sånglektioner igen för ett tag sen?
Senast jag tog sånglektioner gick jag i gymnasiet, och det har inte blivit mycket sjunga av sen jag flyttade till Tokyo. Så för någon månad sedan kände jag att det var dags att rosta av rösten lite.
Tog en provlektion hos Bee Music school som precis öppnat i Shibuya och skrev upp mig på en gång. Jag tog med mig en, för mig, ganska svårsjungen låt: Kelly Clarksons "Because of you". Idag var jag på min femte sånglektion och sångläraren, en som jag aldrig hade haft förut, lyckades få mig att sjunga det där höga E♭(And now I cry in the middle of the night/For the same damn thing) i bröströsten.
Alltså känslan!
Inte just av att sjunga ett högt E♭i bröströsten, men av att klara av någonting som man inte trodde var möjligt... Och det sjuka?
Det satt helt och hållet i hjärnan!
Sångfröken förklarade hur jag skulle tänka rösten (Som en zombie, nerifrån och upp, men aldrig så att den flyger upp över ögonen. Låter helt sjukt, men jag fattade plötsligt exakt hur hon menade.) och jag tänkte om och provade igen. Och det gick.
Inte bara gick det, denna höga tonen som förut varit snudd på omöjlig för mig att ta i bröströsten, gick lätt!
Och det var då jag började tänka:
Tänk vad mycket vi skulle kunna åstadkomma egentligen om vi visste hur vi skulle kunna låsa upp våra hjärnor?
Nu kan jag äntligen berätta för er om en grej som höll på att hända mig för inte så längesen.
Jag var så häääär nära på att bli förflyttad till en butik som ligger två timmar bort från där jag bor.
Tvåhåhåhå, timmar. Enkel väg.
Till och med en 7-åring kan räkna ut att det är 4 timmars pendeltid om dagen.
Om dagen, folkens!
Jag berättade för de som ville flytta mig hur läget låg och de sa att de skulle kolla upp saken. (Jag bara "Vaddå kolla upp? FYRA timmar om dagen! Jag har åkt den sträckan ett par gånger. Och gissa vad jag upptäckte? Det är inte särskilt gött att leva på ett tåg...") Men de kollade upp.
Och ändrade sig.
Så nu ska jag jobba i den nya butiken i Futakotamagawa som ligger en 40 minuter bort. Futakotamagawa är samma station där jag bodde en gång i tiden, när jag var au pair och inte jobbade på H&M. Den stationen har gått från att vara rätt jäkla tråkig till att ha ett helt nytt litet shoppingområde! Det ska faktiskt bli spännande att byta butik, och dessutom till en butik med barnavdelning! Kanske kommer jag hata överklassmammorna och deras snoriga ungar, eller kanske kommer jag inte få nåt gjort eftersom jag tillbringar dagarna med att leka kurragömma bakom skyltdockorna, eller så kanske jag blir nostalgisk och börjar drömma om den gamla goda tiden i Shibuya.
Ni hör ju själva. Mycket spännande detta!
(Det finns såklart en liten risk att det inte är det minsta annorlunda från där jag jobbar nu och att allt lunkar på i samma takt som vanligt, men det hör ju liksom inte hit över huvud taget.)
Bokade just tid för undersökning hos Shinagawa Lasik-kliniken i Yurakucho den 12:e september.
Mycket spännande detta.
Om allt går bra blir det min födelsedagspresent till mig själv.
Fick min Harry Potterbok i brevlådan.
Satte mig med bok, block och elektronisk ordbok och började läsa i eftermiddags.
86 upplsagna och nerskrivna ord på de första tio sidorna.
Tog mig bara en sisådär fyra timmar.
Det låter överväldigande, men det är banne mig lättare än vad jag väntade mig.
Så tips till alla som vill bli bättre på nåt språk: Läs valfri medelsvår favoritbok på språket i fråga.
Tar ungefär hundra år, men man lär sig så sjukt mycket.
 |
| Le grabb |
 |
| Jingu Stadium |
 |
| Frizz |
Det är banne mig lite svalt idag, tänker jag, och googlar temperaturen.
Jorå.
Vill inte ens veta hur varmt det har varit resten av veckan om jag tycker att det här är "svalt".
Visste ni att baseball är en nationalsport i Japan?
Jopp. Helt sant. Sumo och baseball.
Under mina 2,5 år i Japan har jag fortfarande inte sett en enda sumomatch, men i morgon blir det i alla fall premiär för baseball på Jingu stadium.
Swallows vs Tigers.
Svalor och Tigrar alltså.
Det känns lite som om tigrarna borde ha övertaget, rent darwinistiskt sett, men jag misstänker att det kan vara lite hursomhelst med den saken.
Ska bli spännande i alla fall.
Får veta, via en polare på Skype, att det varit ett förmodat terrorattentat i lilla Oslo, kanske två, för dryga tre timmar sedan. Någon har sprängt en bomb och några människor har dött (!), och desto fler har blivit skadade. Och sedan har någon tagit sig in på ett SSU-läger, förklädd till polis (sjukt!) och skjutit ner ungdomar.
Det enda jag kan säga är att jag hoppas att de får tag i de här jävlarna snart och att rättvisa får råda så att Osloborna kan känna sig säkra igen.
Fy fan.
