Vad kan man stoppa i en skokartong?

Surfar in på IKEAs hemsida och klickar runt lite.
Måste ju hålla mig á jour med vad som står till buds nu när jag snart* ska sluta bo på hotell.
Efter en stund får jag småpanik över det oöverblickbara som står framför mig.
Jag har aldrig förr behövt inreda en lägenhet från scratch. Det är ju en miljon små, små grejer, för att inte nämna ett antal stora, som måste inhandlas till ett helt nytt hem.
Efter en stund kommer jag på att det bara är dumt med småpanik eftersom jag inte ens har någonstans att bo än.
I stället övergår jag till normalpanik... eftersom jag inte har någonstans att bo. Än.

Surfar runt lite efter ställen att bo på. Och jag ska antagligen bo i någonting som ser ut ungefär så här. På 15 kvadratmeter*.

Det ryms ingen inredningspanik på 15 kvadratmeter i alla fall.

*Om ungefär fem månader. Jag är tidigt ute.

** Förhoppningsvis ska jag bo lite större än så... Kanske....Ja, törs jag säga 19 kvadrat...?

Månkaka

I helgen var det "mid-autumn festival". En nödvändig festival som firast vid höstdagsjämning. Nödvändig för att det utan den skulle vara omöjligt att gissa att det blivit höst.

I festivalfirandet ingår att tända massa lanternor och äta månkakor som vars densitet är högre än blyns. Inuti det tunna skalet är det en tjock gegga, till exempel lotusfröpasta, och en liten äggula som ska symbolisera månen. Jag fick i mig en halv sån här (och då hade de en diameter på en 5 cm ungefär) innan det kändes som om jag knappt skulle kunna resa mig upp. Men det är väl inte mer än rätt med tanke på hur många kalorier de måste innehålla. Själv firade jag mid-autumn festivalen genom att springa runt och svinga en liten vit pappkanin omkring mig och ropa att det var en mördarkanin. Det var jävligt roligt för alla inblandade. Förutom för kaninen. Den dog.

Tack och lov för IKEA!

(Knaster, knaster.
Kras.
Smul, smul, smul.)

Mmm, knäckebröd!

Fruktstund!

Varje helg kommer det ett par lådor med frukt till butiken.
När jag kom till jobbet idag fanns det fortfarande frukt kvar.
Papaya, drakfrukt, sharonfrukt och kinesiska päron den här gången.
Värsta exotiska frukterna ju!
Förutom att de inte är särskilt exotiska här.
Inte ett dugg faktiskt.

Min nya hjälte

Det ena av de två tunna axelbanden på min klänning går av i början av kvällen.
På med stor sjal i värmen för att täcka över.
Försöker mig på att dansa, men upptäcker mycket snart att jag inte får röra armarna om jag vill att klänningen ska sitta kvar.
Riverdance.
Sätter mig och surar med en drink.
Undrar vart Heafer tog vägen.
Ingen verkar ha sett henne på en stund och ingen vet var hon är.
Tio minuter senare dyker en flinande Heafer upp från ingenstans.
Med nål och tråd i handen.
Klockan två på natten.
Jag frågar inte. Bara tackar.
Och tar emot.

Mitt i prick

Min gamla svenskaelev gick på öppningen av H&M-butiken i Ginza i den här fantastiska outfiten:



Jag kan inte låta bli att undra var han hittade en sådan klockren T-shirt.

Ta mig till Tokyo. Nu.

Klippte håret igår på Toni & Guy.

De ska ju vara välrennomerade.

Slog till med en lite dyrare klippning hos en av deras "top stylists" för säkerhets skull. Fortfarande är en klippning bästa sättet att få mitt blod att koka. Tydligen.

Det räcker inte att förklara hur man vill bli klippt.

Det räcker inte heller att säga saker som: "Det ska inte vara snällt hår. Det ska vara rockigt/Håret ska kunna stå rakt ut där bak." eller ens ett desperat: "Men om du tänker lite manga/anime." Nu är håret alltför kort på alltför många ställen och ser mer ut som en klassisk bob än något annat, men det är inget att göra åt. Jag lyckades i alla fall rädda luggen. Och om man ser positivt på det är det så kort att jag antagligen inte behöver klippa mig förrän jag är tillbaka i Tokyo igen.

Idag kom jag på hur jag bättre skulle kunnat beskriva känslan jag ville få fram. Nästa gång säger jag bara: "Du, det ska se ut som om håret skriker."

Snart är det dags

Imorgon öppnas portarna till Tokyos första H&M-butik i Ginza.

Det kommer vara kaos.

Eller i varje fall milslånga köer.

Och jag håller tummarna så hårt att de nästan blir blå för att öppningshelgen blir succé.

Fast egentligen behövs det inte.

Det kan liksom inte bli annat.

Ginza station

Förlåt Camilla

Ibland gör folk saker och ting fel.

Det händer rätt ofta faktiskt.

Då måste man ge Konstruktiv Kritik.

Oftast går det att göra det utan att få den andre att känna sig dum i huvudet.

- Camilla... nästa gång du skriver en bok skulle du kanske vilja tänka på att inte misshandla det svenska språket så in i helvete. Så att inte dina läsare får lust att slå ihop boken och drämma den i skallen var 5:e minut, menar jag... 

Men ibland är det rätt svårt.

Synen har återgått till det normala

Trodde ett tag att jag skulle bli blind.

Eller att jag hade åkt på en hjärnblödning.

Men efter 12 timmars sömn var synen återställd.

Nu är, återigen, allt som befinner sig på mer än 30 centimeters avstånd från mitt ansikte suddigt.

Blindfläck

Är det så här det är att bli äldre?

Vaknar idag och upptäcker att jag inte längre kan läsa saker som jag ser rakt framför mig.

Bokstäverna suddas till och byter plats med varandra. Skitirriterande. Sitt still för fan!

Jag trodde inte dyslexi var åldersrelaterat...

Fyra tårtor och en födelsedag

Om man mätte popularitet i antal tårtor per födelsedag

skulle jag kanske vara populärast i världen.

Fyra olika tårtor till min ära.

Och ytterligare en på lördag.

Inte konstigt om man blir tjockare med åren

om det hålls på på det här viset.

Men jag klagar inte.

I alla fall inte så länge det finns tårta.

Konsten att göra ingenting

Dagen efter utgång med de 20 japanerna som var här på intensivkurs och en hel drös av mina medarbetare:

Vakna kl 12.

Kasta på sig några trasor och inhandla frukost.

Äta frukost i hundra år och kolla på South Park.

Sova tre timmar till.

Ta en dusch.

Dricka chai latte på Starbucks.

Byta om till pyjamas och kolla lite mer på South Park.

Och nu är jag faktiskt rätt trött. 

Man kanske skulle ta och gå och lägga sig.

Bästa namnet

Jag har en ny facebook-kontakt. 

En tjej från jobbet. (Var annars?)

Barbie heter hon. 

Barbie Ho.

/love Kiwi

Bilden ovan föreställer ingenting annat än kärlek.

- Det är en tidig födelsedagspresent. Ta med dig den till Japan och hem är du snäll. Motivet föreställer gammeldags byggnader i Hong Kong. Den kanske hjälper dig minnas Hong Kongs ansikte när du reser härifrån. 

Vänligheten är överväldigande. Kiwi är deltidare, jag träffar inte henne mer än 5 x 2 gånger i veckan. Ändå har hon tagit sig tiden att välja ut en födelsedagspresent till mig. Vart jag än flyttar ska jag ha med mig den här kudden. Som påminnelse om Kiwi och alla de andra otroligt vänliga, generösa människor (med knäppa namn) jag träffat här i Hong Kong.

Karriären, karriären...

"Ja, men skulle verkligen kunna tänka dig att göra det här hela livet, eller" är en fråga jag får relativt ofta. Lite som om jag valt fel, valt fegt, valt liiite dumt. Kan ju inte stå på ett golv och sälja kläder på allvar när jag är vuxen heller...?

Häromdagen satt jag och Shoko på hotellets shuttle bus när en amerikan som var här "on business" började prata med oss. Jodå, vi är också här och jobbar i Hong Kong. Och ja, jag ska troligtvis vara här fram till december, åtminstone. Här får amerikanen en plågad min med ett inbakat "Å, fy... Stackars sate." Jag och Shoko tittar på varandra, först lite konfunderade och sen ler vi. Skillnaden mellan oss och amerikanen är att vi faktiskt tycker att det är kul att jobba.

Så om jag fick välja mellan mitt "lågstatus" sälja-kläder-och-älska-att-gå-till-jobbet-jobb eller ett mer "högstatus" vända-papper-men-känna-hur-mitt-liv-rinner-ifrån-mig-i-ren-tristess-och-leda-jobb kan ni ju gissa vilket jag väljer...

Jag kan inte sjunga...

...för jag håller på att tappa rösten.

Det blir lätt så när man pratar för högt och för mycket.

Och man pratar gärna för högt och för mycket när man ska lära ut saker.

Som jag gör nu, när den nyanlända, nyanställda H&M-personalen är här.

Fem dagar får 20 personer på sig att insupa så mycket butiksatmosfär som det bara går. Sen skickas de tillbaka till Tokyo.

Fullärda! 

Eller i åtminstone trötta i öronen. 

Lokala specialiteter

Konversation mellan mig och mitt andra, lite latare, jag:

- Åååh, jag är hungrig, jag borde laga någon slags mat.

- Nejj, vi går till 7-eleven och köper lite Dim Sum!

- Tja, när du säger det så är det faktiskt både gott och behändigt.

- Plus att vi slipper diska.

- Och vi behöver inte ens bege oss utomhus för att komma till 7-eleven!

Alla mina personligheter är lata. Men det gör ingenting för 7-eleven Dim Sum är gott.

Lamma Island

1.


2.  

3.

4.


1. Anledningen till att jag är ytterst tveksam till att bada i havet. Den här konstiga fisken finns till allmän beskådan i ett tempel på Lamma Island. Tydligen ska det bara ha fångats fem sådana här vidunder i hela världen. Det faktum att de påminner om kinesiska drakar gör dem inte mindre läskiga.

2. Bananer. Tropiskt värre.

3. Decimeterlång spindel. Många såna här på Lamma.

4. Pytteliten och helt tom sandstrand. Synd och skam att jag inte fick bada! Planerar definitivt att återvända, läskiga fiskar och spindlar till trots.

Ligga Strand vs Tretimmarspromenad

"Have you ever been to Lamma Island?" Så inleds dagens missförstånd. Nej, jag har inte varit på Lamma Island och ja, jag har faktiskt tänkt åka dit för att ligga på lugnare sandstränder, och visst får du lov att ta med mig dit på tisdag om du vill. Tackar så mycket. Och sen visar det sig, när vi rings idag att inga sandstrandsaktiviteter är inplanerade. "Nej, vi ska vandra runt ön!" 

Åh, fina Hong Kong-människor som erbjuder er att ta med mig till ställen jag inte hunnit se än... Jag tänker sura i ungefär 10 minuter till över att planen för dagen visade sig vara precis motsatsen till det jag tänkt mig och jag inte har några bra gå-runt-öar-skor. Sen tänker jag sätta på mig mina sandaler och möta er med ett leende. För det är rätt fint att ni tar hand om mig ändå.

Tingen faller isär

De senaste dagarna har saker och ting börjat gå sönder. Favoritbyxorna till exempel. Och världens coolaste gummistövlar. När jag skulle flytta hit gjordes en grov garderobsrensning. Fina kläder och skor som fått hänga med lite för länge skänktes bort. De fulaste slängdes. Och till slut, med max 20 kilo i resväskan hade en minimalistisk garderob utkristalliserats. Rims "Best of"-garderob.

Så när sakerna man tagit med sig börjar gå sönder är det saker man verkligen gillar. Plagg man valt ut framför alla andra man äger. Att släpa två kilo gummistövlar över halva jorden är ingenting man gör om man inte verkligen, verkligen gillar dem. Men samtidigt som det är vemodigt att behöva kasta sina favoritsaker är det också befriande. Två kilo mindre banala, materiella ting bundna till ens person. Två kilo mindre att släpa med sig i nästa resväska.

Hi, my name is... what!?

Här i Hong Kong har man två namn. Dels sitt kantonesiska och dels ett engelskt som man får välja själv, och det är det engelska man tilltalas med. Just det att man får välja själv resulterar i en del lustiga situationer när man presenteras för folk. Zero, Kiwi, Kennix, Candy, Kandy, Candi, Kandi, Eleven, Kate, Kate och Kate är människor jag har träffat i min butik. 

Kiwi får guldstjärna för originaliteten, Kate:arna får minuspoäng för bristen på densamma och alla Godisflickorna får tio porrpoäng var för sitt namnval. (Är det ingen som talat om för dem att det främst är flickor i vuxenunderhållningsbranschen eller white trash som heter Candy!?)

Jag funderar också på att ta mig ett namn. "Rim" är ett coolt, men jävligt svårt namn att uttala på engelska. Särskilt om man bryter på kantonesiska... låter mest som ett "vroom!" utan "v"... 

Den ofrånkomliga...

Det snackades om födelsedagar på jobbet idag apropå att någon fyllde år förra veckan. När den obligatoriska "När fyller du år då?"-rundan avklarats stod det klart att jag var den som stod näst på tur. Ryktet sprider sig på mitt golv och när jag går in i lunchrummet har någon skrivit på whiteboarden:

We'll be celebrating Rims birthday (probably on 10/9). Any suggestions?

1.

2.

3.

Man känner sig välkommen, liksom.

Födelsedagsfan

Ena halvan av min fanclub (den blonde) var inne i butiken idag med en tjejkompis och berättade att han fyllde år.

Grattis George!!!

"Men vi gillar det lite arktiskt..."

Nu har det slutligen skett! Jag har drabbats av en jävla inomhusförkylning tack vare temperaturväxlingar på 10-15 grader en fem, sex gånger om dagen. Ok. Jag fattar. Det är hett ute. Kan vi komma över det nu och dra upp luftkonditioneringen till åtminstone 22 grader inomhus? Snälla? För det börjar kännas lite bisarrt att behöva gå med halsduk och kofta på...

Socialt missanpassad i Hong Kong

Sitter i vår iskallt luftkonditionerade personalmatsal och käkar nåt från 7-eleven. Efter att ha vant mig vid den norska 30-minuterslunchen känns en timme som en evighet. Jag är nöjdast när jag får äta lunch i fred. En hel timmes paus från jobbet. Mina kollegor tittar förfärat på mig och säger "Men herregud, äter du ENSAM helt själv och ALLENA?! Stackars stackars liten, det går ju inte för sig!" och så sätter de sig mitt emot mig och pratar med mat i munnen. Ställer frågor om var jag egentligen kommer ifrån, med riskorn som ständigt trillar ut genom mungipan för att ibland landa på hakan innan de skyfflas tillbaka in i munnen. Jag svarar men blir sedan tyst. Förutom att jag undviker att få människan mitt emot mig att öppna käften har jag inget emot tystnad. Sen kommer en ny fråga. Svar. Tystnad. Efter tre frågor inser jag hur socialt misanpassad jag är. Inga motfrågor. Bara svar och tystnad. Inte bara för att jag inte vill se massa halvtuggad mat, jag vill fan vara själv. 

I stormens öga

När jag gick och la mig igår hade stormet tilltagit i styrka. Man uppmanades att under inte omständigheter gå ut, även om den avtog, eftersom tyfonen skulle passera rakt över Hong Kong och vi därmed skulle befinna oss i stormens öga.

Jag är för dum för att bli rädd vid naturkatastrofer. Blir mest upphetsad. Här blir man utlovad en storm som heter duga och somnar med vetskapen att det finns en risk att man vaknar av glassplitter mot ryggen. Men mer än att det blåste vansinnigt mycket hände inget särskilt. Inga vansinniga vågor utanför fönstret, inga tak som blåste bort bara vind och ett spöklikt nerstängt Hong Kong.

Tyfonledigt!

Tyfonledigt = stanna hemma med Simpsons och Bob Marley och äta sig in i ett matkoma.  Har jag inte gått upp 3 kilo till imorgon har jag inte gjort det här på rätt sätt.

Tyfonvarning 8

According to the present forecast track, Nuri will be rather close to Hong Kong this afternoon and tonight with a chance of direct hit to Hong Kong. The Observatory will issue the Gale or Storm Signal No. 8 before 8 a.m. this morning.

Dagens dilemma:

Klockan är 05:53 och jag börjar jobba kl 07:00 idag. Om varningsnivån höjs till 8 behöver man inte gå till jobbet. Mitt sunda förnuft säger att jag får stanna hemma, men än så länge ligger varningsnivån alltså på 3...

High Tea

1.50:- kr Så mycket kostar det att ta den här båten från Tsim Sha Tsui till Central. Slår ju tunnelbanan vilken dag som helst! Åktturen tar en 10 minuter, och väl framme kan man leta rätt på Central MTR-stationen och Island Line mot Chai Wan och hoppa av vid Causeway Bay. Går man sen ut genom D1 kommer man till...

 LaForet! 

Det är sjukt hur mycket av Tokyo man kan hitta i Hong Kong. Staden är en blandning av en hel del olika kulturer. Till största delen är det Hong Kong, men med vissa roliga influenser.

Att gatnamnen ibland är på kantonesiska och ibland på engelska kanske är givet, men att Afternoon Tea, eller High Tea på the Peninsula är något som en Hong Kongbo faktiskt är villig att köa i timtal för är som en "Vi var här"-tag signerad brittiska imperiet.