Jag stöter på min far, av alla människor, och hatet och bitterheten mot mig är makalösa. Hans illvilja är helt fantastisk och han sätter sin bror på att mörda mig. Och jag jagas med en vansinnig envetenhet över hela världen, och världen är för liten för att gömma sig i. Till slut blir min förföljare, tillika min farbror, så bra på att hitta mig att jag måste börja flyga för att komma undan. Upp, upp, genom öppna takfönster. Min flygförmågas enda bränsle är någon slags sansad panik.
Måste. Flyga. Annars. Dör jag.
Och sen vaknar jag och är blind. Jag spärrar upp ögonen. Ingenting. Jag blinkar några gånger. Allt är vitt. Jag vet att jag är vaken på riktigt. Jag ligger kvar några sekunder och undrar om det verkligen är möjligt. Kan man bli blind bara sådär? Över-natten-blindhet...
Några sekunder senare har min hjärna vaknat till lite. Jag flyttade igår. Bytte lägenhet mot en lite större, vilket innebär att när jag vaknar, liggandes på vänster sida, har jag inte längre utsikt över rummet; Jag stirrar rätt in i den vita väggen. Väckarklockan har dessutom låtit blir att ringa så att jag försovit mig med bara 10 minuter på mig att komma hemifrån. Men jag är åtminstone inte blind...
Ungefär tio av oss drar till klubben Kharma här i Oslo. Och ja, det är samma klubb som en gång fanns på Stureplan som har ynglat av sig hit. Det ska föreställa Oslos fetaste klubb, men många av gästerna satsar hårt på att försöka avge en aura av "Jag är för cool för det här stället" vilket i mina ögon ser ut som "Jag kan inte le, för det gör ont när jag dansar och dessutom har jag så tråkigt, så tråkigt.", och dj:n spelar helt ok låtar, men gör världens sämsta övergångar och vid ett tilfälle mixar han dessutom två låtar så att det skär sig nåt så fruktansvärt för att sången hamnar i fel tonart.
På det stora hela har jag faktiskt kul, men det har inte så mycket med klubben att göra som med det faktum att jag och resten av mitt sällskap kan bestämma oss för att gå upp till det snudd på tomma elektrodansgolvet på andra våningen och fylla upp det. Nåja, nästa gång blir det en annan slags klubb. En som är lite mindre "Roppingi".
Jag ska ge mig ut i Oslonatten. Önska mig lycka till.
Efter måndagsröjet, som jag skrev om, kommer tisdagsröjet. Och tisdagsröjet är före-stängnings-röj och går ut på att man, i slutet av dagen, börjar i en del av affären och arbetar sig inåt genom att gå igenom alla plagg. ALLA plagg. Det är en ganska våldsam process där man börjar med att våldsamt skjuta iväg alla kläderna på en stång åt ena hållet och sedan skyffla hängarna (våldsamt) emot sig så att kläderna faller på plats. Första röjningen hade jag vita handskar på mig, men den här gången bara ärmvärmare. Till slut hamnar jag i hörnet med jackorna. Och jag drar upp dragkedjor och knäpper knappar som aldrig förr och det är mycket, mycket jobbigare än det låter. Händerna blir torra och dagen därpå vaknar jag och upptäcker att jag har lyckats skaffa mig flera små sår på fingrarna av allt knappknäppande och blixtlåsdragande. Och mina händer är så sträva att jag fastnar med handflatorna i nylonstrumpor... Mycket handkräm och arbetshandskar i fortsättningen alltså...
Första dagen i affären. All information, alla rutiner som vi har fått höra om under hela förra veckan ska omsättas i praktik. Vi är tre stycken "praktikanter" som svansar efter vår mentor och gör allt hon säger åt oss. Eftersom det är måndag och det är lite oordning efter helgen ska vi röja i butiken genom att gå igenom alla kläder och kolla så att allt hänger där det ska. Vår mentor, en kjempesnill jente, är osannolikt snabb på att rensa ut och rätta till en längd med kläder. Tjoff, tjoff, tjoff, och så är det klart. Vi blir skickade till varsitt hörn i butiken för att prova själva. Jag vet inte om ni förstår mig ifall jag säger att det var perverst kul att sortera saker. Det är verkligen lite som ett dataspel. Gå igenom en längd med kläder, plocka ut det som hänger fel, vända rätt, knäppa knappar, storleksordna (Och det är storleksordningen, sajzingen, som är perverst förnöjsam. Skrivet av en brud som en gång fick för sig att sortera kompisens kylskåpspoesimagneter i alfabetisk ordning "så att det skulle gå lättare att hitta", mind you.) Och mitt i en hylla där tröjorna inte vill vara kvar på galgarna för att de har så breda halsringningar kommer jag plötsligt ihåg en dröm som jag hade för lite mer än ett år sen som är . Jag jobbar i en klädaffär och kläderna halkar oavbrutet av galgarna, men de får till varje pris inte nudda golvet. Vaknar jättestressad. Men det var bara ett sidospår. Vad jag vill komma fram till är att efter bara en dag som trainee i en H&M-affär i Oslo ser jag redan jättemycket fram emot att vara med och öppna affär i Tokyo. Det kommer vara så vansinnigt ball.
Rollspel.
Tema: Service i provrummet.
(Tempot är hetsigt och den som står i provrummet får många olika, vanliga, frågor om allt från storlekar och färger, till dammråttorna i provrummet.)
Plötsligt tar låtsaskunden längst bak i kön, en i verkligheten väldigt trevlig, men hittills ganska fåordig kille, till orda: (Viftar med en osynlig mobiltelefon) : "Excuse me, do you know how long I have to wait here? Because my father just called me and my house is on fire." ...säger han som om det är den mest självklara sak i världen.
H&M Japan Team släpps in i affären på Karl Johans Gate i Oslo en halvtimme innan den öppnar för att beskåda premiären inifrån. Jag har aldrig stått utanför och köat, eller ens orkat handla i en H&M-affär precis efter att ett en sån här kollaboration släpps, men jag har ändå en ganska bra uppfattning om hur det brukar se ut när de väntande människorna släpps in. Ett 50-tal människor står utanför i duggregnet och väntar på att dörrarna öppnas. Ett 50-tal människor låter inte som så mycket, och det är det egentligen inte heller, men det är ändå tillräckligt många för att det ska kännas lite läskigt när de kommer rusandes emot en i full fart med vansinne i blicken.
Folk shoppar som galningar och när vi sen i samlad tropp beger oss bort för att indoktrineras lite till är det nästan bara jag i H&M Japan Team som inte har en Cavallipåse i handen. Kollektionen är inte riktigt min stil och jag känner inget trängande behov av att äga någonting ur den bara för att det råkar stå "Cavalli" på lapparna i nacken. Men jag kan tänka mig att många går därifrån och känner sig väldigt nöjda med sina halvdussin påsar och galet djurmönstrade plagg.
Imorgon är det premiär för Roberto Cavallikollektionen på H&M. Är man verkligt angelägen om att skaffa ett speciellt plagg därifrån kan man faktiskt redan inatt, klockan 00:01, surfa in på H&M:s hemsida och lägga en order.
Fattar ni hur mycket en människa hinner sminka sig om de vaknar klockan fem på morgonen och inte behöver befinna sig någon särskild stans förrän klockan tio? Jag ser ut som om jag ska på fest varenda dag. Shibuya har satt sina spår.
Utbildningen har kickat igång på allvar nu. Vi sitter i ett klassrum och lär oss H&M-värderingar och hur organisationen är uppbyggd, och jag måste säga att fram till att utbildningen kickade igång var jag en aning skeptisk. Indoktrineringsvarning och misstankar om att jag skulle få ett och annat "Ja, här på H&M är vi som en enda stor familj!" nedkört i halsen tillsammans med en massa andra floskler, och ungefär så har det också varit. Det jag inte väntade mig var att jag skulle köpa hela konceptet. Jag sväljer det med hull och hår. Jag är ombord på husbåtshelikoptern (utbildningen idag började med att H&M var ett hus, sen en båt och sist en helikopter) hela vägen. För även om hela utbildningen kommer vara din typiska "get in to the team spirit"-grej så är det precis det jag känner att jag gladeligen gör.
Vi som har blivit hitforslade från Japan är ungefär 20 stycken, varav tre som kommer lite senare, och vi har hunnit umgås en del med varandra sen vi kom hit i fredags. Än så länge är jag milt förvånad över att jag inte tycker illa om någon alls. Inte en enda. Annars brukar det, i en så här stor grupp, alltid vara någon man känner på sig att man kommer clasha med, men det finns inte en enda sån bland oss och hela gemenskapen genomsyras av (och det här skriver jag på fullaste allvar) hjälpsamhet. Visst kan man hävda att än så länge är livet lätt jämfört med hur det kommer bli sen när vi kommer tillbaka till Tokyo och öppnar upp två nya affärer från scratch, men det känns ändå fint att det ända från starten känns som om vi kommer vara en jävligt stabil och, så småningom, väldigt sammansvetsad grupp. Och framför allt börjar jag mer och mer känna hur kul det här kommer vara, även mitt i allt slit och kaos som kommer uppstå i mitten på september nästa år. 楽しみ〜☆！
Klockan är 05.22 och jag är klarvaken. Har legat i sängen och blundat, men inte sovit, sen klockan fyra och nu kan jag lika gärna gå upp. Det här kommer definitivt slå tillbaka på mig i kväll. Jag äter en minifrukost och sen kanske jag kan plugga lite japanska och duscha innan det börjar bli dags att vakna på riktigt... Det är ändå rätt fint med jet lag. Man får så mycket gjort innan alla andra vaknat. Man hinner till exempel slöblogga lite innan frukost.
Det är söndag i Oslo. Och eftersom allt är stängt på söndagar i Oslo har jag varit och kollat runt på stan med mina japanska kollegor. Eftersom Oslo är ganska likt Göteborg är det roligt att se japanerna bli alldeles till sig över allting. Vi tog till exempel en rundtur med färjan till öarna häromkring och åkte runt med tunnelbanan upp på ett berg där man kan se ut över hela Oslo. Och alla oooh:ade och aaaah:ade över att det var så grönt och fint. Jag rycktes med lite och stämde in lite... det är faktiskt väldigt fint här. Mysigt.
Hahaha, nu tittar jag på Fem Myror är Fler än Fyra Elefanter på biten där de bokstaverar barns namn. Det märks att det är ett gammalt program. "Bosse", "Börje" och "Bertil" heter barnen. Fint. Norsk tv är för övrigt väldigt mycket svensk tv.
Imorgon börjar allvaret. Eller vi får se hur det blir med den saken. Det kommer nog bli väldigt roligt.
Jebus, klockan är bara 18.30 och jag aptrött. Igår gick vi på restaurang allihopa (skitdyrt) på kvällen och jag höll på att somna medan vi väntade på maten, på sanning. Trodde att jag lyckades ställa dygnet rätt på en gång, men om kvällarna slår den till och jag förvandlas till en zombie.
Yessss! Internet!
Efter många om och men, befinner jag mig nu i Oslo. Eller... egentligen var det väl bara ett stort "om". På avresedagen, på grund av många av varandra oberoende faktorer, var det högst tvivelaktigt att jag skulle hinna med mitt flyg. Jag ringde till SAS som inte kunde garantera att flygplanet skulle stå kvar när jag kom fram, men på något sätt kom jag ombord på planet 10 minuter innan avgång. Inte innan boardingen stängde, innan AVGÅNG. Jag måste bara inflika att SAS personal, både på biljettkontoret, på flygplatsen och på planet var genomgående hjälpsamma, snälla och serviceinriktade. Guldstjärna!
När vi landade första natten ropade alla japaner: "Kaaaaallt!" och när vi gick omkring i stan andra dagen: "Dyyyyyyrt". Det är så sjuuuuuuukt dyrt här. Att Oslo är världens dyraste stad visste jag ju redan, och det är ju lite bizarrt med tanke på att den är knappt större än Göteborg, men att det var så här vansinnigt kunde jag inte föreställa mig. Jävla oljepengar.
Vi är 20 stycken som skeppas hit från Japan, de flesta japaner vilket är skitbra. Det blir nog lättare att hålla japanskan levande. Kollegorna verkar vara ett stabilt gäng och efter kick offen i Tokyo dagen innan avfärd börjar det verkligen kännas som om det här kommer bli grymt. De här kommande nio månaderna kommer gå fort, och jag ser redan fram emot galenskapen som garanterat kommer komma när vi åker tillbaka till Tokyo och kickar igång.
Här sitter jag, natten innan avfärd och glor. Det är fel. Jag borde sova. Jag ska sova. Jag måste bara borsta tänderna först. Och skicka ett mail till Hitomi utan vars hjälp jag aldrig hade packat klart... eller lyckats stänga väskan. Jag har inte vägt den, men jag håller tummarna för att den inte väger med än de tillåtna 40 kilona (tackar H&M för de extra 20, vem kunde tro att man hade samlat på sig så mycket skit?!)
Ja, alla mina inlägg i minst en dag till kommer handla om packning. Hurra, vad glada ni blir!
Idag har jag åkt på flyttstress ali baba och börjar allvarligt fundera på hur fan jag ska få med allt. För att roa mig själv åtminstone lite har jag vakuumförpackat saker. Jo, ni läste rätt. JAG har vakuumförpackat mina kläder. Skitfiffigt plus att alltid ser jävligt skojigt ut. Tillplattat.
Det går till så här: Först köper man vakuumförpackningspåsar i 100-yens butiken. Sen stoppar man kläder och dylikt i dem och avslutar med att sticka in dammsugarmunstycket i påsen och suga ut luften. Hepp! Nu blev allting platt! Synd bara att allting inte väger speciellt mycket mindre trots att det tar mindre plats... det hade varit ännu smidigare...
Och jag packar och jag packar och det är inge kul faktiskt. Det enda som är skönt är att H&M gett oss 15 extra kilon så nu behöver jag inte slänga en massa av mina grejer. Än så länge känns det fortfarande ingenting alls när jag tänker på att jag ska flytta. Det är som om hela den här jobba-på-H&M-grejen, med allt vad den innebär, inte har registrerats i hjärnan. Eller registrerats, men inte gått igenom. Ingenting som händer efter den 1:a November existerar i mitt medvetande mer än som en avlägsen skiss.
Så jag packar ihop mina 10 månader här och känner inte så mycket. Tänker mest på de få saker som ska bockas av på min att-göra-lista och på vad jag kan tänkas behöva sista-minuten-shoppa. Jag måste till exempel hamstra färdig misosoppa och kanske ta en liten sväng till Shibuya imorgon ifall jag hinner och hamstra... lite Tokyofashion. Snart blir det ju bara H&M för hela slanten.
Ni får ursäkta att jag är en sån tråkig bloggare. Jag har fullt upp med förberedelser inför resan och att undvika att packa. Finns det nåt tråkigare än att packa? Och på det här sättet också? På "akta-så-du-inte-glömmer-nåt-för-hit-kommer-du-aldrig-igen"-sättet när man har haft 10 månader på sig att sprida ut sig liksom...
På tal om att byta ämne: Sayonara partykvällen blev en smärre succe. Det började dock lite illa eftersom regnet inte var vanligt regn utan tyfonvarningsregn, någonting jag helt hade missat, och många lämnade återbud i sista stund (vilket är helt förståeligt, jag var nästan på vippen att lämna återbud... till min egen fest, mind you...).
Det blev först god mat i gott sällskap och sen två olika klubbar. Den första, Koala (eller "Koara" som det faktiskt står att den heter), var helt ny för mig och det var sjukt synd att jag inte hittade den förrän min sista helg i Tokyo (fast tur att jag hittade den över huvud taget). Precis som favoriten i Shinjuku, Oto, så är den här klubben pytteliten, jättehemlig och har sjukt bra DJ:s. Musiken är elektronisk, ingenting jag skulle ha i öronen på tåget, men perfekt på dansgolvet, och övergångarna i musiken är så snygga att man nästan börjar lipa. Jag ångrar att jag inte tog reda på vilka DJ:s det var. Och det riktigt, riktigt fina med den här klubben är att när du står på det 20 kvadratmeter stora dansgolvet och dansar och njuter av de grinsnygga övergångarna upptäcker du efter en stund att du inte får ont i öronen alls trots att musiken är hög. Och efter ytterligare en stund upptäcker du att ljudet är så sjukt balanserat att du till och med kan höra vad din kompis säger, inte skriker, två meter bort. Det går alltså att prata över musiken. Sånt gör mig så lycklig att jag går upp i limningen. På riktigt.
Här går man in... Hemligt.
Jag råkade klippa mig i Shanghai. Jag och Lai Kim skulle bara gå och få håret tvättat lite, men på något sätt slutade det med att vi båda klippte oss i... jävligt korta pager. Lai Kim, som blev skitsnygg, höll på att börja lipa när det var klart, medan jag mest ryckte på axlarna och tänkte: "Ja, ja, det växer ut." om mitt eget hår som blev... ok.
Och igår när jag träffar Astrid i Shibuya säger hon att hon är så trött på sitt hår och eftersom jag har numret till "Smink", där jag alltid klipper mig, inlagt i mobilen och det finns en tid ledig blir det så att hon får klippa sig på en gång. Och när jag sitter där och ser henne klippas så som hår ska klippas (i Shanghai klippte de lite som i Sverige...) bestämmer jag mig för att låta Takahashi-san (som jag alltid vill gifta mig med varje gång jag har klippt mig) finjustera lite i mitt hår. Kanske tunna ut det lite så att det inte ser ut som om jag var på besök från 90-talet.
Men för första gången någonsin i Tokyo, mina kära vänner, så blir jag inte nöjd. Det har ingenting med klippningen att göra, jag ska bara inte ha så här kort hår över huvud taget.
Och idag spöregnar det, vilket innebär att jag oavsett vad jag gör med mitt hår kommer det bara se crappigt ut så fort jag går utanför dörren och jag hostar fortfarande och känner mig allmänt ful och jävlig, vilket är synd eftersom jag har tänk samla ihop några av mina vänner till ett sayonara-party med efterföljande klubbning ikväll.
Kan inte någon komma hit med ett trollspö och lite smink åt mig?
Cyklar till affären. Långärmad tröja, leggings, klänning, jacka, halsduk. Fryser nästan ihjäl. På allvar. Det är 20 jävligt kalla grader i Tokyo idag. Jag kommer nog aldrig bli en Shibuya-flicka med minikjol och höga stövlar (inga strumpbyxor, mind you). De har nog genomgått nån slags hemlig ninja-träning för att härda sig mot kylan. Eller så är det tack vare att de har skoluniformer (läs:kjol) året om i 12 år som de permanent har tappat känseln i benen...
Jag ger mig själv dispens på att blogga om Shanghai och författar ihop något fint och sammanhängande lite senare istället. Just nu tänkte jag bara skriva om hur dålig jag är. Åkte på en sjuhelvetes förkylning i Shanghai, och även om jag mår mycket bättre nu har den inte gett med sig helt. Lite tung i huvudet och med en ihållande hosta verkar jag kunna ursäkta mig från alla slags aktiviteter som innebär att jag måste gå utanför dörren. Idag är ett bad, och några sms och telefonsamtal, det enda jag lyckats åstadkomma trots att jag igår, på väg hem från flygplatsen slås av att jag bara har 7 dagar kvar i Tokyo. Den här insikten är helt oväntad, tro det eller ej.
Detta till trots kan jag ändå inte uppmana tillräckligt med kraft eller viljestyrka för att göra någonting annat än att sitta hemma och ta det lugnt. Jag kanske kommer ångra mig när jag upptäcker att jag inte har nog med tid att göra alla de där sakerna jag tänkte göra, eller köpa de sista små prylarna, men just nu är jag lite likgiltig inför min framtida panik och ångest.
Inte ens när jag tänker att det egentligen inte är sju dagar, för på den sjunde dagen måste jag åka härifrån tidigt på morgonen, och den sjätte dagen kommer gå åt till att packa och gå på kick-off lunch, och den här dagen kommer jag, på sin höjd, ta mig ut till Shibuya för att köpa lite smågrejer, och att det alltså bara är fyra dagar kvar, orkar jag bry mig. Jag bara suckar lite och tänker att jag kanske ska läsa lite Sherlock Holmes eller nåt... eller kanske sova? Eller så kanske jag borde se till att faktiskt ta mig ut till Shibuya... *host*... Vi får se hur det blir...
Mikael, den lille räven, som jag träffade nån kväll i Shibuya för ett par månader sen, åker vidare till Melbourne imorgon och hade en avskedsmiddag i Shinjuku igår.
Restaurangen han tar med oss till är jävligt... flådig. För 5000 yen (typ 300 SEK) ingår snygg japansk mat och nomihoudai, drick-så-mycket-du-vill. Och det gör jag, och sen lite till. Jag har ingen aning om hur jag tog mig hem sen. Fast jag minns att cykelkedjan hoppade av när jag cyklade hem från stationen och jag var kanske 500 meter hemifrån. Och jag satte mig på trottoarkanten och önskade att den kunde hoppa tillbaka, för skulle jag försöka fixa den själv hade det slutat med att jag och cykeln låg och kramades på gatan. Till slut tog jag mig samman och ledde cykeln hem.
Somnade stenhårt utan att ha tvättat av mig sminket.
Jag gillar inte konceptet nomihoudai. Man känner sig nästan tvungen att faktiskt dricka så mycket man bara kan...
Några minuter över tolv ringer det på dörren när jag är ensam hemma. Vanligtvis är det någon från posten som vill att man ska skriva på något brev eller någon som vill informera om ett framtida byggprojekt som kommer innebära att framkomligheten kommer vara begränsad på den och den gatan ett tag framöver och vill lämna över lite kartor och telefonnummer som man kan ringa om man har några frågor (hörde jag någon viska "service"?).
Idag var det dock något helt oväntat. Japanska Jehovas Vittnen! Nej, jag skojar inte! Ååh, och de var så söta. Två damer som såg helt frågande ut när jag öppnar dörren. Tittar på varandra. "Vad ska vi göra?" frågar den ena på japanska. Sen frågar de mig om jag kan läsa japanska. "Nja..." säger jag. De överlämnar en "Vakttornet" i alla fall. Frågar om jag vill att de ska förklara på engelska, men jag tackar för omtanken och säger att det nog går bra ändå.
En sak jag förundras över är att de lyckas värva anhängare över huvud taget. Om ni frågar mig har Japan, i kombinationen shinto/buddhism, den perfekta balansen mellan roliga traditioner och spiritualitet. De är liksom alldeles lagom religiösa med lite löst sammansatta idéer om "någonting" som man kan be till för tur och ibland hålla festivaler för. Om ni frågar mig är det ett perfekt balanserat förhållningssätt till religion. Nä, nu ska jag läsa lite... i japanska Vakttornet.
Liillebrorsan i familjen kommer hem från skolan och totalt ballar ur över mellanmålet. Plötsligt vill han inte ha någon banan. Han HATAR banan och yoghurt med fruktbitar i också. Det är skitäckligt, och trots att han glatt smällt i sig bananer många gånger tidigare när de får fruktsallad till mellanmål så totalvägrar han nu. Inte ens en kvarts banan vill han ha och yoghurten är också dum och jag är också dum och underläppen skälver och tårarna bränner i ögonen och hotar att trilla fram en efter en.
När storebror på skämt tar upp en bananbit och försöker mata lillebror med den och lillebror blir kladdig om munnen är det droppen! "Jag äter däruppe!" deklarerar han med förakt i rösten och tar sin frukttallrik och klampar argt upp för trappan. Storebrorsan går upp en stund senare och ropar "Lillebror spolade ner bananbiten i toaletten!!!" och man hör gråten i rösten när lillebror ropar ner för trappan "DET GJORDE JAG INTE ALLS!!!" Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på när lillebror är så lättstött som han är så jag går upp till honom och tjuvar till mig lite kroppskontakt. Klappar honom på huvudet, petar honom lite i magen, och sitter i princip och halvkramar honom, under förevändningen att jag försöker kittla honom såklart, och döm min förvåning när han faktiskt mjuknar upp och långsamt blir på bättre humör!
Det är lite svårt det där. Hur mycket jag än har velat så har grabbarna tagit lite avstånd från fysisk kontakt. Och jag fattar, de är ju i den åldern, men nu satt jag och bara myste med lillebrorsan och hela eftermiddagen och kvällen har han varit lite... kelig (på ett lagom busigt sätt såklart) men det är verkligen skitmysigt! Jag myser på ett sätt som jag minns från när jag var lisebergskanin och fick gratis kärlekskramar från barn dagarna i ända. Gott folk... gå ut och kramas lite! Tjuvkramas om ni måste!
Efter två dagars partajande i sträck passar det sig alldeles förträffligt att gå på bio på söndagen. Jag tar mig till en biograf i Ikebukuro eftersom det är det enda stället som fortfarande visar Transformers. På utsidan ser biografen gammal och sliten ut. Innanför finns det en liten disk där man kan köpa popcorn och dricka (egentligen vill jag skriva "läskeblask", för det är ett ord som passar perfekt här) och popcornbehållarna finns i en enda storlek: liten.
Det är en allmän atmosfär av "gammaldags" över stället. Salongen rymmer 200 personer, men det är ett knappt 20-tal som har dykt upp för att se filmen och det stämmer bra överens med min erfarenhet av biografer i Tokyo rent generellt. Jag har aldrig sett en film där salongen varit full, eller ens halvfull för den delen, och jag börjar undra hur det kan gå ihop rent ekonomiskt. Till och med biografen på 7:e våningen i Starbucks/Tsutaya-tornet i Shibuya hade knappa 20 personer i publiken på en fredagsvisning av Rush Hour 3...
Men jag klagar inte. Tvärtom. Om jag kunde få välja skulle jag alltid gå på bio med knappa 20 personer i publiken och bara en storlek popcorn att välja på.
Helga ringer och undrar om inte jag ska med till Camelot, när jag sitter hemma och tycker synd om mig själv för att jag inte har nånting att göra på en fredagnatt. Eller, det där är en vinklad bild av sanningen. Det är inte synd om mig. Jag ska på Paulas födelsedagshallaballoo imorgon och jag har själv valt att inte gå ut på fredagen för att inte vara trött på lördagen. Jag håller fast vid den tanken i 15 minuter, tills det är för sent för att åka med sista tåget, sen tänker jag: Men jag vet ju inte ens om jag kommer hinna träffa Helga nåt mer nu innan jag åker! Nästa helg är jag ju i Shanghai! och tar beslutar mig sedan för att jag kan cykla in till Shibuya. Då kan jag ju också åka hem när jag vill utan att behöva vänta på första morgontåget!
Slänger på mig kläderna från förra helgen och piffar lite innan jag kastar mig på cykeln klockan 00:20. Kommer till den första stora, jobbiga uppförsbacken (som jag redan cyklat uppför en gång idag eftersom det är fredag och jag har haft japanskalektion) och mina ben säger: Va?! Borde inte vi ligga ner nånstans? Vad är det som händer?
Kommer fram till klubben vid 01:30 och känner mig lite stolt över mig själv. Sen klubbar jag i några timmar, mina ben hämnas genom att dansa jävligt oengagerat, och drar hemåt tidigare än någonsin förut, medan det fortfarande är mörkt! Och jag kommer också hem tidigare än någonsin förut, och nu sitter jag här och bloggar och benen känns ok just nu, men jag hör dem viska konspiratoriskt. Det låter som om de håller på och kokar ihop nån lömsk plan inför morgondagen... Undrar om jag kan muta dem med lite tigerbalsam...?
Jag tjatar en del om 109-varuhuset (överst), och oftast används det som prefix när jag syftar på gyaru och gyaru-oh (109-pojkar och -flickor) som struttar runt i Shibuya, men faktum är att jag anser 109-2 vara mer intressant än 109 eftersom det har någonting som originalvaruhuset saknar, nämligen tre våningar killkläder.
Ibland händer det att jag går in i ALLA killaffärer och inspekterar utbudet noggrant. Butiksbiträdena ropar sina "Irrashyaimaseee!" men tittar alltid lite undrande på mig. "Jag är inte en dum utlänning, jag VET att det bara finns killkläder här", vill jag ropa tillbaka, men det gör jag såklart aldrig. Jag bara går runt och känner på de fina kläderna, vrider och vänder lite på dem, känner mig lite som tjuren Ferdinand som bara vill sitta och lukta på blommorna, förutom att jag bara vill klappa på kläderna medan jag skapar min egen virituella klippdocka i huvudet.
Adressen är:
〒150-0041
東京都渋谷区神南1-23-10
Och det ligger på höger sida om man går över Shibuya Crossing längst till höger (från stationen sett) för den som är intresserad...
Alltså jag ska ju inte blogga när jag är en smula rund om fötterna, för det är så jävla jobbigt att gå in och rätta stavfelen i efterhand, men! Jag insåg precis, när jag var ute och tog en promenad nu vid 23-tiden att det blivit kallt här på riktigt. De nästan olidligt heta 30+ gradersdagar har ersatts av svalare temperaturer och man kan till och med gå runt med jacka på om man vill... Det är med andra ord på väg att bli höst.
Och jag inser att jag bara kommer få uppleva en halv höst innan jag åker vidare mot Oslo, vilket är lite sorgligt, dels eftersom hösten är min favoritårstid, och dels eftersom jag var inställd på att uppleva alla årstidsväxlingar i Tokyo. Men så tänker jag att jag kommer återvända i god tid för nästa höst (om jag fortfarande lever då) och då slår det mig plötsligt: Det är inte bara nästa höst, det är så många höstar jag vill! Tills jag tröttnar och inte vill mer. Tills jag ledsnar på Tokyo såpass mycket att jag självmant vill lämna det! Och det här faktumet, som jag gång på gång motar bort i mitt medvetande, smyger sig på mig och slår mig med en oväntad kraft: När jag väl återvänder hit, om knappt ett år, kommer jag ha brutit med mitt gamla liv. Familjen, mina otroligt goda vänner, för dem kommer jag bli någon som bor i Tokyo, utom räckhåll och utan insyn i deras dagliga liv. Knappast någon man plockar upp telefonen, eller skickar ett sms till, bara för att säga "Tja, vad gör du? Ska vi ta en fika?" Och när jag kommer hem kommer de ha utvecklats till en ny version av sig själva, det kommer i och för sig jag också att göra här, men det känns ändå aningen vemodigt.
Är det så här det blir när man börjar bli vuxen? Att vännerna sprids över jordklotet och blir sådana som man skickar mail till, men man kan inte skriva vadsomhelst i ett mail, så det kommer finnas mycket de inte kommer få veta... och mycket man själv inte får reda på... Och sen, om några år, gifter de sig med folk man dessutom aldrig träffat...
Suck... domedagen är sannerligen nära. Och jag kommer jobba som en riktigt japan, så efter de här nio månaderna i Oslo kommer ni nog tyvärr inte se mig särskilt ofta i Sverige... Men ok, om vi säger så här: Jag inbjuder härmed alla och envar av mina vänner att komma och hälsa på mig i Tokyo. Jag vet att det är dyrt att ta sig hit, men jag känner ingen som velat ha pengarna tillbaka efter Tokyo, och jag blir ju kvar ett tag, så om intresset finns är det bara att börja spara...
