ELMO I NEW YORK

Elmo i New York

New York

Jag tycks aldrig komma till den biten av resan som tillbringades i New York. Kanske för att det är så mycket att beskriva. Den staden lämnade intryck av det mer bestående slaget.
När jag befunnit mig i staden i ungefär 30 minuter ville jag, på blodigt allvar, flytta dit.
Någonting om hur människor interagerar med varandra.
Eller kanske det faktum att människorna interagerade med varandra.
Främlingar.
Som pratar med varandra.
Skrattar.
Skämtar.

Och det intrycket har hållit i sig.

När jag kom tillbaka till Tokyo kände jag, för absolut första gången någonsin, att den här staden är över för min del. De första dagarna äcklades jag rentav av hur lite man interagerar med andra människor, i en stad där det bor så otroligt många.

Där man aldrig möter någons blick på gatan med flit.
Där man vänder bort blicken, om man nu skulle råka få ögonkontakt av misstag, utan tillstymmelsen av ett leende.
Där man nästan inte finns.
Där jag själv märker att jag plötsligt inte känner lika mycket.
Där jag visst långsamt förvandlas till en robot.

Jodå, jag har bott här så länge nu att jag blivit assimilerad.
Jag ler inte längre mot folk på gatorna, och med mitt promenad-pokerface skulle jag kunna spela hem en smärre förmögenhet, om jag bara visste hur man spelade poker.

Och det är väl synd.
Ett slöseri med leenden och så vidare.
Så jag nu har jag siktet inställt på New York.
Ge mig ett år eller så bara.
Sjukt massa pengar och en plan – näst på "att göra"-listan.